När, var, och gärna varför

Mitt sätt att leva för evigt är att skriva på försättsbladet i mina böcker. Sorgligt men sant. Föreställer mig att när jag är hädangången skingras boksamlingen åt alla väderstrecken förr eller senare. En och annan god bok hoppas jag inte går en orättvis och för tidig död till mötes utan vandrar vidare till nästa bibliotek. I de böcker som överlever förskingringen står mitt namn, var och när de är inköpta och gärna varför. Jag avtvingar givare av böcker (välsigne er alla) en dedikation, till mångas vånda och andras ve. Allt detta i föreställningen att jag inte upphör existera förrän min mitt sista försättsblad lagts i jorden. Till dess sitter någon med den stilla undran om vem den där Andreas var som köpte Singoalla på ett antikvariat i Linköping i slutet av 1900-talet, eller så. Och jag vilar lycklig i min hög.

Ja, det är också roligt att själv minnas var man köpt vad. Eller, för den delen, förundras över varför man köpt. Nå, gjort är gjort, och ens namn står där som en fyrbåk vare sig man till sist tycker om boken eller ej. Det kan förvisso vara en gnutta pinsamt när entusiastiska och kärleksfulla dedikationer från tidigare flickvänner dyker upp, men varför – när det skrevs var det sant.

Jag tycker dedikationer är romantiskt, roligt, fascinerande. Tre favoritexempel ur hyllan. Den första är i en samling av den första nobelpristagaren i litteratur, Sully Prudhomme. Översatt till svenska 1901, och 1902 skrev Anna Gyllenkron sitt namn i den. På året hundra år senare hittar jag boken för fyrtio kronor på ett antikvariat i Borås. Dessutom har någon Nils Dey(oläsbart) haft den i sin ägo någongång däremellan. Gillar att känna närvaron av andra läsare, och hur man kommer närmare den tid då diktsamlingen var ny? Vem var Anna Gyllenkron? Tyckte hon om den? Jag gjorde det inte.

Det andra exemplet är två vackra bruna band som innehåller tysk dramatik från 1800-talet och fram till sekelskiftet. I den står det ”Grattis på födelsedagen Ingrid, sommaren 1939”. Här känns historiens vingslag. Det var ett par månader innan Andra världskriget började. Inget ont om de tyska dramatikerna alls. Snarare talar gåvan om var givarens sympatier vilade. Men sådan tanke framkallar obehagliga rysningar.

Den sista köpte jag i mars 2007 på ett antikvariat i Stockholm. Emily Dickinsons Collected Poems. I den stod ”To XXX, you have taught me what true love is, november 2006". Mindre än ett halvår senare hittar jag denna bok i en boklåda för avlagda böcker. Åh.