Lucka 2

Ingrid tipsar om Korv, mos och människor - en bok om svenska korvkiosker av Leif Eriksson. Motivering lyder: Korvkiosken erbjuder en snabb och enkel måltid. På många ställen i landet har den blivit en viktig mötesplats.

Lucka 1

Andreas tipsar om Begravningsplatsen i Prag av Umberto Eco.
Motivering lyder: Huvudpersonen, Simone Simonini, älskar mat och hatar gränslöst.

En matig kalender

Efter dagar av klippande och klistrande i tomteverkstan är den äntligen på plats - bibliotekets adventskalender! Varje dag fram till julafton öppnas en lucka med personalens bästa tips. Detta sker på Jakobsbergs bibliotek och här på bloggen. I år är temat MAT.

Vad ska man egentligen äta? Och hur mycket? När man står i mataffären inser man att valen är oändliga. LCHF, ekolokiskt, stenålderskost, närproducerat, billigt, dyrt, snabbt eller långsamt? En grundläggande element för alla människors överlevnad har gått och blivit ett personligt ställningstagande. För visst är mat politik? För att inte tala om en statusmarkör, en del av din identitet men framförallt - GOTT.

Kalendern bjuder på matiga tips för stora och små ur böckernas värld med allt från smågodis till högrev. Fram med kniv och gaffel, första luckan öppnas imorgon!

Självklart skyltar vi även med juliga böcker. För dig som högaktningsfullt struntar i mat kan jag tipsa om den här kitschiga skivan jag hittade bland julmusiken.

Giftlaboratoriet

Jag är svag för konspirationsteorier. Helt enkelt för att långt där inne finns det ett uns av sanning, eller åtminstone någon spännande tanke som i många fall fötts av motstånd och svek. Eller åtminstone hoppas jag det. För såvida teorierna inte är helt uppåt väggarna så kan man bakom de flesta ana en vilja till att förändra något som är fel.

För den som har följt arbetet med Wikileaks och Cablegate (nej, jag menar inte personfixeringen vid Julian Assange) så är det ingen nyhet att det finns gott om kött på benen för riktigt smaskiga konspirationsteorier. Det läskiga är att det inte är en urvattnad Hollywoodfilm, utan verklighet.

I svensk media har det varit relativt tyst om Wikileaks verkliga gärning. I Australien vann nätverket nyligen pris i kategorin Most Outstanding Contribution to Journalism in 2011 på Walkley Awards, ett pris som kan liknas vid det amerikanska Pulitzerpriset.

Det ofattbara som gör många konspirationsteorier så löjeväckande blir även till en sanning när det gäller Arkadij Vakbergs Giftlaboratoriet: Från Lenin till Putin - 90 år av politiska mord. Märk väl att jag skriver en sanning. Som alltid finns det otaliga ingångsvinklar och tolkningsmöjligheter av verkligheten.

Titeln syftar på det speciallaboratorium som inrättades av Lenin med uppgift att utveckla giftämnen för politiska mord. Enligt författaren kan offren räknas i tusental, och mordmetoderna innehåller allt från radioaktiva piller till förgiftade projektiler avfyrade från ett specialkonstruerat paraply. Jo, det låter som rena rama James Bond, men verkligheten överträffar som bekant ofta dikten...

Hundpojken

Jag har en inbyggd skepsis mot böcker som handlar om djur. Naturligtvis finns det undantag: Kerstin Ekmans naturlyriska berättelse Hunden till exempel.

När Eva Hornungs roman Hundpojken dök upp på biblioteket hade jag inga planer på att läsa den. Detta ändrades dock när en kollega undrade om jag hade läst den och sa att "den är inte alls som man tror". Sagt och gjort, eftersom jag för tillfället var utan bok tog jag hem nämnda Hundpojken och började läsa. Efter bara några sidor var jag helt fast i en djupt tragisk berättlese om lilla fyraåriga Romotjka som en morgon upptäcker att hans mamma (och hennes alkis till pojkvän) har försvunnit och att han är helt ensam utan mat och värme i lägenheten som en gång var deras hem. Romotjka ger sig av hemifrån och får efter ett tag syn på en hund - en alfatik med en flock hundar i sitt följe - som kommer att bli Romotjkas nya familj. Den lilla pojken tyr sig fullständigt till hundflocken och gör sitt bästa för att härma deras beteende och bli en av dom. Dessvärre sviker hans sinnen och fysiska styrka honom och han "tvingas" ta till sina mänskliga egenskaper för att kunna bidra till flockens försörjning. Trots att Romotjka gör sitt bästa för att passa in i hundflocken, och så småningom blir något av en ledare för den, blir han inte kvitt känslan av utanförskap. Han är varken människa eller hund utan något diffust där emellan. Allt ställs på sin spets när en liten bäbis kommer till hundflocken.

Porträttet av Moskva utifrån en hemlös, förvildad liten pojkes ögon är skrämmande och skoningslöst. Skillnaden mellan de som har och de som inte har är bråddjup. Hundpojken blir en bok som stannar kvar långt efter att jag har läst färdigt den.

Hundpojken finns även som ljudbok.

En grusad sommarläsning och en lyckad upptäckt

Jag har fortfarande inte hämtat mig. Min sommarplanering bestod enbart av att låsa in mig och plöja Haruki Murakamis romantrilogi 1Q84 som om det inte fanns någon morgondag. Så blev det inte. Redan i april började jag rensa igenom texterna, men... Vilken besvikelse!

När jag för några år sedan upptäckte Murakami läste jag i tur och ordning Kafka på stranden, Fågeln som vrider upp världen och Norwegian Wood; tre böcker som berörde mig djupt på helt olika sätt. Kafka och Fågeln är surrealistiskt snygga och mystiskt tilltalande enligt genren magisk realisms alla regler och icke-regler, medan Norwegian Wood är en otroligt fin men samtidigt mycket mörk kärleksberättelse. Jag beslöt mig för att läsa allt som Murakami hade skrivit, så långt det var möjligt. Sagt och gjort.

Jag håller fortfarande de tre nämnda romanerna som mina Murakami-favoriter, men övrigt material är inte heller fy skam. Peppen inför 1Q84 var således nästan löjeväckande.

Men vad är det som händer? Är det mig det är fel på? Efter att ha lusläst första delen samt den andra halvan är jag mest irriterad. Någon säger att 1Q84 är ”Murakami + extra allt” och jag förstår ingenting. Har vi läst samma bok?

För mig uteblir magin och det som förut fick mina tankar att vilja gå vidare. Och det som var erotiskt spännande och fantasieggande känns nu bara plumpt och ytligt. Har Murakami blivit gubbsjuk eller finns det någon mening med allt snack om kvinnobröst och porreskapader? Är det kanske jag som börjar tackla av eller är Murakamis dekadensskildring helt enkelt inte min grej? För mig blir det i alla fall svårt att relatera utan att irriteras. Förut var igenkänningsfaktorn hög, nu är den nästintill obefintlig.

Men jag har inte gett upp. Jag ska givetvis läsa den tredje delen, även om jag är djupt skeptisk. 1Q84 är på intet sätt dålig, men hittills har den inte givit mig någonting.

Tur då att ett annat mastodontverk tilltalar mig mer. Karl Ove Knausgårds mäktiga Min kamp blev det som räddade mitt läsande från total kollaps. Och inte blev snubben sämre efter att jag hade lyssnat på hans sommarprat i P1; ”Allt kändes meningslöst”.

Precis som i boken så reflekterar han över självklarheter, men på ett sätt som verkligen berör mig på djupet. Här kan jag relatera och det blir emellanåt riktigt smärtsamt. Och flytet i texten… Där snackar vi magi!

Att Knausgård nu valt att lägga pennan åt sidan bekommer mig inte särskilt. Antingen blir det så, och då har jag ändå kampböckerna att återvända till, eller så gör han comeback när han måste och då kan jag fortsätta njuta. Nästa bok att ta sig an blir helt klart Knausgårds debutroman Ute av verden.

Vill du byta?

I helgen smäller det för 28:e året i rad! Det dags för alla bokfantasters favorittillställning Bokbytardagen, som i år transformerats till en hel BokbytarHELG.
Bokbytar...vad? Kanske du undrar. Ok, så här går det till:

På lördag mellan 12-15 tar du med dig böcker som du vill byta och traskar till Jakobsbergs bibliotek. Där tar vi emot böckerna på Hyllan (tidnings- och tidskriftsrummet) och ger dig motsvarande antal kuponger i utbyte. Vi tar emot romaner, deckare, facklitteratur, barnböcker, ljudböcker och böcker på andra språk. Kom ihåg att allt ska vara i gott skick! Gå sedan hem och ladda med kolhydrater inför söndagens bokfest.

På söndag hänger du på låset kl 12 och botaniserar sedan bland alla böcker som människor lämnat in under lördagen. Sedan gäller en kupong mot en bok. Förhoppningsvis går du hem med en kasse intressanta, spännande böcker i just din smak. Väldigt enkelt egentligen. För att inte tala om roligt, miljövänligt och ekonomiskt!
Vi ses i helgen!

Bokbytardagen 2008

Gymnasiebibliotekets blogg

Nu har gymnasiebiblioteket startat en blogg!

För att komplettera vår hemsida och för att ge våra besökare en chans till boktips, uppdaterad information och en möjlighet att kommentera det vi gör har vi nu startat vår egen blogg.

Fokus för bloggen kommer att ligga på kortare nyheter, boktips och pedagogiska resurser, men vi kan givetvis inte garantera att vi inte skriver om annat som berör oss eller våra elever.

Även om bloggen i första hand är riktad till våra ungefär 2000 elever på Järfälla gymnasieskolor tror vi att den kan intressera fler läsare – bra litteratur och goda råd är som alla vet universellt.

Välkommen att besöka oss!

Hälsar
Evy, Katharina och Peter

"Var det verkligen så här förr i tiden?"

Ekonomireporter Fredrik Sjöshult skriver i sin blogg i Expressen:

[...]
När Zlatanboken släpptes i natt var också den nya nätbokhandeln Dito, som är specialiserad på e-böcker, snabbt ute och sålde boken direkt vid midnatt. En kul offensiv satsning. Men när jag vaknade i morse kollade jag biblioteket före Dito och där fanns redan Zlatanboken tillgänglig för nedladdning.
[...]
Så – varför ska jag köpa böcker längre när det är enklare och gratis på biblioteket? Slår inte det här undan benen för nätbokhandlarna när det är lika enkelt att gå till biblioteket som till bokhandeln i surfplattan? Är det värt kronorna per utlånat ex? Och var det verkligen så här förr i tiden? Kom nya böcker direkt till biblioteken? Dröjde inte det några månader innan nyheterna kom?
[...]

Jo, lite paff blir man allt...

Småkakor med en twist

Alla känner någon, många är en eller kommer bli en så småningom... De flesta är över 65 år, men vissa kan vara under 30... Hon finns överallt, men fram tills nu har hon levat i medieskugga långt ner på samhällets maktstege och knappast skildrats i litteraturen (trots att hon ofta är en stor kulturkonsument)... jag talar förstås om Tanten!

Elin Ek, mer känd som Grynet, har samlat recept, idéer, test och tips i en bläddervänlig bok för alla supertanter och deras fans. Här får vi lära oss hur man lagar ambrosiatårta, kokar svartvinbärsmarmelad och står upp för sina åsikter, men även vad tanter har för fritidsintressen, favorituttryck och hur de umgås.
Tantsysslor är helt klart på modet igen, de har bara fått nya, flashiga namn. Slow food (långkok), vintage (bättre begagnat), stickccafé (syjunta) och kostnadseffektivisera (snåla) är bara några exempel.

Tanten är cool. Tanten har civilkurage. Tanten kan både brodera monogram och citera Simone de Beauvoir. Supertanten alltså. Jag längtar tills jag blir en!

Äntligen!

På skolloven har vi alltid en tävling på bibliotekens barnavdelning. Tävlingen är ofta i form av en tipsrunda med en utslagsfråga i slutet. Utslagsfrågan går ut på att gissa hur många grodor/spindlar/ägg/snöbollar och i detta fall dödskallar som finns i en burk. När tävlingen är över brukar personalen festa på burkens innehåll som oftast består av godis i någon form.

Härliga dagar. Nu är tävlingen slut och burken kan öppnas. Efter det digra arbetet med att rätta alla tävlingssvar kan äntligen mumsandet börja.

Hurra! Lakrits som är min favorit!

Kakmonstret intar bibblan!

Det är fredag. Jag vill ha kaka.

Fantasy med girlpower

Jag har i ett tidigare inlägg skrivit om bristen på kvinnliga förebilder i den klassiska fantasyn. Nu tycks en vändning vara på väg och det kommer allt fler fantayböcker för barn och unga utan de könsstereotypa mönster som Tolkien, Feist med flera vant oss vid. Trenden uppmärksammades i en artikel i DN här om dagen.

Jag har läst merparten av böckerna i artikeln och är det någon som jag verkligen vill lyfta fram så är det den eminenta, danska förattaren Lene Kaaberböls senaste bok Eldprovet som är första delen i hennes serie Vildhäxa. Jag väntar med spänning på att få läsa resten av böckerna för det här är riktigt bra läsning, speciellt för flickor och pojkar i tio-årsåldern. Det är en fantasyberättelse med modern bakgrund där 11-åriga Clara en dag konfronteras med en stor, svart, agressiv katt när hon är på väg ner i cykelförrådet. Katten går till attack mot Clara som tvingas uppsöka sin moster för vård. Mostern som hon aldrig förr har träffat visar sig vara en vildhäxa, en kvinna med synnerligen gott öga och känsla för djur och natur. Även Clara visar sig besitta magiska egenskaper och får stanna hos sin moster för att läras upp till vildhäxa hon med. Kaaberböl är även författare till fantasyserien om Skämmerskans dotter och hon har ett sätt att naturligt väva in starka kvinnor i sina berättelser som varken känns tillrättalagd eller politiskt korrekt utan bara självklart.

En annan bok jag vill rekommendera, eller snarare bokserie, då en fantasybok sällan kommer ensam... Det är Anders Björkelids serie Berättelsen om blodet och som inleds med Ondvinter och Eldbärare. I Björkelids serie får vi följa två tvillingsyskon där systern Sunia står för de egenskaper vi klassiskt har identifierat som manliga och där hennes bror Wolf som är den mer ängsliga och eftertänksamma får representera traditionellt kvinnliga egenskaper.

Den omåttligt populära Jo Salmson har gjort succé med sina böcker om Alamandrarna och Tam tiggarpojken. Nu har hon kommit ut med en ny fantasyserie om hittills tre böcker om flickan Sol som är bokens huvudperson och sitt folks stora räddare. Böckerna om Sol riktar sig precis som Salmsons andra böcker till läsare i 7-10-årsåldern.

Författarbesök: Kristina Ekero Eriksson

Foto: Laurent Denimal

Årstafruns dagböcker – nedtecknade av Märta Helena Reenstierna mellan åren 1793 och 1839 - är en dröm för alla som älskar historia. Här ryms det mesta om kungligheter och vanligt folk. Frun på Årsta skriver med samma glöd om Marie Antoinette, Napoleon, Gustav IV Adolf och vännen Carl Michael Bellman, som om lösaktiga pigor och fullsupna drängar. Läsarna får följa med på ljuvliga utflykter till Drottningholm och kalas i Stockholm där det festas till gryningen.

Men det är en vemodig berättarröst som talar, Årstafrun födde åtta barn, men bara ett enda, sonen Hans Abraham, blev äldre än åtta år. Och när pojken väl blev vuxen, blev han inte riktigt den hjälp i tillvaron som det var tänkt.

Årstafruns dagböcker förvaras på Nordiska museet, renskriven på maskin fyller den 5000 A-4-sidor. På 1940- och -50-talen publicerades ungefär 20 procent av allt hon skrev i tre böcker ”Årstadagboken I-III”. Sedan skrev Lars Widding sina populära berättelser om fru Reenstierna utifrån detta urval.

När jag skulle skriva min biografi om Årstafrun hoppades jag att man hade ”mörkat” vissa detaljer i Märta Helenas liv i dessa utgåvor, hemligheter jag skulle får reda på om jag använde hela den omfattande dagboken som källmaterial. Mina drömmar slog in. Med extra hjälp av domstolsmaterial och kyrkböcker fick jag fatt på en viss person, som fick Årstafruns blod att ”jäsa” - som hon själv uttrycker det.

I min bok Årstafruns dolda dagböcker berättar jag om Märta Helena Reenstiernas förhållande till maken Christian Henrik, sonen Hans Abraham och dennes informator herr Kindberg – men också vänskapen med poeten Bellman och bästa vännerna Schoerbings på Årsta holmar. 

Mitt föredrag i Jakobsberg bibliotek den 1 november, kommer dels att handla om Märta Helenas vardag – dels om händelser som hon helst ville tala tyst om. Hoppas du har tid att komma och lyssna!

Kristina Ekero Eriksson

----------------
Hyllan, Jakobsbergs bibliotek, tisdag 1 november kl 18:30. Fri entré!

I samarbete med  
ABF Norra Stor-Stockholm.

The Walking Dead

I februari i år skrev jag om TV-serien The Walking Dead. Nu är det dags igen då den tydligen är det stora samtalsämnet bland många av mina kompisar just nu. Personligen fick jag intet ut av denna, men däremot gjorde serien att jag satt som fastnaglad i åtminstone fyra volymer. The Walking Dead är nämligen en serietidning i sin ursprungliga form, och där är den riktigt bra. Den har drygt åtta år på nacken och antalet zombies tycks oändligt.

Rent krasst är det en dokusåpa vi talar om. Huvudspåren är relationer och svek – både till de levande och de döda, men där TV-serien släpar sig fram med avslitna hälsenor (långsamt alltså), så får man i serietidningsformatet en annan typ av underhållning. Det långsamma, betänksamma behöver inte bli långsamt, för man läser ju i sin egen takt. Däremot läser jag den gärna väldigt långsamt, eftersom man förutom berättelsen även får konstverken på köpet. Jo, jag ser varje ruta som ett mindre konstverk. Inga mästerverk, men ändå; man kan ta sig tid att närstudera zombies, och det är ju inte fy skam. Omslagen kan emellanåt vara rent fantastiska.



När man kommit in i serien finns det detaljer och hänvisningar till tidigare händelser som antingen inte finns alls i TV-serien, eller som är svåra att uppfatta. Serietidningsformatet är mer tillåtande, mer användarvänligt om man så vill.

Vi har den första volymen av The Walking Dead i svensk översättning. Gillar du zombies är den en självklarhet. Gillar du dokusåpor har du säkert också något att hämta här. Kombinationen av de båda genrerna är ganska oemotståndlig.

Järfälla biblioteks historia

Gamla bokbussen utanför Viksjö Centrum i mars 1973. Foto: Sessler.

"Biblioteket bildas af sådana böcker och skrifter, som kunna bidraga till Gudsfruktan, Sedlighet, Fosterlandskärlek, Upplysning, Bildning och Ekonomisk förkofran". 

Spånga-Järfälla Sockenbibliotek i Hjulsta skola grundades redan 1860 och var det första offentliga biblioteket i våra trakter. Den högtidliga strofen ovan är tagen från den så kallade portalparagrafen. 1905 beslöts det att grunda ett eget sockenbibliotek i Järfälla, och det var - hör och häpna - hundarna som gjorde att gjorde att man hade råd med detta. Läs mer om den intressanta berättelsen på vår hemsida. Här finns även fler bilder från förr.
Texten på hemsidan är sammanställd av Jonas Sahlström, praktikant.

Missa heller inte att besöka Jakobsbergs bibliotek som nu även rymmer Järfälla hembygdsmuseum.

Bokklubben i Viksjö

Idag hade Bokklubben i Viksjö sin första träff. 6 glada barn mellan 10 och 13 år pratade böcker, fikade, fick boktips med mera. Barnen hade många spännande boktips och de flesta tyckte mest om fantasy-böcker. Nästa träff är 9 november och tills dess ska alla läsa En morgon stod hon bara där av Per Nilsson. Vi pratar om boken, boktipsar varandra om andra böcker, kanske skriver vi något eller pysslar också.

Är du mellan 10 och 13 år och vill vara med eller känner du någon som du tror är intresserad? Kontakta i så fall Kajsa Bäckius på mail kajsa.backius@jarfalla.se , telefon 08-58029749 eller kom förbi Viksjö bibliotek.

Vi ses en onsdag i månaden kl 15-16.

Biblioteket löser vardagsmysterier

Det har kommit ut en ny Mamma Mu-bok, Mamma Mu läser. Underbar förstås som de andra och den här boken ligger förstås oss på biblioteket extra nära hjärtat då Mamma Mu inte bara läser utan besöker biblioteket också.

När Kråkan får reda på att Mamma Mu har lärt sig läsa blir han upprörd förstås, en ko ska väl inte läsa. Och för att inte vara sämre bestämmer han sig för att skriva en bok, en bok om varför mjölken är vit fast gräset är grönt. Trots stora ambitioner blir det som alltid ingenting av Kråkans planer men det är inte utan att man blir nyfiken på varför mjölken är vit och tänk vad glad jag blev när jag upptäckte att boken redan är skriven.


Nu handlar inte Varför är mjölken vit? Och andra vardagsmysteriet av Håkan Borgström inte enbart om detta fenomen utan om som titeln antyder många fler vardagsmysterier som hur kommer blyertsen in i pennorna, vad är en prutt, hur kan tandkräm vara randig etc.



Varför är då mjölen vit? Det beror på att det flyter små små droppar fett i mjölken som bryter ljuset så att ögat uppfattar den som vit. Tar man bort fettet blir mjölken som är kvar blåvit eller grå. Så nu vet ni det!

Författarbesök: Arkan Asaad

Foto: Andreas Apell

I så många år gick jag runt och drömde om genombrottet som författare. Dom ändlösa nätterna som jag satt och skrev dom fiktiva historierna... Utanför min gård var det folk som festade, som kunde njuta av sina lediga dagar, vara sociala, koppla bort sitt arbete, vara en del av det sociala samhället. Hur kunde jag koppla bort mina drömmar? Drömmar gick inte att bara koppla av och på. Det var ett 24 timmars arbete, att ständigt hitta vägar framåt. En ständig rörelse där det inte fanns utrymme för dom starka dragningskrafterna att ge upp.

En dag kom mitt genombrott. Kanske inte i betraktarens ögon, utan mitt emotionella genombrott. Jag stannade upp. Kopplade bort mina drömmar, min verklighet, min tillvaro. Jag öppnade min ryggsäck, den jag förseglat, förnekat och försummat hela mitt liv. En väska av hemska upplevelser och tragedier. Min terapi, min hjälp och mitt sätt att säga JA till livet igen var att öppna den och skriva, skriva och skriva för livet.

Fyra månader senare, då jag slaviskt fått ner allt - början, mitt och slut - så fanns allt på bordet, utskrivet på 320 sidor. Jag slängde bunten på bordet gång på gång, för att höra tyngden i det jag skrivit, för att fatta att jag hade skapat något.
"Det här har jag skrivit", poserade jag framför spegeln och kastade bunten på bordet. Som Robert De Niro i Taxi Driver: "You talking to me?"

Ett och ett halvt år senare, i januari 2011, stod jag på Södra teatern med 350 vänner, kollegor och familj och hade min releasefest för min första roman Stjärnlösa nätter.
Mitt tal började med följande ord: "Jag ber om ursäkt för att jag har varit en dålig vän till er alla. Jag har varit en dålig vän eftersom jag har varit er otrogna med mina drömmar, och jag vill för första gången dela med mig av min dröm. Min bok, mitt liv!"

I dag färdigställer jag min andra roman och är en av Sveriges mest anlitade föreläsare.
Drömmar har inget slutdatum!

Allt gott!
Arkan Asaad
---
Hyllan, Jakobsbergs bibliotek, 11 oktober kl 18:30. Fri entré!

I samarbete med  
ABF Norra Stor-Stockholm.

Jag dömer alltid böcker efter omslaget

Jo, jag vet att man inte ska vara fördomsfull, men nyutgåvorna av Dorothy Sayers detektivromaner om Harriet Vane får till och med mig - som aldrig läser deckare - att bläddra nyfiket. Om de representerar innehållet har jag ingen aning om, men snygga är de. Och de sticker ut i både skylt- och bokhylla.



Förlaget Minotaur har det där sedvanliga deckarstuket på sina omslag, men de lyckas ändå. Om man så bara anar en Minotaurbok i ögonvrån så kan man vara säker på att det är just Minotaur som ligger bakom. Färgtonen, bilderna, placering av texten, typsnittet... Allt sitter som en smäck. De har verkligen hittat sin nisch.