Saker jag blir förbannad över

Nu har jag läst en bok som verkligen etsat sig fast. Den heter Skriet från kärnfamiljen, skriven av Tinni Ernsjöö Rappe och Rebecka Edgren Aldén, och kom för något halvår sedan. Den tar upp den oerhörda problematik som uppstår när man vill leva jämställt efter att ha fått barn i ett heterosexuellt förhållande. Det GÅR liksom inte. Nu har jag ju inga barn, och planerar inte att skaffa några inom de närmsta sju, åtta åren, om det nu blir några, så jag kan nog inte förstå komplexiviteten i det hela.

Den här boken reder ut alla jämställdhetsfällor på ett väldigt lättsamt sätt, med exempel ur de "jämställda" journalisterna som har skrivit bokens vardag. De ser inte sig själva som övermänniskor, utan pekar precis på de fel och brister de själva utsätter sig och sina barn för genom att inte leva jämställt. För vad är det för signaler man skickar till sina barn? Att pappans jobb, fritidsintressen och vänner är mer viktigt än mammans? Att pappan på något vis skulle vara en sämre förälder, klarar han inte av att packa en matsäck? Han som programmerar avancerad datateknologi kan inte sortera tvätten? (Please...) Att en kvinna inte kan byta däck? Att kvinnor och män inte är lika mycket värda?

Ibland tänker jag att jo, vi har kommit långt i jämställdhetsarbetet. Men ibland blir jag bara nedslagen. Jag blir nedslagen av den här boken, samtidigt som den väcker kämparglöd! Alla barnfamiljer borde läsa den här, både pappor och mammor. För om man älskar någon, varför skulle man inte vilja kämpa för bådas lika rättigheter? Kvinnor kommer ALDRIG kunna tävla mot män på arbetsmarknaden förrän allt arbete i hem och med barn är exakt lika fördelat, i tid. Föräldraledigheten måste delas rakt av, är det inte absurt att förvägra pappan exakt lika lång ledighet som mamman?

Jag skulle kunna skriva flera hundra exempel ur den här boken som pekar på orättvisorna, men det bästa med den här boken är att det finns metoder om hur du undviker att hamna i fällorna. Framförallt handlar det om att släppa bilden om den perfekta mamman, de perfekta föräldrarna med det välstädade hemmet. Mamman måste släppa skulden, och lite grand förlora kontrollen. Pappan kommer automatiskt skaffa sig kontroll och "se vad som behöver göras" då han är pappaledig. Viktigt är att pappan inte blir "lekpappan" med en föräldradag i veckan, utan han ska vara ledig exakt lika länge som mamman. Och låt inte omständigheter och bortförklaringar bli den enkla vägen, den förlorar kvinnor på, och så dumma är vi väl inte?

Givetvis finns det ju också underbara exempel som helt går emot normen också, vilket känns upplyftande!

Nu ska jag julrimma om den här boken och sen kommer ni hitta den med ett fyndigt rim på julklappsbordet i Jakobsberg! Kom och låna, mammor och pappor, och alla andra!