Läskigt söt

Jag fick ett så fantastiskt boktips på Biblioteksbloggen Hedvig att jag bara måste skriva om det här också! Boken heter Virka läskigt söta figurer, och ni ser ju - det är se bedårande att jag nästan smäller av. Jag kan verkligen inte virka (eller virkade jag ett par babysockor på syslöjden i 7:an? Jo det gjorde jag nog. Och då kan man fråga sig varför jag virkade bäbissockor - jag känner inte en enda bäbis (inte då och inte nu)) och min pysselmentalitet är god men tålamodslös. Men det här är ett projekt jag verkligen skulle kunna ge mig på, kanske blir det en utställning till nästa års Halloween? För till 30 oktober hinner jag verkligen inte. Jag har massor av annat att tänka på (hur ska jag klä ut mig, var är spindelväven, hur många pumpor behöver jag, hur får jag mina kollegor att tycka att Halloween är årets roligaste händelse o.s.v).

Mindre läskigt men lika sött kan du hittar i boken Virka amigurumi , givetvis ursprunget ur den japanska trenden med virkade dockor. Jag kan inte hjälpa det, det är omöjligt att värja sig mot det här!

Det finns även andra virkade dockor som jag avgudar. Har du inte spelat tv-spelet Little Big Planet till Playstation 3 så rekommenderar jag verkligen att du gör det!!! Det är ett så uppfinningsrikt, knasigt och brutalt vackert-sockersött-vildsint-småskräckigt spel som du kan låna hem från biblioteket. Det är helt unikt i sin genre, och ett av de roligaste spelen jag någonsin spelat.

Hurra för virkade dockor!!

Gröna linjen

Jag vet inte om ni blir bättre människor av det här, något jag annars alltid eftersträvar med mina inlägg. Men jag blev en gnutta bättre, och för länge sedan tyckte någon, när jag skrev en blogg om att läsa ombord att läsning borde leda till diskussioner. Föreställ er därför detta:

Tunnelbana. Grön linje. Fridhemsplan på väg söderöver. Folktätt. Sent. Sätter mig bredvid hårt sminkad, till synes sovande flicka. Tar upp ”Sjung för de dömda”

- Valäsdu?
- Va, pratar du med mig?
- Vad läser du?
- Åh, en Lars Ahlin som jag inte ens tycker om. Varför frågar du?
- Jag vill veta. Har precis börjat läsa litteraturvetenskap.
- Jaha, tycker du om?
- Det är jättekul.
- Ja, visst är det! Jag minns att jag älskade att få läxa i litteraturvetenskap (kan vara efterkonstruktion). Massor med underbara saker att läsa, skrivna för tusentals år sedan som var hur vackra som helst. Har du läst littvet länge?
- Nä. Har precis börjat. Jag vet ingenting än. Förlåt.
- Inget att be om förlåt för. Brukar du fråga folk vad de läser?
- Ibland. När man blir nyfiken. Du satt och skratta åt din bok.
- Gjorde jag? Och ändå tycker jag inte om den. Där ser man.
- Varför tycker du inte om den?
- Jösses. Vilka frågor du ställer. Jag älskar Lars Ahlin vanligtvis, måste jag säga. Han har skrivit den bästa novell jag vet. Men den här… den är för religiös. Han pratar bara om gamla bibelcitat, som ville han övertyga mig om vad Paulus egentligen ville. Det är en massa artiklar ur tidningar från 40- och 60-talet. Jag blir inte engagerad, liksom. Men det är ett vackert språk. För det kan jag gilla den.
- Vilken är den bästa bok du läst, då?
- (Hjälp) Jösses, det är en svår fråga, jag brukar ha ett lager och svara olika varje gång (hjälphjälp) Har du läst Mörkrets Hjärta?
- Nä.
- Hm, den älskar jag. Inte ovanligt att jag svarar den, när mina elever frågar. (stolt) Jag jobbar som bibliotekarie.
- Jag har aldrig hört talas om den! Ååh, jag vet ju ingenting. Förlåt.
- Gudars skymning, det behöver du inte be om ursäkt för.
- Varför gillar du den, då?
- Oj (hjälphjälphjälp), jag gillar den för att den är så långsam men ändå så intensiv. Den utspelas mest i Afrika i slutet av 1800-talet. En snubbe ska åka längs en flod för att leta reda på Kurtz, ett geni som blivit tokigt. Den handlar typ om hur fruktansvärt ensam varje människa är om man tar bort den tunna ytan av civilisation som sätter upp reglerna för hur vi ska vara, du vet. Den här resan längs floden blir som en ond resa rakt ner i ångest. Den är ödesmättad och sorgsen och har en stämning som är perfekt. Jösses, nu ska jag av. Lycka till!
- Tack, ha det bra.
- Jo, f’resten. Det är Joseph Cooooonraaaad som skriv… (Tunnelbanevagndörr).

Hela livet var ett disco - men hur kunde det bli så svårt?

Lite pretentiöst att släppa två plattor på samma dag, va. Men Markus Krunegård kan verkligen göra vad som helst - och komma undan med det. Krunegård är mitt svar på en poplängtan som var svår, jag ville inte ha Lars Winnerbäck längre och Håkan Hellström blev nästan (men bara nästan) lite för euforisk för min smak. Så dyker han upp. Krunegård. Bittersweet. Attitydsstörd - på ett bra vis.

Och så är det med här med texterna. De är så lysande i sin enkelhet. På pricken. Allmängiltiga men det känns ändå som pilspetsar in i just mitt hjärta - menade för mig. Han vågar slänga in töntiga ord, sjunger om sig själv med ett klarsynt öga, spelar på sina svagheter, sin längtan och sin kärlek till Mauro Scocco.

"Ska jag köpa båda?!" frågade Inger på inköpsavdelningen. "Ja, vi måste ha båda" svarade jag. Så nu är båda skivorna beställda och finns inom kort på biblioteket. Låna! Älska!

Mansfield Park and maniacs?

Jag har ju tidigare bloggat om hur mycket jag gillar att Jane Austens klassiker har demolerats genom nytolkningar såsom Pride & Prejudice & Zombies och nu senast Sense & Sensibility & Sea Monsters. Inte bara är det roligt att originalromanerna får ett uppsving hos den yngre läsekretsen, utan nytolkningar är ju givetvis även en form av samhällskritik. Om ni såg Skräckministeriet på SVT för ett par veckor sen så såg ni kanske att zombies har sina glansdagar när världen är lite på sne. Människor behöver ge "apokalypsen" ett ansikte, och zombies är ett tacksamt val - kanske för att vi själva ofrivilligt identifierar oss med zombies (gå upp, gå till jobbet, gå hem, äta, sova) och rädslan för att dö...

Jag har precis läst klart Mansfield Park. Det sägs att det var Jane Austens egen favoritroman. Jag är lite.. konfunderad. Huvudpersonen Fanny Price har anklagats för att vara en av romanhistoriens tråkigaste karaktärer - och jag är beredd att hålla med. Hon är moraliskt oantastlig, god, uppoffrande, söt, har alltid rätt och med ett blygt sätt. Sinnebilden av "madonnan" (i oppostion till "horan" - alltså hennes kusin Maria som rymmer med en sliskig karl). Men det är ju Fanny Prices karaktär som gör romanen så pass obehaglig. Hon uppfostras i baronfamiljen till "den perfekta kvinnan och hustrun", och är för blyg för att någonsin ifrågasätta. Det enda hon vägrar utföra är att gifta sig utan kärlek - något som hon i slutändan får extra mycket cred för, och gör att hon får gifta sig med tråkkusinen Edmund. Det finns en aktualitet i denna förveckling - uppfostran av kvinnan påminner om vad vi ser idag hos exempelvis Louise Hallins barnuppfostransråd ("Mammor är gjorda för att stå ut med barn mer än pappor - därför bör de vara hemma med barnen längre" o.s.v). Var behaglig och lydig och du finner din lycka, typ.

Vad Jane Austen står i frågan är ju svårt att avgöra. Men även om hon var en konservativ själ så finns det uppenbara ironiska och kritiska glimtar över kvinnans roll. Det märkar man ju genom att jämföra med hennes andra romanhjältinnor, slagfärdiga Elisabet och driftiga Emma till exempel. Fanny Price ("a funny price") är som en blek spegelbild av dessa.

Jag tycker ändå att Mansfield Park var läsvärd, särskilt när man funderar över nytolkningsvärdet... Skulle man kunna slänga in lite maniacs där i grusvägskrokarna? Några mad monkeys i lövträdsallén?

Och vinnaren är...

Nobelpriset i litteratur. Denna bottenlösa brunn av lycka. Alltid finns där mer att ösa ur. Jag älskar det priset. Dagarna innan har jag grunnat, ältat, vältrat mig och stampat otåligt. Sen pfff så är det över. Ett namn till på listan. Hon stod redan i bokhyllan hemma, så jag klappar mig självgott på magen. Det känns en gnutta varmt att velat läsa henne sedan långt innan nu.

Det är underligt, det där pirret dagarna innan priset. Jag är förälskad i att det funnits så länge, och att listan på pristagarna är så lång. Jag tycker om att ett helt författarskap hyllas, och inte enbart en bok. Det innebär att jag inte är begränsad till att läsa årets bästa enligt någon, utan får ett helt författarskap att dyka ner i, antingen det är helt orört av mina händer eller om jag redan doppat tårna däri.

Den där långa listan, som slingrar likt en flod från Sully Prudhomme och genom hela förra århundradet, är väl värd att leta efter pärlor i. Vissa verk har självklart grumlats med åren, men i det mesta kan man hitta underbara ting. Jag skulle inte säga att det är svårt att läsa nobelpristagare, bara speciellt. Ofta belönas ett innovativt språk, nya uttrycksformer och sällan är ett pris ogenomtänkt. Prova!

Sedan tycker jag om att man blandar väldiga vetenskapliga framsteg med vidunderliga kulturella upplevelser, allt med mångtusenåriga traditioner. Sällan mötas numera de två. Men den tionde december sitter de där och kikar blygt över sina murkelmuränasorbéter på kungen och Peter Englund. Och våndas över sina tal.

Har man dessutom skrivit en bok och givit den titeln ”Kungen bugar och dödar” förtjänar man minst ett Nobelpris.

Vem?

Idag kl.13.00 kommer vi att få svar på den frågan - den nytillträdde ständige sekreteraren Peter Englund kommer att hamna i kamerablixtarnas sken när 2009 års nobelpristagare i litteratur offentliggörs - och kanske kommer någon att ropa "Äntligen"!

Här på biblioteket har de senaste dagarna diskussionerna varit många. "Vad tror du, blir det Tomas Tranströmer i år, då skulle jag verkligen ropa ’äntligen’!’," var det någon som sa, andra tror och hoppas att det blir "äntligen" för Joyce Carol Oates, många har egna, hemliga favoriter.

Min egen favorit har under flera år varit författaren Tahar Ben Jelloun. Han föddes i Fez 1944, när han var tio år flyttade han till Tanger och studerade senare vid universitetet i Rabat. 1971 flyttade han till Paris.

Han lämnade sitt hemland men det finns hela tiden med i hans litteratur. Stilla dagar i Tanger var den första boken jag läst av honom. En tunn, liten bok till utseende, men mellan pärmarna gömmer sig en väldigt välskriven berättelse.

En döende man ligger i sitt rum i ett hus i Tanger, han låter tankarna gå sina egna vägar, berättar om sitt liv, minnen och ouppfyllda hopp och drömmar. Samtidigt finns en värld utanför fönstret, grannfrun som hänger tvätt, barnen som leker på gården, livet pågår där ute medan han tar avsked under några stilla timmar. Han lyssnar på ljuden därute, kommenterar det som pågår där och vet samtidigt att han är på väg därifrån.

Ben Jelloun kan konsten att berätta sagor. Här berättar han en människas saga, om det liv som varit och som är på väg mot sitt slut. Han fångar upp landets historia samtidigt som han skildrar glädje och sorg i den enskildes liv.

Ben Jellouns författarskap handlar mest om livet i exil och identitetskonflikter i dess spår. Han har ett väldigt brett register som författare, essäist och översättare.

I boken "Pappa, vad är rasism" skildrar han samtal med sin dotter och hur han försöker svara på barnets uppriktiga och kloka frågor kring temat rasism. Trots att den är lättläst, tar den detta stora ämne på allvar och förmedlar att man endast kan bemöta rasism med kunskap.

Kvinnobilden i Islam, kritiken av islamisk fundamentalism och försöket att medla mellan öst och väst är hans stora teman. Som sagoberättare använder han sig av ett poetiskt språk som har blivit prisat bland annat med Goncourtpriset 1987.

Vi får se vad som händer kl. 13.00. Även om inte min favorit blir utsedd till årets litteraturpristagare, så blir det förhoppningsvis någon som många tycker har gjort sig förtjänt av priset - jag hoppas att många kommer att känna för att ropa "äntligen!".

Vem det än blir, säkert är att den personen får en alldeles egen plats på hyllan i Nobelhörnan på Jakobsbergs bibliotek, och vi önskar redan nu varmt välkommen!

/Eva Brünahl

Vad jag längtar efter just nu...

Ja. Ni gissar rätt. Jag längtar efter de nya tv-spelen. ALLT är utlånat. Det börjar till och med bli långa köer på de flesta. Att köpa in tv-spel till bibliotek är inte lika enkelt som att gå till en spelbutik och köpa. Vi måste köpa från speciella företag eftersom spelen måste ha utlåningsrättigheter. Därför blir spel lite dyrare för oss att köpa in än för en "vanlig" person. Däremot så kan ju långt många fler spela spelen, såklart (undvik repor och smuts!!!).

Alla spel går inte att få tag på. Nintendos egna spel såsom Mario och Zelda kan aldrig köpas in på biblioteken eftersom det inte tillåts. Vissa andra nyutkomna spel är det en fördröjningstid på tre månader innan biblioteket kan få dem. Jag kan tycka att det är lite snålt, men vi får vara glada över att det faktisk också finns mycket nya och bra spel som anländer fort.

Biblioteket köper oftast inte in spel med 18-årsgräns (se PEGI's hemsida för mer info). Men det är inte hugget i sten, eftersom det kommer väldigt många riktigt bra spel med 18-årsgräns. Ibland - anser jag - att 18-årsgränsen inte är motiverad. Det handlar om europeiska standarder som jag inte anser hör hemma i Sverige. Vissa spel kan få 18-årsgräns för att någon digital karaktär visar för mycket hud eller svär - något som vi ser väldigt mycket mer på tv på bästa sändningstid (tänk Family Guy, dokusåpor m.m). Andra spel har en motiverad 18-årsgräns - med brutalt och opåkallat våld. Visst ska det finnas våldsamma spel - precis som det ska finnas våldsamma filmer och böcker (hur skulle filmen A Clockwork Orange se ut utan våld, hur skulle boken No country for Old Men kännas utan våld?). När biblioteket köper in 18-årsgränsspel kommer det vara noga övervägt, och biblioteket rekommenderar att låntagaren är 16 år för att låna dessa spel, så vi lyssnar lite på rekommendationerna.

Jag längtar efter Brütal Legend till Xbox 360. Det låter såååå häftigt. Spelet är inspirerat av heavy metal-genren så hela världen är genomsyrad av referenser och symbolik. Givetvis på en oerhört skicklig detaljnivå. Regissören står även bakom spelet Grim Fandango som kom 1998, se bilden här bredvid. Påminner mycket om Tim Burtons filmer...

Batman Arkham Asylum till Playstation 3 har hyllats som årets kanske bästa spel. Och det något oväntat... Ingen förväntar sig någonsin att spel som är baserade på filmer eller serier ska vara de banbrytande och innovativa. Men Batman ska tydligen ha något speciellt. Batman är ju för övrigt kanske den coolaste superhjälten. Han har ju inga superkrafter, bara sina prylar, och är lite charmigt schizo. Och stenhård förvisso. Jag har inte spelat spelet ännu, men det ligger nog långt från tv-seriens (Läderlappen ni vet...) glättiga, frägglada seriebubblors mentalitet och mer åt de senare Batman-filmernas gotik och hopplöshet. Längtar!

Sen har vi ju min egen favvo-genre. RPG-spelen. RPG är förkortning för Role Playing Game och är precis vad det låter, du spelar en roll som du ofta kan vara med och påverka. Spelen utspelar sig ofta i en typisk fantasyvärld - outhärdligt vackra - och storyn är klassisk. Något ont ska bekämpas. Du är hjälten med "nyckeln" till hur det ska gå till. Kanske har du fått magiska krafter, hittat något föremål, eller alltid varit förutbestämd för detta - du är i alla fall huvudpersonen, den alla förlitar sig på. Men i de riktigt bra spelen (Final Fantasy-serien t.ex) så är det sällan så enkelt som det ser ut på ytan. Kanske lider du i själva verket av personlighetsklyvning, bortträngda minnen eller du kanske rent av egentligen är död... Allt kan liksom hända! Och du vet lika lite som din rollkaraktär hur äventyret kommer att utvecklas. Utvecklar du din magiska kraft med hjälpande händer, eller blir du självupptagen och utvecklar din styrka? Vad är värt att offras?

Kanske Tales of Vesperia, Fable 2, Final Fantasy XII, Phantasy Star Universe eller Valkyria Chronicles blir din favorit? Förhoppningsvis får biblioteket in alla dessa snart, det gäller nämligen att de inte är slut på förlaget... Vi håller tummarna!

Inköpsförslag kan lämnas till biblioteket! (Eller varför inte i kommentarsfältet?)

Biblioteksveckan i ord och bild

Biblioteksveckan (som gick av stapeln 26 september till 3 oktober) invigdes av ordförande i Kultur- och fritidsnämnden Lennart Nilsson. Med på bild är även Elina Peyra som blev den som döpte Jakobsbergs bibliotek robot. Nu heter hon Röda Rut! Jag har alltid tänkt på Rut som en tjej (eftersom många andra biblioteksrobotar är killar, till exempel Östermalms biblioteks Östen, Stadsbibliotekets Marwin och Medborgarplatsens biblioteks Tor) så jag är glad att det blev en flicka. Sen kan man givetvis diskutera huruvida det ska vara nödvändigt att könsbestämma en robot, men nåväl. Nu finns Rut här! Välkommen Rut! Nu känns du som en kompis. Hej RUT!

Järfälla symofoniorkester spelar inne i biblioteket.

Dramalek med Agneta Malmén Danielsson blev en stor succé!

Många passade även på att lämna tillbaka böcker i roboten. Eller vad säger jag, lämna tillbaka böcker i Rut förstås! Här hjälper mamma Malin, Emil och Lukas att lämna tillbaka en bok om dinosaurier.

Visningen av Rut var också välbesökt. Här inne kan man få se henne på nära håll. Hur duktigt hon sorterar alla bibliotekets böcker på olika vagnar.

På tisdagen besökte författaren Astrid Trotzig Jakobsbergs bibliotek. Här med en tack-ros!

Lite boksignering är också på sin plats.

På torsdagskvällen lanserade Jakobsbergs bibliotek tv-spel. Orvar Säfström fanns på plats för att inspirera och motivera varför spel ska finnas på bibliotek. Tv-spel är inte en modefluga, utan något som är här för att stanna. Välkommen in att låna! (Mycket är utlånat, men man kan reservera!)

Guitar Hero 5 var mäkta populärt hos alla spelsugna efter Orvars föreläsning. Och extra kul blir det ju att spela på storbildsskärm såklart. Kanske en repris vore på plats? Tv-spelscirkel? Jag grunnar vidare....

Vad köps och lånas på biblioteket?

Som trogna läsare av bloggen kanske märkt har jag många kollegor som brinner för personliga topplistor. Bästa filmer, böcker, musik, bäst just nu. Jag gillar också listor, men får lite ångest av att göra dem, eftersom för varje val jag gör väljer jag bort hur mycket som helst. Sedan hör jag vad någon annan valt, och kommer på att den hade jag ju också velat ha på mitt lista.

Skönt då med listor som skapas alldeles automatiskt. Nu kan du kolla in både nyinköpen och det som lånas mest på biblioteket, både inköp senaste veckan och inköp och topplistor i olika kategorier. Så kolla in vad andra lånar och låt dig inspireras eller var snabbast att köa på alldeles ny bok.

En annan som gillar listor är Lennart, som varje morgon gör en lista över dagens bestyr i den underbara bilderboken Lennarts listor. Problem uppstår när det dyker upp oväntade saker som inte står på listan, vad ska Lennart göra då? Läs och njut!

Charmad av Orvar

Igår kväll var det äntligen releasefest för tv-spel på biblioteket, med Orvar Säfström som invigningstalare och sedan spelkväll för ungdomar. En av besökarna sammanfattar kvällen såhär. I förmiddags kom Orvar tillbaka och utbildade även oss i personalen.

Nu är det fritt fram att låna. Mycket blev utlånat igår, men några finns inne och resten är det bara ställa sig i kö på. Alla spel och även Orvars bok hittar du i bibliotekskatalogen.

I Vargars Följe

Författarna avlöser varandra på Järfällas bibliotek. Där börjar lånas ut dataspel och massor av arrangemang hopar sig och ropar. Då kör jag in huvudet långt in i bokhyllan och kommer ut med ytterligare en bok jag tycker om. Ni som var på bok & mat förra onsdagen har hört vad jag berättar här och bör kolla upp de mer aktuella evenemangen som biblioteket erbjuder. Ni andra kan väl lyssna (läsa) en smula. Jag måste nämligen få ur mig det här.

När jag bokpratade på Jakobsbergs bibliotek för så länge sedan som förra onsdagen tog jag tillfället i akt att tala om tre av de böcker som jag läst och älskat i somras, men jag pratade också om en fjärde bok, och det gäller att smida medan… ja. Jag hade ju förberett mig dubiöst och har fusklappen kvar.

Den fjärde boken är väldans ny på biblioteket. Så ny att jag bad Karin Hed snabbeställa in ett exemplar så vi har något att låna ut om nu någon skulle känna sig hågad efter mitt rabbel. Och ja, det var en gåva. Annars skulle jag ALDRIG läsa något så rykande färskt. Principer… Jag fick den av min flickvän efter att hon läst ett par recensioner av den och lydig som jag är läste jag den omedelbart.

I Vargars Följe av Stef Penney utspelas i Kanada på 1860-talet. På andra sidan gränsen pågår visst ett inbördeskrig, sägs det. Fast det är inte sådant det lilla samhället Dove River bryr sig om. Här skvallrar man om grannen och går på kafferep, odlar sin trädgård.

Tills en dag den enslige franske pälsjägaren hittas skalperad i sin egen säng. Han var ju alltid mysko (här är alla skottar) men sån’t sker inte ju bara inte här. Måste vara indianer. Nä, det här är för stort för oss, tycker byn och kallar in kavalleriet… eller snarare kompaniet.

Kompaniet är Hudson Bay Company som är exportör av pälsar. Den enda maktfaktorn i närheten, och nåde den som frilansar. Nä, lagen är inte perfekt när marknadskrafterna styr. Men, hursomhelst. Vi kallar på kompaniet, för det är de som är lagen.

Problemet är bara att en av Dove Rivers invånare saknas. Han har gett sig norrut, och spåren leder förbi den mördades stuga. Kompaniets lejda män tänker att det här är mer än misstänkt. Så en spejare och en ung karriärist ger sig av efter den förlupne.

Den låter rätt enkel? Ett mord, en kuf och spår ut i snön?

Det finns flera förlåtande drag. Ett är att historien är långt mer komplex än så. Nya aktörer dyker upp medan spåren ännu är varma, eller inte ännu översnöade. Och det är bra. Men vad som är riktigt bra är att det finns en påtaglig krypande oroskänsla som smyger sig allt närmare. Det finns en film som heter Insomnia som jag först kom att tänka på när Al Pacino är en polis med mycket dåligt samvete, den tänkte jag först på…

Men sedan, alltmedan vi vandrar alltlängre ut i ödemarken är det en annan bok jag först och främst kommer att tänka på. Vi är på väg mot Mörkrets Hjärta, och lika mycket som Kurtz väntade på oss i slutet av floden, lika mycket väntar någon på oss dit spåren i snön leder.

Sedan, och det kanske bara är jag, så är språket fenomenalt. Sparsmakad presens och total avsaknad av anakronismer, fast man ibland stannar upp och tror man har hittat en så är allt logiskt och snyggt. Stef Penney låter bli att mer än antyda vissa tidsenliga saker eftersom de är så självklara för aktörerna i boken. Vilket ger en närvaro och tidskänsla som höjer myskänslan bigtime.

Bettans bokmässebildodyssée

En av de många bra grejerna med att arbeta på bibliotek är att man ibland får chansen att åka till Göteborg och gå på Bok- & Biblioteksmässan. I år var det min tur. För dig som aldrig varit där - föreställ dig följande: en mässhall stor som 10xGloben (så känns det iallafall), hela sveriges samlade förläggare, bokhandlare, bibliotekarier, journalister och författare, gratis lådvin, Gudrun Sjödéntunikor samt en hel del böcker och trötta fötter.Stor trängsel vid E-Libs monter.Alla ville fingra på de olika eboksläsarna. Utvärdering NUUT; den ligger bra i handen, men flera smådetaljer drar ned betyget - främst priset, men även den långsamma bläddringsfunktionen.En lite trött P.O. Enquist tar emot Irispriset för årets bästa ljudbok Ett annat liv. Mässans bästa programpunkt bestod av debatten mellan Åsa Linderborg och Göran Hägglund i Aftonbladets monter. Göran tycker att det finns för lite Vergilius på biblioteken samtidigt som han menar att kulturen inte vänder sig till "verklighetens folk". Jag fick inte riktigt ihop det.
Tidskriften Bangs kommentar i ovanstående debatt. Himla fina tröjor.

På söndagen tog Göteborg farväl av mig med den här budskapet på spårvagnsfönstret. Love u 2!

Ilfart

Jag drar iväg ett blogginlägg i ilfart. Nu är det nämligen dags! Tv-spel lanseras på Jakobsbergs bibliotek, en mycket efterlängtad företeelse för undertecknad! Men just nu är jag mest nervös, räcker fikat? funkar projektorerna? ska jag presentera Orvar och vad ska jag säga? ska jag ens våga prata i mikrofon? ska jag sjunga falskt till tonerna av någon härlig dänga på guitar hero? hur många kontroller har jag egentligen till Xbox? tänk om högtalarna inte fungerar? hur inviger jag den oinvigde? hur många tjejer respektive killar kommer?

Ett djupt andetag nu. Men sen kör vi!

Välkommen!!!

Tv-spelsreleasefesten går av stapeln idag, torsdag 1 oktober kl.18.30. ORVAR SÄFSTRÖM inviger och inspirerar!

Gästblogg: Viveca Sten

Ikväll ska jag på författarbesök till Viksjö-biblioteket och berätta om Sandhamnsserien. Jag gillar att göra författarbesök, det är roligt att möta läsarna och jag tycker om att berätta om mina böcker. Som gammal föreläsare (jag undervisade på juristlinjen i nästan tio år), är jag dessutom barnsligt förtjust i möjligheten att få tala oemotsagd... :).

Skämt åsido, så tror jag att de flesta som är bra talare helt enkelt tycker om att tala inför publik. Det märks också när en person är avspänd inför sina åskådare, det flyter lätt och ledigt och det blir en bra stämning.

Författare tillhör ofta en av två kategorier: de som älskar att tala offentligt om sina böcker och de som hatar att tala offentligt om sina böcker. Några författare som verkligen är duktiga på att berätta om sina verk är till exempel Håkan Nesser och Henning Mankell. De ställer sig upp och berättar med en ledighet som är avundsvärd och påfallande.

Det är värre för dem som tillhör den andra kategorin. En av våra mest framgångsrika deckarförfattare på senare år ingår i det facket. Åh, vad han avskyr att gå upp på scen. Mitt hjärta värker när jag ser honom och ingen är så lättad som han när det är över.

Jag läste någonstans att när svenska folket listar saker som de verkligen avskyr så kommer på första plats... just det - att tala inför publik. Majoriteten skulle hellre dö än att ställa sig och hålla tal.

Men som sagt, jag tycker att det ska bli kul ikväll!

/Viveca Sten


Not: Viveca Sten besöker Viksjö bibliotek idag (onsdag 30 september) kl.18.30!

Hallabaloo i Kallhäll

På lördag firar vi biblioteksveckan i Kallhäll med både sagostund och barnteater! Sagostunden börjar kl. 10.30 och passar barn mellan 4 och 6 år, ingen föranmälan krävs. Passa sedan på att låna böcker innan Pygmeteatern ställer till med show två trappor upp i Folkets Hus kl.12. Vad sägeru nu då? handlar om Ivar, hans mamma och om godnattsagor - "en musikalisk saga som svänger mellan mörker och ljus, mellan dröm och verklighet".
Vet ni vad det bästa är? Det finns biljetter kvar! Gratis, såklart. Passar barn mellan 3-6 år.

För er lite äldre vill jag tipsa om allas vår bibliotekarie Cia som på torsdag kl.13 tar er med på en resa jorden runt på 9 mord... Sitt ner, ta en kopp kaffe och lyssna till deckarboktips från Shetlandsöarna till Kina. Blodigt och gratis!

Viveca Sten på Viksjö bibliotek

Bibliotekveckan är i full gång. Kultur i alla dess former sipprar ut till en törstande menighet. Och nu, imorgon klockan 18:30, når vi enligt mången deckarälskare backens krön och veckans crescendo; Viveca Sten kommer till Viksjö bibliotek! Diverse författarmanifest till trots så lever och frodas deckargenren och bland de många stjärnor som står att finna på dess himlavalv så lyser Viveca Sten med en alldeles särskild strålglans.

För den oinvigde, för den som ännu inte hunnit bekantat sig med kriminalinspektör Thomas Andreasson och juristen Nora Linde, kommer här en kort presentation av de första två böckerna i deckarserien om Sandhamn (helt sonika stulen från Viveca Stens egen hemsida):

I de lugnaste vatten

Det är en het julimorgon på Sandhamn i Stockholms skärgård. En manskropp inlindad i ett fisknät flyter i land på öns västra strand. En dryg vecka senare hittas en kvinna brutalt mördad på ön och Thomas Andreasson från Nackapolisen får ta sig an fallet. Ledtrådarna är få. Vad hade de döda för anknytning till Sandhamn? Vilken är den felande länken? Plågad av förlusten av sin nyfödda dotter och ett havererat äktenskap kastar sig Thomas in i utredningen. Till sin hjälp har han barndomskamraten Nora Linde, som är fritidsboende på ön. En mördare går lös i sommaridyllen och pressen på polisen ökar allt mer. De måste snabbt finna den skyldige innan ytterligare liv går till spillo...

I den innersta kretsen

Startskottet till Gotland runt avfyras utanför Sandhamn en solig julidag. En stor Swanbåt ligger längst fram, men plötsligt faller den av. Skepparen är skjuten, mitt på öppet hav. Offret visar sig vara Oscar Juliander, framgångsrik seglare och vice ordförande i Kungliga Svenska Segelsällskapet. På ytan en känd och etablerad advokat, men skenet bedrar. Thomas Andreasson och hans poliskolleger börjar kartlägga Julianders liv, och de förs in i överklassens dolda salonger bland hemligheter och lögner. Med sina juridiska kunskaper ser Nora Linde de dolda sambanden. Samtidigt försöker hon hålla ihop ett alltmer ansträngt äktenskap. Så mördas ytterligare en av segelsällskapets ledamöter...

Varmt välkomna!

Varför säger jag ja när jag borde säga nej? - Astrid Trotzig gästbloggar

Sara Lind på biblioteket i Jakobsberg mejlar och frågar om jag kan tänka mig att blogga inför mitt författarbesök på tisdag. Självklart svarar jag ja. Man vill ju vara snäll. Man vill ju ställa upp.

Men jag har aldrig bloggat, inte en enda gång, vet inte hur man gör, vad man ska skriva om, hur långt, eller kort, hur fullständiga meningar eller inte.

Det får mig att känna mig gammal. Visserligen introducerades den första Mac:en i min familj när jag var 16 år, det är så länge sedan som 1986… och jag är som många andra numera helt beroende av min dator. Men jag erkänner: sociala medier är inte min grej. Det verkar så tidskrävande. Jag har svårt nog med att få tiden att räcka till och jag vill hellre träffa mina vänner i verkligheten, krama dem, höra deras röster, se deras ansikten, i verkligheten.

Apropå att känna sig gammal drabbades jag av en smärre medelålderskris när jag häromveckan var i den enastående butiken Paperback på Krukmakargatan (värt ett besök för alla kulturnördar som jag själv, framför allt för filmnördar). Vid kassan stod ett ställ med Ingentings nya cd, en grupp som jag inte hade känt till överhuvudtaget om jag inte nyligen hade läst positiva recensioner av just deras senaste cd: ”Tomhet idel tomhet”. Bestämde mig helt sonika för att köpa den, och i samma ögonblick kände jag mig plötsligt inte bara gammal utan väldigt, väldigt gammal. Hur många köper en nyutkommen cd till fullpris i en fysisk butik numera?
Nedladdning är inte min grej, som ni förstår, jag tycker fortfarande om att bläddra i cd-konvolut, läsa texterna, se vilka som har medverkat. Det är samma sak med böcker. Jag är bokfetischist, det är som en drog, jag kan inte sluta att köpa böcker. Jag vill ha, behöver, det fysiska objektet, föremålet, dess tyngd, känslan av papper mot fingertopparna, doften av nytryck (om det är en nyinköpt bok) eller damm (om den är lånad på biblioteket).

Socialt liv är förresten inte heller min grej. Jag är rätt mycket av en enstöring, och jag gillar det. Men jag gillar ändå författarbesök, både att lyssna på andra författare och att själv få möjlighet att möta en publik, oavsett hur stor eller liten den är. Det är alltid givande, på ett eller annat vis, det mötet med verkliga människor. Dessutom är jag dotter till en bibliotekarie, så biblioteksbesök ligger mig synnerligen varmt om hjärtat.

Jag brukar alltid improvisera på sådana författarbesök, jag förbereder ingenting särskilt – såvida det inte finns specifika önskemål från arrangören – annat än på vilken eller vilka av mina böcker jag vill lägga fokus. Den här gången blir det främst min senaste roman Patrioter som jag vill berätta om, för jag har kommit på att den passar rätt bra när jag försöker beskriva både hur jag arbetar och vilka teman som intresserar mig i mitt skrivande. Jag kommer också att berätta något om den roman jag håller på att skriva just nu. Den har titeln Dubbelgångare och ska ges ut nästa sommar.

Jakobsberg förknippar jag för övrigt med min gymnasietid. En av mina klasskompisar bodde i Jakobsberg, nära centrum, och jag sov ofta över hos henne. Jag minns det som ett ganska grått, blåsigt och trist centrum. (Förlåt!) Jag tror att det är annorlunda nuförtiden.

Not: Astrid Trotzig besöker Jakobsbergs bibliotek tisdag 29 september kl. 18.30

Salvador

Ibland tycker jag är det svårare att kulturspana och skriva om det. När jag rekommenderar om böcker känner jag mig trygg, men när jag ska ut och skriva om konstupplevelser känns allt halare.

Moderna Museet var och hälsade på mig förra helgen, nämligen. Med sig hade hon en Dali-utställning som hon tyckte jag skulle kasta ett getöga på. Inte mig emot, eftersom Moderna Museet är en välkommen gäst härhemma. Kostar lite mycket att bjuda hem för ofta förstås, på sista tiden, men det är inte hennes fel.

Så. Dali.

Det svåra är att berätta om något som de flesta människor har en egen stark relation till, eller till och med stolt hävdar sin icke-relation till, medan jag sitter här med ett bowlingklot av förförståelse, som jag inte vet var jag ska göra av.

Dali. Alltså.

Med mina tankar, håll till godo. Ett första rum där många av de konstverk som jag känner igen sedan tidigare hänger. Massor av folk. Men där stannar jag. Varje konstverk har förärats en lagom lång informativ text, och strax har jag förvandlats från fundersam till betagen. Det är väl så det ska vara. Att jag får nya intryck när jag trodde de gamla skulle bekräftas. Det här är antagligen inget nytt för den som ingående kan sin Dali, tänker jag i samma stund som jag skriver det, men jag har missat melankolin tidigare. Tyckte förr att det han gjorde var lekfulla, putslustiga uppror mot vedertagna former. Men symbiosen mellan texterna, tavlorna och Moderna-miljön gör att jag upplever en större sorg än vad jag gjort tidigare inför honom. Hur fasta ting smälter, hur flyktiga ting stelnar. Hur geometriska former spricker och mossa och myror kikar fram. Sorgligt. Jag drabbas av hans fjärran horisonter. Hur någonting alltid finns långt bort i hans tavlor. Något jag lämnat bakom mig? Nånstans jag längtar. Långtbort.

Sedan kommer jag in i nästa rum, som är fullt av mångsysslaren Dali. Ett gytter av filmer, kläder, kvinnor, upptåg och mustascher. Och…

När Moderna Museet så börjar bli trött i benen och tackar för sig, tänker jag att det här tyckte jag om. Ordentligt så i det första rummet. Jag funderar om jag borde skaffa mig ett minne. Går och kollar vykort (blivande bokmärken) men konstaterar lite besviken att väl ute ur bubblan av sorg och melankoli bär jag ännu mitt bowlingklot av populärkitsch och clowneri när jag tänker på Dali, och låter bli.

Bok och bebis - igen

Jag erkänner - jag har varit en skeptiker när det kommer till små barn och läsning. Och då menar jag inte de tre-, fyraåringar som har tålamod att lyssna på en hel saga från början till slut och kanske till och med tycka att det är roligt och spännande. Utan de riktigt små - bebisarna - som ännu inte har ett eget (tal)språk.

Nåväl, vändningen från skeptiker till ivrig förespråkare kom för ett par år sedan då jag under min utbildning praktiserade på ett bibliotek i Paris. Jag fick den briljanta idén att sprida läsningens glädjeverkningar även utanför bibliotekets väggar genom sagostunder på två förskolor i kvarteret. På den ena förskolan blev jag tillfrågad att även ta med böcker till de allra minsta. För er som inte känner till villkoren för föräldraledighet i Frankrike så kan jag tala om att "de allra minsta" på förskolorna är väldigt små. Utan erfarenhet av så små barn, kände jag mig plötsligt som en liten knatte och inte alls den coola student som jag ville utge mig för att vara. Men, som sagt, friskt vågat...

Så... veckan därpå - en kasse med böcker och en massa nervositet, men också förväntan och nyfikenhet. Vi träffades - bebisarna, böckerna och jag. Och de tyckte om det! Det var ju inte fråga om några regelrätta sagostunder, utan mer ett tillfälle för bebisarna att bekanta sig med böckerna. De tittade, lyssnade, stoppade i munnen, kröp över mig och böckerna och vissa gav sig till och med på att bläddra. Jag förbluffades över den spontana nyfikenhet som de visade böckerna. Efter ett par veckors återkommande "sagostunder" började några av bebisarna självmant att krypa bort till avdelningens läshörna så fort jag klev in genom dörren. Och vecka efter vecka förbyttes min skepticism mot lycka och förundran. Det var helt igenom en fantastisk upplevelse att gå på upptäcksfärd i språket tillsammans med alla de barn (även de lite större) som jag mötte under denna tid. För dem att tillägna sig ett språk som ännu inte helt och hållet var deras eget och för mig att utvecklas i ett språk som inte är mitt modersmål. Jag menar, var skulle jag annars ha lärt mig franskans ord för silkesapa, ouistiti, som fortfarande är mitt mest melodiska ord på franska.

På torsdag nästa vecka är det dags för premiären av "Bok & bebis" på Viksjö bibliotek (denna gång på svenska förstås) och jag skulle vilja uppmana alla skeptiska föräldrar till barn under ett år att komma hit och låta sig övertygas!

Julafton i september

Vissa dagar känns som rena julafton. Nej, det handlar inte om tomten, inte om snö och allra minst om röda gardiner i fönstret. Jag är dessutom väl medveten om att det i skrivande stund är exakt tre månader kvar till dan före dan…

Tänk dig sex jättestora paket med böcker. Som du får öppna. Du är den första att få ta i böckerna, att få känna deras lukt, att få bläddra i dom.

Redan när jag låser upp dörren till katalogavdelningen hör jag deras glada rop: ’Hej, vi är här nu, öppna oss!’. Oh, vilket roligt jobb jag har! Att få hjälpa alla dessa godbitar ut i världen, se till att de får ta med sina läsare på de mest fantastiska upptäcksfärder… Vilken grej!

Här har vi valt noga, bläddrat i listorna över nya böcker, lyssnat på era inköpsförslag, funderat och tänkt till - och nu är det dags. Böcker prickas av på följesedlarna, ställs på vagnar, vissa plastas medan andra redan konverterats så de fungerar i det nya utlåningssystemet. Så fort vi hinner kommer de ut på hyllorna, och hem till er!

Dagens skörd handlar om allt från hur man blir den perfekta barnvakten i Barnvaktsboken till Michael Nyqvists självbiografi När barnet lagt sig. Dessutom fanns där en ny del i Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna, senaste Pettson och Findus-filmen Glömligheter på dvd och mycket, mycket mer.

Att packa upp sändningar från BTJ påminner lite om tiden som bokhandlare i Tyskland. Stora skillnaden är dock att när nyheterna kommer ut på hyllorna så kan jag fritt rekommendera det som ligger mig varmt om hjärtat - och något pris på boken behöver jag inte ens tänka på! Att låna är gratis, att köa är gratis, och med tanke på miljön så är biblioteket en utmärkt "återvinnings-station" för böcker!

Själv noterar jag titlar och författare på min "bör-läsas"-lista för att sedan ställa mig i kö på böckerna, vilket gör mig en smula nervös varje gång. Hur i hela världen ska jag någonsin hinna läsa allt? Mitt senaste knep är att försöka lyssna på skönlitterära ljudböcker så mycket som möjligt, så hinner jag göra andra, tråkiga saker samtidigt (stryka tvätt, t.ex.) och på så vis får jag mer tid över som jag kan ägna åt att läsa faktaböcker… Funkar rätt bra!

Dagens alla hårda klappar är uppackade, men det kommer en ny sändning, kanske redan i morgon! Välkommen att frossa bland allt det nya!

/Eva Brünahl