Barnteaterfestival i Viksjö

I lördags gjorde skylten på Viksjöskolans tak verkligen skäl för sig då det var dags för årets barnteaterfestival anordnad av Järfälla Kultur. Åtta föreställningar på fyra olika scener varav en scen var en buss! Det bjöds på all möjlig teater bland annat dockteater, dansföreställning och skuggspelsverkstad. På biblioteket hade vi besök av Marionetteatern med föreställningen Dockmöten där man fick möta olika dockor och lära sig lite om hur man spelar teater med dem. Sedan hade de också två skuggspelsverkstäder där barnen fick klippa egna skuggfigurer och provspela. Hela biblioteket var fullt av glada barn och vuxna! Barnteaterfestivalen i Viksjö har varit återkommande varje höst under några år. Vi hoppas att den kommer nästa år igen!

Frimärken och death metal

Hujedamej, jag har precis slickat mitt första och sista Liza Marklund-frimärke! Här i Barkarby finns en hel uppsättning. Man kan även slicka på Henning Mankell, Håkan Nesser och Stieg Larsson om man är lagd åt det hållet. Två flugor i en smäll? Då väljer man Sjöwall-Wahlöö.

Fast jag får erkänna att jag gillar det. Som ett fan av death metal (enligt Close-Up Magazines chefredaktör ”världens bästa jävla musikstil”) är jag van vid lik och blod på mina skivomslag. På frimärkena får man även skotthål, revolver, polishelikopter och polisbil. Fullt ös! Mer ös än på mina skivomslag, faktiskt.
Fyndigt nog har man associerat Stieg Larsson med en laptop… För att Lisbet Wallander (eller heter hon Salander?), Stockholms Rambo/Trinity, är en s.k. ”cyberhacker” eller för att det är på en laptop som det ofärdiga manuskriptet till Larssons fjärde bok finns? Man vet inte med säkerhet. Det får nån smart snut lista ut.


I helgen läser jag om När lammen tystnar av Thomas Harris. Det var tjugo år sedan sist. Jag tror att den håller än.

Läs detta först...

Att vara förälder - det är inte så lätt alla gånger. Det finns ingen skola man kan gå innan för att lära sig ’hur man gör’. Lättare med bilar, faktiskt. Inte så konstigt att det finns en uppsjö böcker i ämnet ”uppfostran”.

Hela 96 träffar får man i bibliotekets katalog på ämnesordet ”barnuppfostran”. Och då har vi ändå valt ut från en otrolig mängd böcker som finns på marknaden. Ylva Ellneby, Jesper Juul, Lars H. Gustavsson, Steve Biddulph och Anna Wahlgren är bara några av namnen, och böckerna kan handla om allt från ’Curlingföräldrar’ till ’Cyberungar’, hur man lär sig ’Att lotsa barn’ och hur man får ’Syskon utan bråk’.
Utan tvivel finns det bra böcker att ta till när man känner sig vilse i barnuppfostrans djungel.

Men jag vill slå ett slag för en bok som borde delas ut till blivande föräldrar, helst med rubriken ’läs detta först’. En bok som berättar om barn, om deras liv och deras perspektiv på detta liv. En bok som påminner oss om hur det är att vara en liten människa. En som forskar. En som vill förstå. En som inte bryr sig om klockan . En som inte kan låta bli att ta i saker, som vill känna, lukta, balansera, leka, dansa, bara vara. Och, mest av allt: LEKA.
’Leka lite grann’ heter boken. ’Lärdomar av små barn’ lyder underrubriken.
En tunn liten bok på 72 sidor. Men det är innehållet som räknas, inte antal sidor.

Jujja Wieslander, författaren bakom ’Mamma Mu’ och ’Lillebror’- böckerna, har i mer än trettio år jobbat med förskolebarn. Och hon har fram för allt lyssnat på dom. Försökt förstå hur det känns, att vara liten och nyfiken. Och hon har förstått hur viktig leken är. Att det är leken som hjälper barn att förstå sin omgivning, att tolka den och växa upp i den. Därför vill Jujja Wieslander sätta igång vårt eget tänkande, formulera frågor, sätta igång funderingar. Den som vill ha en handledning med goda råd får leta efter en annan bok, här serveras inga färdiga sanningar.

Som Jujja själv säger:
- Jag vill resonera om hur vi vuxna ska förstå och stödja barnen i leken och jag vill att vi ska prata med barnen, lyssna på dem och ge dem plats. Tänk vad bra de är!

Ja, tänk vad bra dom är. Om vi bara lyssnar och ger dom den plats dom behöver så kanske vi slipper läsa en och annan bok om uppfostran? Istället kanske vi hinner vara med - och leka?

/Eva Brünahl

Sex, books & rock n roll

Känns livet lite trist och grått såhär på höstkanten? Kom till Jakobsbergs bibliotek där vi just nu har dukat upp ett smörgåsbord av mumsiga rockbiografier och distade stjärnmemoarer, fritt fram att låna hem helt gratis!
Pete Doherty, Noice, Broder Daniel, Kent, Iggy Pop, Billie Holiday och Freddie Wadling är några av kändisarna som kan bli din sängkamrat ikväll.

Succé för Bok & Bebis i Barkarby

Idag gick Barkarbys allra första Bok & Bebis av stapeln.

Lite nervöst var det. Vi kokade kaffe, handlade bullar och möblerade mysigt för alla föräldrar och barn vi hoppades skulle komma.

"Hjälp, tänk om det inte kommer någon!" sa min kollega Eva - tillika Bok & Bebis-ansvarig - när vi minuterna innan start vankade omkring som äggsjuka hönor oroligt spanandes ut mot gatan.

Men se det gjorde det. Inte mindre än 8 söta bebisar med tillhörande mammor (och en mormor) kom. Det tog inte många minuter förrän glada sånger och skratt hördes från gruppen.

Efter en halvtimmes sång, ramsande och jollrande tog gruppen en välbehövlig fikapaus. Våra gäster serverades kaffe och bullar och det blev tid för några minuters småprat innan Eva körde igång igen med nya sånger och ramsor.

Alla glada röster och skratt som hördes från rummet (jag fick finna mig i att sitta utanför med mina stora öron spetsade) vittnade om en enda sak: succé!

Nästa tillfällen för Bok & Bebis i Barkarby blir den 9 november och den 7 december kl 10.00.

Det är gratis och ingen föranmälan behövs.

Välkomna!

Favorit just nu

Hemma är just nu Kottens hemlighet av Lena Anderson så populär hos treåringen att han gärna vill läsa den två gånger varje kväll.

Lena Anderson är också en av mina favoritbilderboksmakare där både bild och text är fantastiska och ännu mer fantastiska ihop. En favorit är Majas alfabet där varje bokstav har en fin liten vers. Verserna finns också fint tonsatta av Kerstin Andeby och inspelade på cd, Sånger ur Majas alfabet. Många skolor använder sig av dessa verser/sånger när barnen ska lära sig alfabetet!

Gästbloggare: Mari Jungstedt

På måndag kväll kommer jag till Jakobsbergs bibliotek och berättar om mitt författarskap. Det ska bli oerhört kul därför att det alltid är så inspirerande att träffa läsare och att få samtala om böckerna. Men särskilt roligt ska det bli att få komma just till Jakobsberg eftersom det är mina hemtrakter.

Jag växte upp i Upplands-Bro, Kungsängen, Viksjö och Skälby och när jag flyttade hemifrån hamnade jag på Kopparvägen i Kallhäll. Mitt första trevande kliv in i arbetslivet skedde på konditori Sans Rival i Jakobsbergs centrum när jag vid blott tolv års ålder fick stå i ett svettigt, slamrigt kök och sköta disken under några veckor. Gymnasiet gick jag på Jakobsbergsskolan och jag har också vikarierat som lärare under flera år, mest på Källtorpsskolan i Kallhäll, men också på grundskolor runt om i Järfälla. Så jag ser verkligen fram emot att ta pendeltåget från Centralen på måndag kväll som jag gjort så många gånger förr. Återuppleva känslan.

Jag kommer att berätta om hur jag som TV-journalist började skriva, vad som driver och inspirerar mig. Min starka relation till Gotland, om själva skrivprocessen - hur en bok blir till från idé till tryckeri. Jag tänkte läsa ett läskigt stycke ur senaste kriminalromanen, den åttonde i serien som heter "Den farliga leken" och jag kan nog inte låta bli att avslöja litegrann om den nya boken som jag håller på med just nu.

Hoppas att vi ses på måndag!

Mari Jungstedt

Jakobsbergs bibliotek, Måndag 11 oktober kl. 18:30

Min Mario

Ho!

Honom har jag redan läst!

”för hans kartläggning av maktens strukturer och knivskarpa bilder av individens motstånd, revolt och nederlag”

Jag läste Berättaren av Mario för X antal år sedan. Om jag minns rätt, för jag har inte boken framför mig, handlar det om hur författaren ger sig ut i jakt på en gammal vän, sedan decennier försvunnen ut i Sydamerikas djungler. Men rykten gör gällande att han fortfarande lever därinne i grönskan, tillsammans med en indianstam. Mellan indianernas boplatser vandrar högt vördade berättare, som förtäljer nyheter, myter och drömmar. Varje gång han passerar är det fest, och högtidsstund. Så uppblandat med författarens sökande efter sin forne vän får vi höra Berättaren.

Boken hyllar berättandet, indianernas kultur och vördnad inför liv, död och natur. Jag minns att alla indianer bar samma namn, möjligen med ett kompletterande epitet, typ ”Enögde Tasurinchi” vilket gav ett djup, en mystiskt främmande kulturmöte och en läslig förvirring som gör att jag inte glömde boken i havet av böcker. Tasurinchi är alla människor och varje enskild människa i den vandrande indianstammen. Så om Tasurinchi blivit biten av en skorpion och dött, sörjer Tasurinchi följdaktligen Tasurinchi. Jag minns ju boken fortfarande, och hade sparat ett citat i en liten anteckningsbok, där Berättaren återger sina förfäders första stapplande steg.

Efteråt började människorna på jorden att vandra, rakt mot den fallande solen. Innan stod också de stilla, på samma plats. Och solen, himmelens öga, var orörligt. Sömnlöst, alltid öppet, tittade det ned på oss och värmde upp världen. Även om dess ljus var bländande kunde Tasurinchi uthärda det. Det fanns inget som kunde skada, det fanns ingen vind, det fanns inget regn. Kvinnorna födde rena och ofördärvade barn. Om Tasurinchi ville äta stack han ned handen i floden och drog upp en sprattlande fisk, eller också sköt han av pilen utan att sikta, gick några steg i skogen och snubblade strax på en liten vildkalkon, en rapphöna eller en trumpetarfågel, alla genomborrade av pilen. Det fattades aldrig mat. Det var inte krig. Floderna översvämmade av fiskar och skogarna av djur. Los mashos (en indianstam beryktad för sin krigiskhet) existerade inte. Människorna på jorden, var starka, visa, upphöjt lugna, och eniga. De var stilla och fridfulla, utan vrede. Före tiden efteråt.

För övrigt brukar jag alltid blanda ihop hans namn med den portugisiske författaren Antonio Lobo Antunes. Varför? Förmodligen för att de har dubbelnamn och att där figurerar ett L i bilden. Lobo och Vargas tycker jag dessutom har någon form av gemensam association. Undrar vad?

Nobelpriset i litteratur 2010

I morgon torsdag tillkännages vem som tilldelas årets nobelpris i litteratur. Vi på biblioteken oroar oss som vanligt: Kommer vi ens att ha några av pristagarens titlar? Har vi läst någon av böckerna? Kan vi uttala personens namn?

Personligen hyllar jag Cormac McCarthy, Alan Moore och Thomas Pynchon som värdiga nobelpristagare, men det är nog bara i min lilla värld som detta är möjligt.

Cormac McCarthy blev väl känd för en större publik med den fantastiska Vägen, en av mina absoluta favoritböcker. Personligen håller jag dock Blood Meridian högst av McCarthys verk (alla hans böcker håller skyhög kvalitet), och till min glädje såg jag nu att den har kommit i svensk översättning, Blodets meridian. Till skillnad från Vägen, som är skriven på ett kargt, repetitivt och stilistiskt stelt sätt, så rymmer Blood Meridian fantastiskt poetisk prosa. Det ska bli intressant att se hur översättningen står sig i jämförelse med originaltexten. Jag hoppas åtminstone att vi slipper en Einar Heckscher-översättning... Den snubben bör hålla sig till gammal sextiotalslitteratur.
Jag har förresten skrivit en del om Blood Meridian och annat McCarthy-relaterat här (på engelska) för den som är intresserad.

Alan Moore författar vuxenserier. Knappast troligt att han vinner något nobelpris, och skulle han vinna är det tveksamt om han ens skulle ta emot det. Karln är hyfsat anti etablissemanget. Watchmen och V For Vendetta är hans mest kända skapelser, titlar som är så pass välskrivna, genomtänkta och komplexa att de överträffar mycket i litteraturvärlden, men just på grund av att de är serier så får de sällan den uppmärksamhet de förtjänar.

När ansedda TIME Magazine valde de 100 bästa engelskspråkiga romanerna från 1923 och framåt förärades visserligen Watchmen en plats vid sidan av Doris Lessing, Ernest Hemingway, Toni Morrison och andra giganter. Men ändå. Få har hört talas om Alan Moore. Ännu färre har läst hans böcker. Några fler har sett filmatiseringarna av Watchmen och V For Vendetta - filmer som Alan Moore själv skyr som pesten.


Thomas Pynchon är en särling i litteraturen, och det gillar man ju. Gravitationens regnbåge var min första kontakt och här finns bara ett ord: Delirium! Jösses, vilken tripp! Jag ger mig.

Svenska nobelpristagare? Tja, Nikanor Teratologen, Lotta Lotass, Magnus Dahlström och Tomas Tranströmer kanske? ”För ett ögonblick framstår det mesta av den omgivande litteraturen som antingen cynisk eller naiv”, skrev Anders Johansson i Aftonbladet om Teratologens senaste bok Att hata allt mänskligt liv, men det räcker nog inte för ett nobelpris... Knappast några trovärdiga kandidater på min svensktoppslista heller, med andra ord.
Men skam den som ger sig. Jag kommer fortsätta att propagera för mina favoriter.

Skimmer

Det är synd och skam, men många dagar hinner gå medan jag lever mitt liv utan att tänka på Göran Tunström. Till exempel hade jag återigen glömt hur bra Göran Tunströms böcker är. Hur bra berättelser han skrev.

Så hittade jag min tre år gamla recension av hans Skimmer. Som utspelas på Island, med en levande, nästan magisk natur som fond, och är ett ödesdrama mellan far och son. Någonstans anar jag ett släktskap med den fornnordiska sagotraditionen. Men Tunström har ett eget sätt att berätta skrönor. Han har ett språk där varje ord finner sin betydelse, en sorgsen lycka och en lycklig avgrund i sina berättelser som gör att de sprudlar, eller skimrar om ni så vill. Skimmer handlar om livets grymhet, och om dess märklighet, och om kärlek på ett ytterst allvarligt sätt, och ändå läser jag och gapskrattar eller myser. Hela tiden.

Jag gör det i sällskap med en författare som älskar berättelser och som älskar språket. En författare som stannar tiden när jag lyfter hans böcker till näsan. Sådana här skrönor skrivs inte längre i Sverige. Jag ska inte glömma bort Göran Tunström igen. Hoppas att ni hittar honom.

Starka känslor på Stockholms stadsteater

Foto: Kerstin Gerén

I söndags var jag med om något magiskt. Jag såg tre Ibsenpjäser i en följd på Stockholms stadsteater. Satsningen heter ”Ibsen 2010”.

På teatern är det som bekant alltid direktsändning och under de sex timmar skådespelet pågår får vi möta det ena människoödet efter det andra. Ensemblen spelar tre pjäser med paus för kaffe och middag.

Vad är det som ständigt fängslar med Ibsen? Hans pjäser hör till de mest spelade världen över. På den utmärkta webbplatsen ibsen.net kan man se spelscheman och läsa om Ibsen och hans pjäser, forskning och priser.

Jag har länge varit fascinerad av Ibsens persongalleri och dramaturgi och de starka känslor han använder. Under kvällens Ibsenfrossa möter vi kärlek, skuld, passion, drömmar, rädsla och bottenlös sorg.

Sju skådespelare alternerar i de olika rollerna i Rosmersholm, Byggmästare Solness och Lille Eyolf. Pjäserna gavs ut 1886-1894 och visst känns en del föråldrat men det mesta är ständigt aktuellt. Kärleken till exempel. Den kan vara så nära, men snabbt vika undan. Lyckan – varför krånglar människor till livet för sig själva och andra när lyckan kunde vara här och nu? Skulden – hur lätt är det inte att anklaga sig själv och andra i stället för att försöka leva vidare? Som regissören Ole Anders Tallberg säger: ”Vad hindrar människor från att gripa sin egen lycka när den bjuds?”

Foto: Kerstin Gerén

Som alltid i ett Ibsendrama kommer någon utomstående in i handlingen och sår ett försåtligt frö som gror och så sakteliga sätter bollen i rullning. Sanningen, ofta brutal, uppenbaras.

I Rosmersholm tycks lyckan vara inom räckhåll, men… Byggmästare Solness räds ungdomen och när hon, ungdomen, knackar på dörren, är det för att få det kungarike han en gång lovade henne… Lille Eyolf står mellan sina föräldrar, lika mycket i livet som i döden…

Pjäserna spelas på svenska, nyöversatta av Mia Törnqvist som även är dramaturg. Järfälla folkbibliotek har nyligen köpt in Ibsens pjäser i två band i nyöversättning av Klas Östergren. Hans språk är så klart och vackert och understryker Ibsens aktualitet.

Foto: Kerstin Gerén

Men teater är inte bara text, det är en helhetsupplevelse. Scenografin till ”Ibsen 2010” är avskalad men uttrycksfull. Skådespelarnas kroppsspråk, röster och gester fångar rollkaraktärernas personligheter och känsloliv. Och visst blir man berörd!

Webbplatsen ibsen.net är en guldgruva. Här kan man bl a läsa att Carl David af Wirsén (inte imponerad) och Georg Brandes (imponerad) recenserade Byggmester Solness när dramat gavs ut 1892.

Orkar man se tre pjäser i rad? Ja, det gör man! Att verkligen flyta in i (fjorden) och flytta in i (den norska flaggan) Ibsens värld under en helkväll är en fantastisk upplevelse.

Så tveka inte: boka din biljett till ”Ibsen 2010” på Stockholms stadsteater. Man kan visserligen se pjäserna en och en, men varför missa denna möjlighet till helhet? Till Ibsenfrossa!
Stockholms stadsteater.

Kerstin Gerén

Familjelördag i Jakobsberg

Foto: Camilla Eliasson, Mattias Pettersson

Sagovandring, utklädda barn, pyssel, två sagostunder och annat skoj!
Det hände mycket på familjelördagen i Jakobsberg.

Nästa tillfälle: 27/11 med tema Spöken och mysrys.

Varje rykte om kapitulation är falskt!

Egentligen brukar vi inte använda bibliotekets blogg till den här typen av debatt och polemik, men nu kan jag inte låta bli. När jag läste morgontidningen på pendeln i morse fastnade jag i en krönika av Jonas Thente: Ombytta roller. Bibliotekarierna snackar hellre Youtube än böcker. Reportern har besökt Bok & Biblioteksmässan i Göteborg i helgen och då gjort misstaget att blanda ihop det han hört och sett där med hur verksamheten verkligen är ute på biblioteken. I krönikans inledning refererar Thente till bokbålet i Fahrenheit 451 och skriver: ”Så långt som till att bränna böcker vill inte dagens svenska bibliotek gå, men det är nära på”.

Det är en provokation som heter duga!

Säkert vill Thente röra om och skapa debatt och det är väl aldrig fel. Han kommer säkert att få många reaktioner och här kommer en.

Det är tydligt att Thente inte är så flitig biblioteksbesökare för då skulle han upptäcka att det som diskuterades på mässan bara är en liten del av biblioteksmedarbetares vardag. För vi arbetar fortfarande med böcker och vi tycker att det är viktigt. Speciellt viktigt är det att nå ut till barn och att uppmuntra till läsning. I lördags hade vi familjelördag på biblioteket i Jakobsberg och det kom så många barn att vi fick dubblera sagostunden. Sån´t är härligt. Vet Thente hur många skolelever som varje dag besöker ett bibliotek?






I Järfälla erbjuder biblioteken ett brett programutbud till kommunens barn, allt från läxläsning till baby-stunder. Se här.

Jonas Thente skriver vidare om att han besökte ett seminarium på mässan där föreläsarna var oroliga för att bibliotekarier inte längre hjälper till att söka information. Dessutom påstods vi vara helt okunniga om den informationsklyfta som finns (och alltid har funnits! min anm.) i samhället. Men även här kan jag lugna Thente. Vi har inte slutat köpa in faktaböcker eller med att bistå våra besökare att hitta information, oavsett om den finns i böcker eller på nätet.


Järfälla bibliotek är med i ett länsövergripande projekt; att i samarbete med folkbildningen överbrygga digitala klyftor. Vi erbjuder gratis handledning för alla.

Men, det är nu så att alla som arbetar med tryckta medier känner av de stora förändringar som sker. IT, nätet, E-böcker, läplattor...allt detta påverkar förlag, bokhandlare, bibliotek. Många småboklådor har det extremt kärvt eller har gått omkull. Den verkligenheten måste vi alla lära oss om och hantera och det var det man diskuterade på bokmässan.

Det är väl aldrig fel att lära sig nya saker, Jonas Thente?

Mer film!

Foto: Mattias Pettersson

Nedslag i vardagen: Robin agerar vaktmästare och skruvar samman barnavdelningens nya DVD-hylla, vilket innebär mer plats för film - både för vuxna och för barn. Hädanefter har vi tre torn fyllda med film för vuxna, samt detta nya större så att vi har utrymme för mer barnfilm.
Självklart lånar du film gratis hos oss!

Ett litet urval av nya filmer som antingen finns på hyllan eller är på ingång:



Håll dig uppdaterad på filmfronten här.

Vinst varje gång?

Här om dagen hade jag bokprat för en helt ny sjua. De allra flesta av mina bokpratsgrupper kommer regelbundet och jag har ganska bra överblick när det gäller deras bokintresse och läsnivå. Det är lite extra spännande med en ny grupp. Vad ska de tycka om böckerna jag har valt? Vad ska de tycka om tanten (dvs jag) som pratar? Ska de tro på det jag säger och ska de lyssna på det jag säger? Eller blir det tjat om att lägga bort mobiler, glassar, tidningar, klirrande nycklar etc? När det sedan gäller tonåringar är det alltid en fråga om hur många i klassen som kommer att dyka upp i tid eller huruvida de över huvudtaget kommer att dyka upp.

Tio minuter innan gruppen ska komma hör jag hur det rasslar ute i entrén och min kollega kommer och hämtar mig för: ”De är redan här!!!”.
Och sanna mina ord, närmare 20 av klassens 30 ungar väller in tio minuter före utsatt tid och sätter sig snällt i sofforna för att vänta på att vi ska börja.
Nåja, några av de mest inbitna bokmalarna börjar direkt plocka på sig böcker, då några böcker tydligen stod och lockade med sina fina framsidor och inbjudande titlar så till den milda grad att det var lika bra att hugga dem innan någon annan hann före.
Detta ger mig bra vibrationer. Vilka trevliga, punktliga och välartade ungdomar hinner jag tänka. Resten av klassen och även läraren är på plats i god tid, och förutom den obligatoriska glassen som någon smugglar in känns det bra, riktigt bra.

Jag pratar om identitetsskildringen Svenhammeds journaler, rysaren Prinessan och mördaren, Första delen i serien Tre: Ett hål i själen (som jag tidigare har bloggat om) och kärleksromanen Hata Romeo.

När bokpratet nästan är slut märker jag att flera sitter och skruvar på sig och ungdomarna längst fram ser ut att ladda för ett sprinterlopp. Det visar sig att det är många, ja nästan alla, som vill låna just de böckerna som jag pratat om. För att inte totalt tumult ska bryta ut vänder jag mig till läraren och hon beslutar att de mest attraktiva böckerna ska lottas ut.

Förutom Ett hål i själen som alltid är populär är det Svenhammeds journaler som lockar sådär riktigt vansinnigt. Och det förstår jag. Svenhammeds journaler är en skildring av hur det är att växa upp i Sverige, "men ändå inte bo i Sverige", att ha "ett fett sabbat namn", att ha ett osvenskt ögonbryn istället för två och att känna att trots att man är född i Sverige kommer man aldrig att räknas som svensk. Skildringen är så långt från sentimental som man kan komma. Svenhammet är stenhård och klarsynt i sina iakttagelser av tillvaron. Han sätter fingret på många heta frågor gällande integration och rasism i Sverige idag. Samtidigt gör han det på ett sätt som är både roligt och empatiskt. På ett sätt som får killar och tjejer att nästan slita böckerna ur händerna på mig. Det här är litteratur som angår.

Några nöjda elever får böckerna på en gång, andra får vänta någon dag på böcker vi beställt från de andra biblioteken, ytterligare några ställer sig på kö.

Efter att klassen gått sätter jag mig ner för att göra en extra bokbeställning. Vi behöver fler Svenhammed. Både på biblioteket och i den riktiga världen.

Fem knivar hade Andrej Krapl

Den här läste jag för ett par år sedan. Titeln smakar fortfarande godis. Fem Knivar Hade Andrej Krapl av Hannele Mikala Taivassalo. Omdömet är skrivet annanstans för två år sedan, men användbara för att påkalla uppmärksamhet åt boken till ånyo. Den höll inte måttet överallt men gjorde mig ändå mysen. En höstbok. Så här tyckte jag då.

Andrej Krapl är en revbenssmal lockig man med ett silverkors runt halsen. Han bär på en bibel och fem knivar, samt insikten att de yttersta dagarna närmar sig. Något han predikar om. Berättarjaget, en 16-årig flicka, söker upp honom i hans provisoriska hem i en nedlagd lanthandel. Ett tag är hon Andrejs älskare och lärjunge, mest i knivkastandets konst. Sedan tar hon hans bibel och fyra av hans knivar, men lämnar kvar en, och ger sig ut i världen.

Jag blev förvarnad från baksidestexten att det här var en neoskräckromantisk utvecklingsroman. Hur kan man låta bli att läsa en roman med sådant epitet? Om alla böcker hade det omdömet skulle jag läsa precis alla böcker. Det är en roadmovie (roadbook?) med gotiskt anslag. Ödesmättad, mystisk och, ja, en inte helt oäven Twin Peaks-känsla inklusive dånande sågverk och regnvåta neonskyltar. Det kan väl inte vara illa? Det är inte alls illa! Jag gillar språket i boken, det är naivt, må så vara, men mysigt och väldigt stämningssäkert. Man bävar inför de namnlösa städerna, vindlande trapporna och tomma rummen. Rekommenderas varmt, men läses nog helst om kvällen, när skymningen gör skuggorna längre och dikena djupare…

Evas sommartips - Del 2

Innan semestern tipsade vi här på bloggen om lite sommarläsning.
Sommaren kändes - som vanligt – lång och jag var helt säker på att jag skulle hinna läsa en del. Men – som vanligt - visade sig sommaren vara alldeles för kort.

Hann jag läsa Tahar Ben Jellouns böcker? Hann jag lyssna på ’en massa ljudböcker’?
Nja. Det gick sådär, kan jag avslöja.

Det kom annat i vägen. Vardagssysslor som ska utföras även under semestern, släktbesök som alltid medför en hel del roliga utflykter, lata stunder då man just inte alls kände för att läsa den där tjocka boken samt sist men inte minst semester på Gotland, medeltidsveckan dessutom. En tidsresa nästan, med alla utklädda människor i denna vackra stad Visby, nästan förtrollade och helt utmattade var vi när vi kom till stugan på kvällarna.

Så råkar jag köpa en bok i mataffären en dag - och det visar sig att den just för mig blev den perfekta semesterläsningen i år. Ödets hav av Elisabet Nemert. Medeltidens Visby, området norr om Visby just där semesterstugan ligger, namn som sätts på kartan och människor vars öde berör mig, just för att allt passar in så bra i min semestertillvaro. Bokens Aurora Eken blev i sommar något av en guide under min alldeles egna litterära tidsresa.

Nej, det blev inte så mycket läsning som jag tänkt mig. Inte för egen del, i alla fall.

Högläsning för barnen, javisst! Hotellmysteriet på stranden en eftermiddag, Lillebror och Nalle på kvällen. Önskestjärnan turades dottern och jag om med, det blev både fnittrig och lite läskigt. Gotland för små och stora blev en riktig guldgruva för våra små medresenärer. Deras första reseguide!

Momo däremot, den hann vi inte riktigt med. Den får vänta på ett bättre tillfälle, tål inte att läsas vid sängkanten för en halvsovande sjuåring, den ska njutas av i myshörnan den kommande mörka årstiden.

Men nu kommer den, hösten. Det finns hopp!

Jag kanske hinner läsa Ben Jellouns Denna bländande frånvaro av ljus innan jag kliver på tåget till Göteborg och årets bokmässa. Och på tåget ska det definitivt lyssnas på någon ljudbok.

En tanke slår mig: Det kanske rentav är så att mina somrar inte är till just för läsning? Att jag tycker om läsning som bäst en mörk kväll i soffan med den berömda koppen kaffe? Jag tror det. Så nästa sommar ska jag definitivt akta mig för att stressa mig själv med någon ’ska läsas ’- lista inför sommaren.
Det får bli en lista med allt som ska läsas inför hösten och vintern.

Återkommer!

/Eva Brünahl

Höstskräck?

Nånting nytt, då? Fast jag harvar fortfarande på i samma intrampade stig i samma tempo, mumlandes om att ni borde läsa ditt och ni borde läsa datt, i mina fumliga försök att pracka på bloggkonsumenterna mina läsupplevelser.

Mina läsupplevelser? Jag är inte inne i ett stim just nu, därav skåpmaten – men en bok vill jag lyfta fram, nu när hösten höstar och dimman gör att mistlurarna kommer till användning över Stockholms vattenleder. Då är det hög tid att läsa Styggelsen.

Styggelsen är en rätt snygg, mycket blek debutbok av Amanda Hellberg. Blek? Spökblek. Inte tråkblek. Styggelsen är en liten flicka. En fattig tattare som reser runt med sin far och ett gammeldags tivoli, i efterkrigstidens Sverige. Trakten kring Jönköping kanske? Hon river upp gamla sår genom att med spöklik röst tala med besökarnas nära och kära, som gått bort. Hälften är scenshow, hälften sanning. Ty flickan är verkligen klärvojant.

Något som uppmärksammas av en präst, och hans syster, som är sjuksköterska. De behöver en flicka som kan se saker om de döda. För de behöver pengar från sina församlingsmedlemmar. En puff i rätt riktning kommer nog få dem att öppna plånböckerna. Så vi tar flickan från hennes far, inte sant? Fejkar hennes död, genom att ha ihjäl ett annat litet flickebarn från sjukhuset, men med eld, så att hon inte känns igen. Lite spill får det bli om man ska kunna tjäna herren ordentligt. För att ingen någonsin ska hitta till flickan sätter vi henne i en liten bur längst in i sjukhusets källare. Dit ingen kommer. Och så går vi dit med församlingsmedlemmarnas ägodelar, så får hon ta på sakerna och berätta vad hon ser om ägarna. Det blir bra. Snart har vi nog pengar till en stor fin kyrka. Flickan är guds redskap. Ge henne inte för mycket mat bara, hon får inte bli stark nog att skrika. Inte för att någon hör.

En liten hyllning till Eva Eriksson

Vissa illustratörer sätter verkligen sina spår i den svenska bilderbokshistorien. Vem känner inte igen Ilon Wiklands bilder, Cecilia Torudds eller Pija Lindenbaums. Till dessa giganter hör också Eva Eriksson som både har illustrerat andras texter och skrivit egna. Kanske är namnet lite anonymt vilket gör henne till lite av en doldis i sammanhangen men man känner direkt igen hennes ganska milda teckningar i ofta ljusa färger. De är samtidigt så uttrycksfulla och samspelar alltid så fantastiskt med texterna.

Mest känd är kanske böckerna om Max, med text av Barbro Lindgren. Max har älskats av de flesta barn sedan 1981 vilket betyder att dagens barn har föräldrar som läst Max som små!

En annan klassisk bok är Mamman och vilda bebin också ihop med Barbro Lindgren. Om den otroligt vilda och busiga bebin och den lika snälla mamman!

Bland de böcker Eva Eriksson både skrivit och illustrerat tycker jag böckerna om Malla är finast. Den lilla förmänskligade grisen Malla som ska gå och handla alldeles själv i Malla handlar och lära sig cykla i Malla cyklar. Texten är sparsam men säger ändå så mycket. Miljön är ett nostalgiskt 50-tal (?) med handelsbod och mormor i förkläde.

En bra bok som jag minns sedan jag själv var liten är : Boken om Bella och Gustav. Om Bella som har tråkigt och ringer ett slumpvis nummer och hamnar hos Gustaf på Blekingegatan som ska ha kalas om en liten vecka. Men vem orkar vänta en hel vecka. Bella ger sig iväg genast. Och om Bella och Gustaf bestämmer sig för att ta bussen alldeles själva och betalar med var sin tappad tand!

En annan pärla är Lillasyster kanin eller berättelsen om den feta näktergalen med text av Ulf Nilsson om storebror kanin som ska passa sin lillasyster när mamma och pappa är ute och samlar morötter. Boken finns tyvärr inte kvar på biblioteket men som tur är hemma min bokhylla! Det finns även andra böcker om Lillasyster kanin.

Senast utkom hon med När vi var ensamma i världen tillsammans med Ulf Nilsson. En bok om att bli ensam i världen. Den ska jag nog låna idag!

Igenkänningsfaktorn är verkligen hög i alla böcker oavsett textförfattare, både för barn och vuxna! Det och kanske tidslösheten gör de till verkliga klassiker!

Om jag kunde drömma...

Så här dags förra året var jag på väg mot New York och sedan dess har denna fantastiska, magiska, galna världsstad fått mig att ständigt längta tillbaka.
En sak, bland många, som jag verkligen gillade var att i en av de större parkerna på Manhattan (Bryant park) fanns en hel, stor sektion kallat ”Reading Room”.
Där fanns snygga cafémöbler och parasoller utplacerade och flera, fulla bokvagnar med massor av spännande, fräscha böcker att läsa. Behöver jag säga att nästa alla borden var fulla av läsande människor. En del av ”Reading Room” var avsett för barn, med mindre möbler och lite färggrannare bokvagnar med barnböcker.
I parken fanns rikligt med caféer samt andra aktiviteter som schack, boule och pingis. Över hela parken vilade ett så härligt, harmonsikt lugn och det kändes nära nog oemotståndligt att slinka in och sätta sig med en kaffekopp och bläddra i en bok.

Tänk om vi kunde ha något liknande i Stockholm. Tänk om någon av våra stora, fina parker kunde ha en vacker, inbjudande läshörna med ett eller ett par närliggande caféer.

Eller om man ska gräva där man står och tänka lokalt: tänk er ett friluftsbibliotek i Riddarparken under sommarmånaderna. Håll kvar den tanken...