Sagostund på bibblan

Under våren har Järfälla folkbibliotek börjat med sagostunder för barn på lördagar. I Jakobsberg har vi en sagostund i månaden och i lördags var det min tur att välkomna de små besökarna och deras vuxna. Förväntansfulla samlas barnen utanför Drakrummet. Vi studerar draken som hänger ovanför dörren och vaktar sagorummet. Barnen tar sen plats på den rutiga mattan och tillsammans ropar vi på sagan med en ramsa. Nu kan det börja.

Den första sagan som jag berättar är Grodprinsen. Eftersom jag berättar fritt kan jag ändra, dra ifrån och lägga till som jag vill. Denna gång slutar sagan med att prinsessan friar till prinsen och inte tvärt om.

Sen tar jag fram min väska och vi rimmar på de djur som jag ett efter ett plockar fram. "Nu ska vi skoja, sa en....papegoja". "Idag fyller jag år, sa ... ett får".

Efter rimleken berättar jag den gamla folksagan Korven. Barnen skrattar förtjust när de ser framför sig hur korven fastnar på gummans näsa.

Vi avslutar sagostunden med en avslutningsramsa.

En del barn och föräldrar beger sig till barnavdelningen för att läsa och låna. Jag tar plats i informationen för att fortsätta dagens arbete. Av denna mysiga sagostund fick jag energi som varar ända till stängning.

Under våren äger sagostunder rum följande lördagar på Jakosbergs bibliotek: 25 april och 16 maj kl 10.30. Passar barn 4-6 år. Filialerna i Barkarby, Kallhäll och Viksjö har också sagostunder på lördagar, kolla webbplatsen här. Välkomna!

/Katarina Forsberg

Om att vara vänner, bli ovänner - och låta sig överraskas!

Äntligen! Med en biljett var i handen står mina småttingar utanför dörren till Viksjöträffen. Det är lördag, klockan närmar sig tolv. Vi ska se ”Kuddkriget”, som Mittiprickteatern har arbetat fram i samarbete med ett tjugotal förskolegrupper i Stockholm.

Barnteater! Varje gång jag kommer hem med biljetter till en ny föreställning är det jubel jag möter. Men av någon konstig anledning frågar dom aldrig vad det kommer att handla om - i min vuxenvärld är ju detta det första jag vill veta - vad handlar pjäsen om? Nej, dom låter sig överraskas. Bänkar sig tillsammans med andra förväntansfulla barn, ser alla bra? Ja, då kan vi börja!

Vi blir introducerade Lisa och Laban, bästa kompisar, 5 år gamla och går på samma dagis. Barnen känner igen sig, Lisa och Laban gör allt tillsammans, blir alltid hungriga samtidigt, leker, sjunger, skrattar och tröstar varandra i fall det behövs.

Idag ska dom rädda Labans Dino från att bli uppäten av ett elakt monster! Oj, vad roligt dom har, vilken bra fälla dom bygger! Men plötsligt är allt annorlunda- och inte alls roligt längre!

Vad har hänt? Lisa blev rädd, när Laban skulle skrämma monstret, och hon blir så rädd att hon skriker åt Laban att han är dum. Riktigt dum. Bråk. Tårar.

Barnen sitter som fastklistrade på bänkarna. Lyssnar på Lisa och Laban som bråkar. Tittar storögda på när Laban välter omkull Lisas fina Legotorn. Skrattar bara lite när Lisa i sin tur välter Labans torn.

Lisa kastar en kudde på Laban. Laban kastar tillbaka. Kuddkrig! Barnen skrattar, dom känner på sig att här ligger lösningen, det kommer att bli bra till slut! Lisa och Laban skrattar. Tittar på varandra. Säger: förlåt. Lisa släpper hundratals små pappersfjärilar i luften som sakta svävar ner och sprider lugn och glädje.

O, vilken tur! Nu är allt bra igen! Nu är Lisa och Laban kompisar igen! Ja, så gick det till när Lisa och Laban var fem år, gick på samma dagis och blev ovänner ett tag - nu är dom vuxna, och fortfarande bästa vänner!

Lisa och Laban säger hejdå, vi tar på oss våra kläder och traskar till bilen. Dom pratar om hur det känns när man har bråkat och skönt det är att kunna bli vänner igen… Ingen tvekan, pjäsens innehåll gick hem! Kompisar är ändå viktigast av allt!

I bilen frågar min dotter när det blir teater nästa gång? Den 4 april, om tre veckor. Kul, tycker hon! För barnteater tycker hon om. Man vet liksom aldrig vad som kommer att hända nästa gång! Det är så spännande! Men alltid är det lika kul! Jag förstår…!

Ni som vill veta vad det kommer att handla om den 4 april, får gärna kolla programmet för vårens barnteater här.

Ni andra är välkomna att låta er överraskas!

/Eva Brünahl

Nu vet jag varför igen

Engelsklärarna som arbetar med de högre årskurserna på gymnasiet återkommer ofta till viss litteratur som vi har i klassuppsättning. En av de böcker som de hyser kärlek till är To kill a mockingbird av Harper Lee. Nu vet jag varför. Nu har jag läst den, och den väcker ett par följdtankar i mig. Den första är en insikt som återigen gör sig gällande. De här böckerna som kallas klassiker har ofta gjort sig förtjänta av det! Jag glömmer bort det mellan varven, att de här böckerna som stötts och blötts i generationer har gjort det av en anledning. Anledningen att de har något alldeles extra. Ja, det finns undantag, men när jag plockar upp vad jag anser vara en klassiker – med i litteraturkunskapsläroböckerna och så vidare, så gör jag det ofta med förförståelsen att ”jaha, det här känns det som man har läst utan att ha läst” – och igen så ligger jag där uppslukad och lycklig. Den här har ingen läst förrän man har läst den. Och gärna då på originalspråk, för att framkalla den rätta känslan av amerikanska södern under depressionen.

Samtidigt, återigen, blir jag tveksam till om jag hade kunnat tillgodogöra mig den på gymnasiet. Jag har inte hört jubelrop när eleverna har lämnat tillbaka sina lån, och funderar på varför. Själv är jag väldigt tacksam att jag läste den några år efter skolan, nu då jag övat upp min läsvana något. Det här är en svår balansgång för oss vuxna som jobbar med litteratur på skolor – att hitta litteratur som fungerar inom en litteraturhistorisk kontext samtidigt som den väcker läslusten. Jag förstår varför engelsklärarna hoppas, och jag hoppas, men det är svårt, svårt att läsa denna bok utan förkunskaper, och läsvana. Liksom den mycket unga huvudpersonen Scout har svårt att förstå samhällets regler och väven av orättvisor som spinner genom generationer, och vad de vuxna viskar om i förtäckta ordalag, så kan det vara svårt för elever att uppfatta nyanserna, anspelningarna, de tidstypiska företeelserna och stämningarna om man inte har såväl god erfarenhet av att läsa som väl utvecklade kunskaper i engelska. Jösses vad jag hoppas att lärarna har rejäla diskussioner med sina elever om innehåll och språk, för den här boken är en rättmätig klassiker. Och vad mer, ett mästerverk!

Jag kastas mellan skratt och förtvivlan, rädsla och hat. Jag håller på att missa mina kollektivtrafiksbyten gång efter gång. Jag längtar till nästa klassiker på hyllan som jag tror mig redan ha läst.

På svenska heter boken Dödssynden, vilket jag antar är en habil översättning av innehållet. För övrigt den enda bok Harper Lee skrev.

Rör vid mig

Jag har precis läst klart Malin Isakssons bok Rör vid mig. Först gillade jag den inte speciellt mycket – det ska erkännas. Den förmådde inte väcka några starka känslor hos mig och ingen av karaktärerna ville riktigt beröra mig. Men ju längre in i boken jag kommer ju mer läsvärd tycker jag att berättelsen blir. Den utvecklas till en ganska speciell ungdomsroman, både gällande tema, persongalleri och om man kan dra några sådana slutsatser – budskap.

Huvudpersonen Ann har nyligen börjat första året på gymnasiet. Hon går bild- och formlinje och man förstår ganska fort att hon är en tänkande, reflekterande karaktär med ideal och patos.
Två ganska utåtagerande tjejer i skolan väcker hennes uppmärksamhet: snyggingen och ”mansslukerskan” Jane och den fullständigt orädda och chosefria Liljan. Ann apelleras av tjejerna och är mycket mån om att få tillhöra deras gemenskap och att få bevista alla spännande fester som dessa tjejer tycks ha en stående inbjudan till. Genom att sammanföra dessa tjejer med två andra, den starka, modiga fd karatemästaren Matti och hennes tysta, depressiva bästis Sofia bildas ett tätt sammansvetsat tjejgäng.

Ofta handlar ungdomsböcker om kärlek eller utanförskap. Rör vid mig handlar tvärtom om gemenskap, vänskap och även dess baksida grupptryck.
De fem tjejerna känner sig oövervinnerliga tillsammans och de gör, stärkta av varandra, precis vad de har lust med. De hetsar varandra till ett sexuellt experimenterande som sedan återberättas och analyseras i gruppens intima trygghet. Även om de är med om många häftiga och sensuella upplevelser så höjs ribban för vad som är ok hela tiden och till slut har flera av gängets tjejer råkat ganska illa ut.

Tjejerna beslutar sig då för att hämnas på de killar som har kränkt dem och hämnden är inte nådig. De söker tillsammans upp några utvalda killar och förnedrar dem och tar kort med sina telefoner för att föreviga bedrifterna. Även om Ann innerst inne känner att gänget går allt för långt väljer hon att inte säga emot eller säga ifrån. Allt för att få fortsätta vara en del av gängets starka gemenskap. Men när hon är med om ett allvarligt övergrepp på en helt oskyldig kille rasar allt för henne.

Även om ingen av karaktärerna kommer blir riktigt levande för mig, och jag tror faktiskt inte att det är syftet med boken, så stannar vissa passager av boken definitivt kvar hos mig. Det är lätt att glömma sin tonårstid, hur det är att skapa sin person och testa gränser – både andras gränser och sina egna. Och Rör vid mig handlar mycket om just gränssättning och om det gränsland av experimenterande som tonårstiden kan vara och ofta är.
Jag tycker att Rör vid mig är en angelägen bok som jag gärna skulle sätta i händerna både på de som är tonåringar nu och de som var tonåringar för ett tag sen.

Biblioteket i klimatets tjänst

Bibliotek är ju en bra grej för den som vill vara klimatvänlig. Det är både återanvändning av böcker, skivor och allt annat vi erbjuder samt lokaler som kan utnyttjas av många, vilket sparar energi. Just nu har vi dessutom en utställning från Energi- och klimatrådgivningen, med faktablad t.ex. om bergvärme, belysning eller elräkningen, det finns olika typer av informationsbroschyrer, t.ex för bostadsrättsföreningar eller den som bor i småhus. Det finns förstås böcker på temat och dessutomkan du låna hem en elmätare! Du får låna den i en vecka och är den utlånad går det bra att ställa sig i kö. På Energi- och klimatrådgivningens webbplats hittar man all information och där lär jag mig t.ex. att lågenergilampan har en egen webbplats med många tips och fakta om dem.

Jag passade naturligtvis på att låna hem elmätaren och hittade min energibov där jag visste, den där gamla apparaten som bara har standbyläge. Förlängningssladd med strömbrytare står överst på inköpslistan. Däremot visade det sig att mobilladdaren, som jag enligt alla rekommendationer tagit för vana att dra ur, inte drog något när den sitter kvar i uttaget. Det beror nog på vilken laddare man har och jag tänker fortsätta dra ur den.

Inför utställningen fick vi en liten introduktion från av en energi- och klimatrådgivare. Då fick vi bl.a. lära oss att det är en myt att det drar mer ström att stänga av och sätta på en apparat än att låta den stå på. Det kanske gällde för 20-30 år sedan, men inte idag. Det är underligt det där med myter och hur de lever kvar. Peter Olausson heter en man som samlar på det han kallar Faktoider, försanthållna osanningar, halvsanningar och missuppfattningar. Samlingen finns både i bokform och som webbplats. Guldfiskar har t.ex. inte alls dåligt minne, utan används faktiskt vid forskning om minne och inlärning. För den vetgirige är det något att drukna i och kan även fungera som samtalsstartare.

Du har också möjlighet att träffa personal från Energi- och klimatrådgivningen på Jakobsbergs bibliotek på onsdag 25 mars kl 16-18. Då kan du få personliga råd och tips. Det svåra är väl att leva som man lär, men om vi alla börjar i liten skala och blir medvetna om var vi brister, så är vi på väg. Det kan ju vara så enkelt som att låta bli att skriva ut ett papper eller stänga av och släcka när man lämnar ett rum. Eller delta i Earth hour lördagen 28 mars. Du släcker väl för klimatet en timme kl 20.30?

Dagens gris och ros!

Dags att avguda lite! Idag tänker jag avguda två filmer. I helgen såg jag Porco Rosso som är producerad av min japanska favvostudio Ghibli. Studio Ghibli gör underfundiga, medvetna, knäppa tecknade filmer som symboliseras av ett ofta långsamt tempo, utan att bli tråkig. Jag älskar kontrasterna. Marco är en gris, eller ja, en förbannelse har gjort honom till en gris, tidigare var han en mycket manlig krigshjälte. Han är fortfarande en kvinnokarl, trots att han är en gris och har en sisådär pk syn på kvinnor.

När hans älskade flygplan blir demolerat åker han till verkstaden Piccolo för att få det lagat. Där möts av av Fio, en sjuttonårig tjej som har unika kunskaper i flygplanskonstruktion. Marco är mycket skeptisk, men låter henne till slut reparera hans plan. Därefter följer hon med honom som hans mekaniker på hans vidare resor. Jag älskar Marcos min när han kommer in i verkstaden och inser att allt hantverk utförs av kvinnor, till och med gammelmormödrarna är med på ett hörn.

Och givetvis älskar jag idén, som måste vara hämtad från det verkliga livet när kvinnor var tvungna att arbeta på fabriker när krigen stal alla män från sina jobb. Fabrikerna sköttes exemplariskt, även av kvinnor. Såklart.

Att maskiner och byggmekanik skulle vara "manliga" uppgifter är givetvis bara en konstruktion, ett påhitt av ett samhälle som gärna håller isär "kvinnligt" och "manligt". Ett bevis på att så är fallet kan man se i de sfärer där både män och kvinnor har arbetat, till exempel porslinsindustrin, där män fick använda nya, fina maskiner och kvinnor fick använda de gamla avdankade maskinerna - maskiner som män tidigare hade arbetat med, och som DÅ var könskodade maskulina. Men så fort något nytt och bättre klampade in på marknaden blev det "lite sämre" alternativet kvinnligt kodat.

Porco Rosso är placerad på barnavdelningen, med ett litet varnande finger att barn möjligtvis kan ha svårt att hålla intresset uppe hela tiden, samt att mycket vapen och pang-pang figurerar!

Filmen Råttatouille såg jag för ett par veckor sedan. Jag undrar om inte Råttatouille är den bästa animerade filmen på länge. I alla fall i samma liga som Shrek, helt klart. Råttan Remy älskar gourmetmat, och äcklas av att rota runt på sophögarna efter ätbarheter. Av en slump hamnar han i ett gourmetkök i matens huvudstad Paris och hjälper den nyanställde Linguini att skapa maträtter som den något nedgångna lyxrestaurangen kommer att kunna stoltsera med. Jag gillar sättet vilket de inte låter råtta och pojke prata med varandra genom tal, utan de får kommunicera med kroppskontakt och gester. Hur snyggt som helst.

Filmen är också en svidande kritik mot ett hierarkiskt samhälle, där råttorna är på absolut botten. Nu vet vi hur sympatiska råttor kan vara. Jag gillar metaforerna. Lowclass betyder inte badclass, såklart. Den kvinnliga kocken Colette är dessutom en frisk vind, arg, bestämd och karriärsinriktad. Men som jag läste någonstans, hon är den enda kvinnliga karaktären i hela filmen. En film som består av en skock råttor + ett par människor! Var är tjejråttorna? Jag har tidigare undrat var tjejerna håller hus nånstans här på bloggen, och vad jag inte fattar är hur moderna filmer så envetet strävar bakåt. Jag fattar inte! Så Råttatouille är bra, men saknar vad jag skulle ha värderat allra mest.

Tellus

Förra tisdagen fick jag ändra mina planer för aftonen efter att min tänkta lekkamrat fick akut uppsatsskrivarångest. Hon ansåg dessutom att jag bör hållas kort, så att jag inte blir en lätting, vilket hon ju har alldeles rätt i. Istället fick jag följa med till Litteraturafton på Tellus, som är ett samarbete mellan Kulturföreningen Tellus, Aspuddens bibliotek och ABF. Där erbjuds författarmöten och andra litterära utsvävningar till den överkomliga avgiften ingenting. Tellus som sådan är en biograf från 1920, belägen i Midsommarkransen.

Vanligtvis brukar litteraturkvällarna bjuda på författarträffar, har jag fått veta, ty detta var mitt första besök. Just denna kväll var lite annorlunda med ett övergripande tema som gick i hbt-litteraturens och normkritikens tecken. Normal förlag var där och berättade om sin bokutgivning och idéerna som ligger bakom. Jag älskar engagerat bokprat och är mycket förtjust i Normal förlag, så det var ren njutning att höra de båda grundarna berätta om varför de startade förlaget, hur de tänkt kring sin utgivning och hur de väljer ut vilka böcker de vill ge ut. Normal ger alltså ut böcker som genremässigt spänner från bilderböcker, över facklitteratur till klassiker och vidare till deckare med den gemensamma nämnaren att böckerna skildrar lesbiska-, gay- och queerrelationer/situationer. Det är inte helt vanligt att förlag har en sådan uttalad idé med sin utgivning, särskilt så när det gäller i första hand skönlitterär utgivning. Hursom, när så förläggarna berättar om sitt utgivningsurval och sitt engagemang blir jag vansinnigt lässugen. Det fungerar nästan alltid på mig – när ”eld-och-lågor-läsare” bokpratar så blir jag besatt.

Man förstår att många av klassikerna i Normals utgivning tillkommit under svåra förhållanden, när heteronormen mer eller mindre var allenarådande. Även om det finns litteratur som skildrar homosexualitet så finns det sällan lyckliga sådana. Lyckan består i att återfinna heterosexuellt förhållande, att ”tillfriskna”. Det finns undantag, tack och lov, och bara själva existensen av dessa böcker gör mig nyfiken. Hur skildras samtiden? Känner man vingslagen? Hur hittade man överhuvudtaget denna länge undangömda litteratur? Underbart, fullkomligt underbart att den ges ut ånyo! Förlaget verkar ha många engagerade kontakter, som rekommenderar litteratur som de ramlat över.

Sedan ger Normal ut Angela Carter, med två nya översättningar på gång. Angela Carter är… är… rekommenderas. Varmt!!!

Aftonen fortsattes av trubaduren och historieberättaren Jan Hammarlund, som med flyt och charm berättade om, och läste Catullus och Martialis Hammarlund berättade bland annat om den historieförfalskning som Catullus råkade ut för under mer puritanska epoker (knappt 2000 år bara). Hans kärleksdikter till Juventius blev istället ställda till Juventia. För inte kunde man väl skriva om kärlek mellan män?

Därefter fick vi lyssna på nyare litteratur, dikter skrivna och lästa av Jeanette Törmä och två prosastycken av och med Karin Skoog. Storförtjust även där, för Jeanette känner jag, och Karin påminde mig om Leonora Carrington, som alla bör läsa. Så det är väl ett positivt omdöme, törs jag påstå.

Varför inte gå in på Tellus hemsida, se över programmet, och åka en vända söderut? Väl värt.

"Jag håller mig undan alla självhjälpsböcker"

Imorgon tisdag 17 mars kl. 18.30 besöker Cordelia Edvardson Jakobsbergs bibliotek! Vi känner henne som prisbelönt journalist och författare. Hennes rapporter från Israel om den ständigt pågående Mellanösternkonflikten har mötts med stor respekt.

Vi passade på att i förväg ställa några bokälskande frågor till Cordelia.

EN avgörande läsupplevelse var… Vilka böcker och författare som har varit, och är, viktiga för mig beror på ålder och livsituation. Till de författare vars verk har varit viktiga för mig hör: Mauriac - Cora Sandel - Graham Greene - Roger Martin Du Gards serie om "Släkten Thibault" - Torgny Lindgren, plus en lång rad böcker som jag kunde nämna.

EN underbar skönlitterär bok... I år avgjort Drottningen vänder blad. Författaren Alan Bennett lyckas på ett lättsamt, spirituellt och milt ironiskt sätt förklara varför man bör läsa böcker, och vilka överraskningar som kan vänta den som ger sig i litteraturens våld.

EN bok jag gråter av... Mitt sargade hjärta av Martin Doerry. Finns på svenska i pocket. Boken har sina rötter i Förintelsen, men dess enastående värde ligger i barnperspektivet som förmedlas i de bevarade brev som Lilly Jahns döttrar skrev till sin mor, innan hon mördades i Auschwitz. Den kitschiga titeln till trots är detta en helt osentimental och just därför skakande bok.

EN genre av böcker jag håller mig undan... Alla självhjälpsböcker.

ETT minne av ett bibliotek... Eftersom vi bodde i innerstan blev Stockholms stadsbibliotek mina barns vattenhål och smultronställe.

EN vacker dag skall jag... Läsa om Dostojevskijs Bröderna Karamasov. Den håller för minst tre omläsningar under en livstid.

Vi ser mycket fram emot besöket imorgon!

Här kan du läsa Cordelias krönikor för SvD.

Biblioteket pratar om böcker för Järfällas lärare

BOK OCH SMÖRGÅS

Under onsdagseftermiddagen samlades drygt 25 lärare från Järfällas olika skolor för att lyssna på när bibliotekets barnbibliotekarier pratade om sina favoriter från 2008 års utgivning av barn- och ungdomsböcker.

Vi höll till på Hyllan på Jakobsbergs bibliotek.

Träffen inleddes med kaffe och smörgås - ingen orkar ju lyssna på fastande mage - och lite mingel.

Böckerna som vi pratade om är valda från ett rikt

spektra av nyutgivna barn- och ungdomsböcker och varierade från riktigt lättlästa för de som nyligen har kommit igång med sin läsning till en mer rejäl tegelsten för den bokslukande tonåringen. Böcker om utanförskap, demoniska lärare, trassliga kärlekshistorier, hundsmuggling och fantasyäventyr avlöste varandra under en dryg timme. Alla de böcker vi pratade om ingår i läsprojektet Bokjuryn, som de flesta skolor i Järfälla deltar i.

Skolorna får under hösten böcker från biblioteket som en gåva, med motprestationen att barnen läser böckerna och röstar på sina favoritböcker under våren. Bokjuryn är ett nationellt läsprojet.

Vi hoppas kunna göra detta till ett stående inslag om intresse finns. Och nästa gång får det gärna komma ännu fler lärare. Vi har gott om plats.

Från Jakobsbergs bibliotek pratade Katarina Forsberg och Eva Sturk, från Viksjö bibliotek Andreas Hornegård och från Barkarby bibliotek Sarah Utas. Marie Söderberg från Kallhälls bibliotek kunde tyvärr inte vara med.

Vi pratade om dessa böcker:

När jag blir stor: en ABC-bok

Noa kör bil
Önskestjärnan
Josefin och Villa-Ulla löser mystiska mysterier
Edward Tulanes fantastiska resa
I stjälarens spår
Superhemligt
Värsta kompisar
Världens elakaste fröken
Anton jag gillar dig
Farligt besök
Den döde sonen
Gröna kråkor
Svarta bruden
Spetshäxan
Amor anfaller
Valpar till salu
Häxbergets hemlighet
Kapten Svarteks grav
Boktjuven
Brev till mamma
Trasig ängel
Fiende
Sprickan

Alla böckerna finns förstås att låna på biblioteket. Så välkommen in!

/Sarah Utas

Sveriges Radios romanpris

I måndags gick min hemresa ovanligt fort. Resan mellan Jakobsberg och Farsta Strand som tar en så där 40 minuter kändes som 10. Eftersom jag var för trött för att läsa, tog jag upp min mobil, kopplade på radion och hade sån tur att det var det första programmet om Sveriges Radios romanpris som precis drog i gång.

Romanpriset är lite av en tradition i P1 och delas ut till den främsta svenska romanen från det gångna året. Det är en jury som består av 7 radiolyssnare som diskuterar sig fram till en vinnare. Att det är helt vanliga personer som utgör juryn gör valet av böcker och diskussionerna om dem extra intressanta. Här är juryn inte färgad av vad man eventuellt bör tycka om en författare; jämför t ex med juryn för Augustpriset som ibland kan bli kritiserad för att göra val som är alltför förutsägbara.

Den första gången diskuterade juryn Marjaneh Bakhtiaris roman Kan du säga schibbolet? och Erik Anderssons Den larmande hopens dal. Åsikterna om böckerna var nästan lika många som medlemmar i juryn. Det är verkligen fascinerande att personer uppfattar och uppskattar så olika saker. Och samtidigt mycket tänkvärt: det som är underbar läsning för en person kan mycket väl vara helt intetsägande för en annan.

Blev du intresserad av att följa juryns arbete kan du börja med att gå in på webbsidan på Sveriges Radio.

Vill du oxå jämföra dina åsikter med lyssnarjuryns, så kan du låna böckerna på biblioteket.
De övriga fyra nominerade är:

Malte Persson: Edelcrantz förbindelser

Andrzej Tichý: Fält

Elsie Johansson: Sin ensamma kropp

Agneta Klingspor: Pressa läpparna här

Gudrun Wessnert. Ack denna Gudrun Wessnert.

Följande blogginlägg har inga dubiösa motiv. Inget illistigt ränksmideri som syftar till att lägga grunden för en ny litterär kanon med herravälde över människors själar som yttersta mål. Nej, det enda som försekommer här är en oreserverad hyllning till den magnifika barn/ungdomsförfattarinnan Gudrun Wessnert...
Gudrun Wessnert är fantastisk. Så är det bara. Här är en författare som skriver för barn (ca 9 år och uppåt beroende på bok) med en gudabenådad förmåga att suggerera fram svunna tiders olika dofter, smaker och bilder. Vilken epok undrar den skeptiske? Egalt. Wessnert frammanar larmet från Stockholms gränder från det sena 1700-talets gustavianska envälde (Spetshäxan) på samma sublima och självklara sätt som hon rör sig i den svenska medeltidens dunkla östgötska skogar
(Enhörningens gåta, Storfurstens dotter m.fl).

Att denna begåvade kvinna inte förlänats alla litterära priser som delats ut inom den svenska barnboksvärlden är för mig en gåta.

Vem är det egentligen som skymmer kulturen?!

En bibliotekarie på Skarpnäcks bibliotek skriver i senaste Biblioteksbladet (läs på s.29 i pdf-format här) att hysterin över boken Twilight av Stephenie Meyer är närapå kulturskymning. Eller snarare, han kritiserar biblioteken som uppmärksammar böckerna på sina Twilightnights, evengemang som har varit mäkta populära överallt i hela Stockholm. Där talar man om böckerna, jämför filmen och boken, analyserar könsroller och har en aktiv diskussion med alla deltagare. För deltagarna är MÅNGA, varje Twilightnight har väl hittills dragit ungefär 40 tonåringar, en målgrupp som kan vara svår för biblioteken att nå ibland. Därtill har det oftast varit ungefär 40 reservanmälningar.

Bibliotekarien menar att man borde lyfta fram den smala kulturen, den som inte får plats i dagens allt mer likriktade kulturutbud, men det ena utesluter väl inte det andra? Inget får utesluta något annat, varken kulturellt eller socialt, allt och alla måste vara välkomna.

Man rynkade på näsan kring populariteten runt Harry Potter i början också. Nu verkar Meyer ha gått om försäljningen av självaste Harry Potter. Jag har läst alla Harry Potter och älskat, älskat, älskat. Jag har våndats, vridit mig i plågor, skrattat nervöst, varit uppe mitt i natten för att köa till sista boken, haft sista boken som handbagage på min tågluff förra sommaren vilket bidrog till mängder av konversationer med främlingar; "DOES HE DIE!? Or, no, please don't tell me". Jag har börjat på första Meyer, tänker läsa klart innan jag ger ett utlåtande.

Det är trots allt inte kvalitén som alltid är det viktigaste. Jag har läst så mycket skräp som ung, om ni visste hur många underliga hästböcker det finns, och jag slukade allt, precis allt! Det blev människa av mig ändå. Medan jag slukade böcker, så råkade annat följa med med hull och hår; det finns ju bra hästböcker också! Samtidigt gav denna slukarperiod mersmak, och kanske har jag dragit lärdom av att inte alltid döma hästen efter håren. Jag undrar om bibliotekarien i Skarpnäck har läst Meyers böcker. Åh vad jag undrar. Har han dömt vampyren efter den glittrande hyn?

Läs gärna SvD från 9 mars där man kan läsa om bibliotekarien Sofia Gydemos syn på Twilightnights. Läs DN här om bibliotekarien Taru Leinos tankar om Twilightnights.

Och kolla på Sollentuna bibliotek, de ska ha Twilight-maraton när nya boken släpps imorgon natt! Häftigt, modernt och übercoolt.

Du anstränger dig verkligen...

Jag säger det ganska ofta, men det tåls att sägas igen. Jag gillar verkligen mitt jobb.
Efter en lång helg av ledighet (nåja) börjar jag måndagsmorgonen med att först träffa 15 glada och bibliotekssugna sexåringar. De är här med sin förskoleklass för att få sitt första bibliotekskort, bekanta sig med biblioteket, låna några böcker och höra en saga.
Jag tror att de tycker att jag pratar ganska mycket, men ska sanningen fram pratar de minst lika mycket själva. Vi avhandlar ämnen som böter, läsa i badkaret, använda bokmärken när vi läser, tappade tänder och vem som fyller år i veckan. Alla är positiva och glada och skriver stolt sitt namn på det allra första egna bibliotekskortet.

En liten kille säger nöjd till sin medhavda lärare: ”Vet nu, när vi lånar böcker så här själva, så känner jag mig nästan vuxen.”
Vilken insikt. Med det första egna plastkortet börjar vuxenlivet, elller nå’t sån’t…
Stolta, ansvarsfulla och glada såg de i alla fall ut när de tågade ut genom dörren med bibliotekspåsarna i händerna.

I dörren möter de nästa gäng. En etta från samma skola. Lika glada och förväntansfulla stormar 25 ettor in i biblioteket. Men med en stor skillnad.
De har vana, de har rutin, de har full koll. De vet exakt var de ska lämna sina färdiglästa böcker, de vet exakt var vi brukar sitta när jag berättar om böcker. De vet vad jag heter och de hittar hjälpligt i biblioteket. De vet allt om hur man lånar och lämnar och att man kan köa på utlånade böcker och skivor.

Biblioteksproffs med andra ord. Vana biblioteksbesökare är oftast lite mer krävande. De går inte längre omkring och förundras övar bibliotekets utbud. Så nu får jag slita ganska hårt.
Alla 25 lånar, reserverar och frågar så det står härliga till. Men en liten kille verkar inte riktigt hitta det han letar efter. Det ska vara en bok om havet. Men inte om hajar, valar, delfiner eller fiskar utan om själva havet. Eller så kan det handla om elefanter, eller kanske dinosaurier. Allt är möjligt. Men det ska vara en faktabok och det ska handla om naturen – så att man lär sig. Mina grå får verkligen jobba och vi letar både här och där. Allt skojjigt och inspirerande som jag kan komma på är dessvärre utlånat. Dinosauriehyllan gapar närmast tom. Barkarby bibliotekets faktaavdelning skulle verkligen behöva byggas ut så jag säger som Sara: ”Den som ändå hade pengar…”

Den lilla besökaren verkar inte lika nedslagen som jag över faktaavdelningens luckor och brister utan ler varmt och lite tröstande mot mig och säger: ”Du, du anstränger dig verkligen…”

Störningsmoment och en ny sida av Amelia

Under gårdagskvällen blev jag mer och mer upprörd över att Nanna Johanssons nya seriebok beskrivs som ett komplement till grabbiga serier som Rocky (i DN). Jag vet att jag kursiverade komplement i mitt förra inlägg, men jag måste nog revidera och skriva; KOMPLEMENT!? Jag ryser av ordet komplement, särskilt när det handlar om en kvinna som kompleterar en man. Usch. På självaste Kvinnodagen och allt.

Järfälla folkbibliotek är nämligen ett jämställdhetsintegrerat bibliotek. Ett jobbigt ord, förvisso, jämställdhetsintegrerad, men jäklar vad vi jobbade för att få den benämningen. Under ett års tid satt en arbetsgrupp och grubblade på hur man gjorde ett bibliotek mer jämställt. Vi har utfört förändringar genom olika möblemangsomflyttningar, attitydförändringar och ett medvetet arbetssätt. Vi presenterar böcker på ett könsneutralt sätt, vi köper in böcker som vi hoppas ska väcka feministen i oss. Alla - oavsett om du är man, kvinna, pojke eller flicka - är lika viktiga och lika välkomna hos oss.

Det skrivs mycket om kvinnor och jämställdhet dagen till ära. I dagens DN skriver man att män ser bikiniklädda kvinnor som objekt. Ok. Det kan jag ta, och jag kan förstå kopplingen. Forskningsrapporten menar att en bikiniklädd kvinna påverkar centrumet i hjärnan hos mannen som även reagerar på verktygsanvändning - voilá - kvinnan blir ett objekt, såsom ett verktyg. Testpersonerna reagerade inte på samma sätt på en avklädd man, eller en påklädd man eller kvinna. Jag hade gärna sett en rapport om kvinnans hjärncentrum när hon ser en avklädd man. Vilket centrum reagerar då? Har kvinnan också ett "verktygscentrum"? Dessutom hade den bikiniklädda kvinnan på testbilden en rosa bikini och en utmanande pose, medan den badbyxbeklädde mannen en enkel vitsvart badbyxa, med en neutral pose. Visst måste färger och kroppsspråk också påverka olika centrum i hjärnan? Rapporten känns tillrättalagd. Givetvis intressant, men tillrättalagd.

Senaste numret av damtidningen Amelia hade en oerhört bra jämställdhetsskola i det senaste numret. Jag kan vanligtvis vara skeptisk till hur damtidningar stagnerar kvinnans roll, men detta nummer av Amelia är bra. Inget tjafs om att tala om känslor och om "manligt" och "kvinnligt" sätt att lösa konflikter på, utan rakt på sak om hur ditt förhållande blir jämställt. Tipsen är enkla, med bra utträkningar om hur man gemensamt går ned på deltid i sitt arbete, hur man inför städtimmar ihop, räknar ut vem som får ha flest egna intressen, etc. Skrämmande är en liten notis i den artikeln om att män visst har gått ner i arbetstid de senaste åren, men istället för att hjälpa till hemma skaffar de sig endast fler fritidsintressen.

Både DN och Amelia kan du läsa på biblioteket, såklart.

Fira nu Kvinnodagen för allt vad ni är värda!

Fulheten.com

Imorgon är det Internationella Kvinnodagen! Jag börjar prepartyt redan nu genom att tipsa om en alldeles ny upptäckt, Nanna Johansson, som hittar på helt sjuka saker på sin blogg Fem bilder. Tanken är simpel; Varje söndag bestäms ett tema, varefter bloggen uppdateras varje veckodag med en bild på temat. Veckans tema har varit glassar.

Hon driver dessutom hemsidan Fulheten.com som också är hysteriskt rolig. Egentligen är upplägget ganska enkelt, hennes serier och teckningar är groteska, provocerande och väldigt rättframma. Så rättframma att jag nästan blir generad. Men generad på ett bra vis. Alla borde läsa och reflektera. För hur absurdt det än ser ut, så är det mycket sanning som ligger därinunder. Hetsjakt mot feminister, en nedvärderande arbetsmarknad och reklamkampanjer som förvrider synen på alla inblandande. Och det är svårt att värja sig. Johansson ger en enkla redskap för att värja sig. Precis som Nina Hemmingsson och Liv Strömquist också gör (bland annat).

Jag har alltid haft väldigt svårt för serien Rocky, som publiceras i Dagens Nyheter. Jag har dessutom alltid ifrågasatt mig själv för att jag inte fattar, jag har känt mig dum och "ute". Man ska gilla Rocky. Så är det. Mången människa har stirrat konstigt på mig när jag medger att jag inte förstår grejen. Det är en hund, han lever ett typiskt stockholmsliv, han har typ tjejer ibland, är oerhört grabbig och "tokrolig", han har djurkompisar och de är typ pseudonymer för andra grabbiga stockholmskillar, han åker till Thailand, någon gång hade han en praktikant, han har blivit kändis. Sen är det inget mer. Enligt DN är Nanna Johansson ett befriande komplement till denna hund. Komplement!? Det är ju sånt här som är roligt, på riktigt. Rocky är ju inte kul. Faktiskt. Rocky anspelar på igenkänningsfaktorn, "jag är typ tjugonått (fast har väl nu förtiden råkat bli trettionått, hur mycket man än försöker ignorera detta faktum..) och bor i stockholm och så va", och så enkelt kan man väl inte göra det. Nä, inte för mig. Det räcker inte.

Nanna Johansson har precis gett ut en bok som givetvis ska köpas in på bibblan. Det blir prio ett att fixa under måndagen.

Hemska böcker

Alltså.

Jag, Sarah och Eva Sturk berättade om favoritböcker under bok & mat-lunchen förra veckan. Jag var mindre nervös då än första gången jag stod med mikrofon i hand medan folk åt, så på det stora hela är jag nöjd med min insats. Efteråt fick vi beröm, men en kommentar som jag fick höra i andra hand lät ungefär ”men de pratade ju om så hemska böcker.”

Gjorde vi? Lät det så? Jag pratade om en nittiotalsuppväxtskildring från Nässjö, en spännande country-noir och en välspunnen skröna om en man som förlorade i poker till djävulen. Först vill jag be om ursäkt – det var inte riktigt meningen att de alla skulle verka vara hemska. Det var inget planerat. Kanske blir det så att ska man väcka intresse så lyfter man gärna fram konflikterna – och, ja – att gå i gymnasiet kan vara en plåga, 1900-talet var fullt av hemskheter och en bok som utspelas bland Hillbillylands hustrumisshandlande hembrännare är inte enbart lycklig, utan bara lycklig som en bra Johnny Cash-låt. Ja, mina kollegors böcker var nog inte heller solskenshistorier, där de pendlade mellan försupna barhängaröden till ond bråd cancer.

För. Finns där något härligare en gott berättad ond historia? När sorgen får snoret att rinna, när spänningen lägger isbitar i magen. Exempel? ’kej. Minns Lasso kring fru Luna av Agnar Mykle för länge sedan. Jag hade jour inom vården, och satt och läste i en soffa. Tyckte inte så mycket om boken, för jag irriterades på huvudpersonens velighet. Men så vred författaren till och innebörden, hela innebörden av titeln gjordes klar för mig, och jag började störtgråta. Tårarna rann och jag var på gränsen till hicka, där i min soffa på mitt jobb. Från en irriterande bok i mängden blev den en upplevelse jag inte glömmer. Likadant med den i pocket nyligen utkomna Innan jag dör av Jenny Downham. Amanda, du minns när jag satt på en parkbänk i Lund i somras och hulkade med glass i ena handen och boken i andra och inget att snyta mig med? Runt oss gick ankor och folk som tittade underligt. Vad hade nu jag råkat ut för? Jo, jag läste minsann en bok, jag.

Jag är så nöjd när en bok har rubbat mina cirklar. Det är det jag letar efter. Jag vill sitta och hoppa när jag när jag läser. Jag vill vilja vända mig till min pendelgranne (det gör jag INTE) och hytta med boken och säga ”lyssna bara på det här!”. Det får vara språket, mer än gärna, men det får också vara att historien välter mig. Att jag inte iskallt stoppar i mig, utan att historien jagar ikapp, och hugger ner mig. Det bör nog finnas hemskheter i historier, hemska hemskheter, sorgliga hemskheter, upprörande, överraskande, härliga.

Men jag vill inte vältra mig i sanna historier. Biografier har jag inte mycket för. Människor som vuxit upp i källare eller som haft alkoholister i släkten roar mig inte. Jag lyfter inte ett ögonbryn åt deras berättelser, utan jag vill ha fabeln, skrönan. Det är flykten från verkligheten jag söker när jag läser. Flykten kombinerad med inlevelsen.

Gick inlägget att förstå? Behövde få ut det här.

Den som ändå hade pengar...

Bibliotekets vaktmästare Ibrahim visade mig de här bilderna för ett par veckor sedan. Tydligen är det en reklamkampanj för bibliotek i New York (tror jag att det var). Jösses! Alltså, det är jättefint, jättetydligt och framförallt kopiöst, men var i hela världen har de fått pengar till att finansiera detta? VAR!?

Det vore så coolt att testa något liknande i Stockholm, eller i Järfälla. Tråkiga husfasader som transformeras till bibliotekshyllor. Jag är hänförd.

Pengar, någon? Skänka mig lite? Några mille?

Hybris, fusk och otrohet och lite om att gilla böcker

När man arbetar på bibliotek förväntas man vara litterär. Inte så konstigt kanske. Att man väljer att utbilda sig till bibliotekarie tyder ofta på att man har någon form av passion eller åtminstone förkärlek för det skrivna ordet och någon slags vilja att förmedla den passionen till andra.

Själv har jag varit en riktig bokmal sedan jag knäckte läskoden i femårsåldern. Trots det finns det förstås massor och åter massor av ”borde-ha-läst-böcker” som jag inte har läst. Av tidsbrist, ovilja, lättja, you name it.

Både i mitt yrke och i privata, sociala sammanhang uttrycks närmast en förundran om jag som bibliotekarie och litteraturvetare inte har läst en bok som vi i västvärlden har valt att benämna klassiker eller för den skull kultbok.
En kväll när jag stod och väntade på en långväga gäst från Sydlandet på Stockholms central gjorde jag något helt emot mina principer. Jag klev helt sonika in på Pocket Shop för att fördriva en kvart eller så och snubblade där över en helt suverän liten bok.

Av princip köper jag aldrig, aldrig böcker. Jag älskar hela bibliotekstanken och lånar allt som jag läser. (Såvida det inte är något väldigt obskyrt och svårfångat som jag får beställa från andra sidan Atlanten och som inte alls lämpar sig för folkbibliotekets bestånd.)

Men den här lilla boken ville följa med mig hem, och förlåt mig min otrohet Biblioteket, men den fick faktiskt göra det. Men först efter att jag lovat mig själv att omedelbart efter att jag läst boken, låta den vandra vidare till en annan läsare. För någon måtta får det ju vara på mitt konsumtionsfrosseri och ägarbehov och för att inte tala om denna fullständiga trolöshet mot min arbetsplats och favvoställe Biblioteket.

Den bok som fick mig att rucka på mina principer och samtidigt avvara sådär en 60 kr var Henrik Langes lilla utgåva, 80 romaner för dig som har bråttom.

I denna lilla bok har Henrik Lange summerat 80 stycken kända romaner – var och en på bara en sida och i tre serierutor.
Det är framför allt klassiker (Gösta Berlings saga, Dvärgen, Odyssén, Röda rummet mfl) men här återfinns även några modernare författare som Jan Guillou, Jonas Gardell, Gunilla Bergström och Astrid Lindgren.

Det här är en quick fix-lösning för den som vill glänsa i litterära sammanhang, eller åtminstone hänga med i diskussionerna, men inte har tid/lust att plöja en massa böcker för just det ändamålet. Man får supersnabbt veta vad Röda rummet, Mörkrets hjärta och Flugornas herre handlar om, utan att behöva besvära sig med att läsa boken.
Även för oss som har läst böckerna är boken superkul. Langes beskrivningar är träffsäkra och roliga och jag småfnittrar mig igenom hela boken. För det ska nog sägas, den här boken är nog allra roligast som igenkänningslitteratur inte som en snabbkurs i litteraturvetenskap.

Jag älskar detta vanvördiga sätt att förhålla sig till klassiker och borde-ha-läst-böcker. Och fnittrar uppsluppet i det geniala med att på tre små serierutor faktiskt få ner hela essensen av både Bibleln och (fantasybibleln) Sagan om ringen.

Som om jag inte har vältrat mig i nog många synder denna dag (girighet, frosseri, lättja), så slår jag raskt till med den första och kanske värsta dödssynden: Högmod. För det ska erkännas, det allra första jag gör är att skumma igenom boken och se hur många av böckerna har jag läst? Och belåten och förmätet nöjd med mig själv konstaterar jag: nästan alla.
Äntligen känns min studieskuld (som är i paritet med Pakistans försvarsbudget) som en riktigt bra investering. Jag är faktiskt riktigt, riktigt beläst. I alla fall i enlighet med litterär kanon á la Henrik Lange.

/Sarah Utas

Hjältinnor, förebilder och föregångare

Gränsöverskridande kvinnor. Jag försökte komma på ett kortare ord att beskriva radikala kvinnor. Banbrytande, mångsidiga, kraftfulla, queer... Men till slut blev det ändå gränsöverskridande. Hur många bokstäver jag än var tvungen att skriva ut, plasta in, klippa ut igen samt sätta upp med häftmassa. Jag tycker om ordet gränsöverskridande. Det finns så många gränser att korsa, att skrida över. Med det begreppet låser man sig inte fast vid någon särskild aktivitet eller ståndpunkt.

Jag började även fundera över vilken som är min älsklingsgränsöverskridare. Just nu måste det vara Karin Boye. Hennes böcker, noveller och dikter är applicerbara på dagens samhälle, 80 år senare. Just nu skriver jag en uppsats om Karin Boyes män, alltså inte riktiga män som fanns i hennes närhet, utan hennes manliga karaktärer. De är oerhört intressanta, och vinklade och vridna åt alla möjliga håll och kanter. Från en pojkes svårigheter att acceptera sin nya styvmamma, till tonåringens dröm att stå vid sågen istället för att utbilda sig till ingenjör, till mannen i mitten som försöker göra slut med sin älskade "för att hon förtjänar något bättre" till den äldre diplomaten som befinner sig i en krackelerande ålderskris. De är fascinerande personporträtt som jag kommer snöa in mig på alldeles förfärligt mycket. Vänta er mycket manlighet och mycket Boye i framtiden. Men jag ska försöka lägga band på mig.

Förra året gavs en ny novellsamling ut med Karin Boye, Snäckors sorl, med ett urval ur hennes tre novellsamlingar som kom ut på 30-talet. Trots att Karin Boye är känd för sina personporträtt av kvinnor och att novellerna huvudsakligen har kvinnliga huvudkaraktärer så har något hänt på vägen till 2008. Novellerna med manliga karaktärer har tagit över. Utav de 25 novellerna, handlar 14 om män. Är det inte ironiskt? Och vad är syftet? Finns det ett syfte? Vill man att fler män ska läsa Boye? Eller har den manliga normen helt enkelt "slagit ut" de kvinnliga karaktärerna? Anses de inte lika intressanta?

Katrin ifrågasatte också att jag har avvänt gränsöverskridande kvinnors förnamn på min utställning. Men det ligger en tanke bakom, precis den tanke som väcktes hos Katrin; "Skulle du ha gjort sådär om det var en utställning om män?". Jag hoppas det. Den ursprungliga tanken var att man skulle reagera på att ett förnamn kan ge ett svar på vilken kvinna som ligger bakom namnet. Vi vet vem Moa är, eller Simone, eller Kristina, eller Birgitta. Skulle vi veta vem Erik var? Eller Karl? Givetvis inte, för att Erikar och Karlar har det funnits hundratals av som har blivit kända genom historien. Kvinnor har mycket lättare för att bli bortglömda. Eller inte bli uppmärksammade alls.

Läs gärna Livs Strömquists tecknade serie Einsteins fru om du vill läsa om osynliggjorda kvinnor bakom männen.

Tampas med drakar

Jag känner mig (klädsamt?) modest idag så istället för ytterligare subtila iakttagelser om människans villkor (eller pip från okunnighetens träsk?) så tänkte jag i all enkelhet tipsa om de sagostunder som biblioteken anordnar. Dessa brukar vara uppskattade händelser, både för sagotokiga barn och sömnberövade föräldrar. En sak skall dock påpekas och det är att dessa infaller vid lite olika tidpunkter så en god idé är att kolla när just ditt bibliotek tampas med drakar eller hamnar i klorna på elaka trollpackor!