Jag kan inte låta bli...

...att svara på Andreas inlägg!

Under min uppväxt i Tyskland har jag fått en ganska tydlig bild av mitt lands historia: Det har hänt något i detta land som var så oerhört att man inte vet hur man ska förhålla sig till det. Inom den egna familjen råder tystnad när det gäller allt som har hänt under tiden 39-45. Det enda man hör är mormor som pratar om den ’svåra tiden’, det förblir oklart vad hon syftar på egentligen.

I skolan råder också en viss tystnad: När jag går ut gymnasiet har vi i ämnet historia inte hunnit längre än till Första världskriget, och vi förstår att det är läraren det hänger på, han vill egentligen helst inte ta upp Andra Världskriget alls, vilka hans skäl nu kan tänkas vara…

Sedan åker vi till Frankrike, med en bil med tysk registreringsskylt, på årsdagen av D-Day - ’Welcome our liberators’ står det på små flaggor folk har satt upp överallt på hus och torg. Ni förstår kanske hur det känns. Eller förresten, förstår ni verkligen det?

Jag sitter en kväll på Stockholms stadsteater tillsammans med en svensk kompis och vi ser Colin Nutleys ’Cabaret’. I pausen pratar min kompis mest om hur lite hon tyckte om Helena Bergström i huvudrollen - medan jag inte kan låta bli att tänka 'Ja, det var vi.' TYSKARNA. Som förstörde så mycket. Människoliv, kultur, så mycket har gått till spillo. Kompisen fattar inte att jag blir så berörd av pjäsen, hennes fokus ligger på helt andra saker! Såklart.

Som Andreas säger, det finns ett berättigande till att det finns så många böcker om tiden 39-45 i bibliotekets hyllor. Dels för att man vill och måste hitta ett sätt att förhålla sig till allt som hänt, och dels för att man helt enkelt vill kunna förstå VARFÖR detta kunde hända. Det kunde säkert ha hänt överallt. Nu är det ett faktum att det har hänt i Tyskland och detta får vi leva med. En tysk påve som verkar ha svårt att verkligen ta avstånd från en präst som påstår att förintelsen aldrig hänt - jag trodde inte mina öron när jag hörde nyheten först. Men så ser världen ut idag. I Tyskland brottas man fortfarande med att hitta ett sätt att förhålla sig till det Oerhörda, men det är svårt, om inte omöjligt.

Visst har man i och med fotbolls-VM 2006 kunnat visa världen att Tyskarna är trevliga och gästvänliga, och visst är det nu också moraliskt tillåtet att hissa den tyska flaggan vid olika tillfällen - men det skulle aldrig infalla mig att här hemma i trädgården i Sverige hissa en tysk flagga, rädd för att omvärlden skulle tolka detta fel.

Men det finns ett annat Tyskland, så klart, inte består tysk historia bara av tiden 39-45. Det har hänt en del både innan och efter. Muren föll och återföreningen är ett projekt med ovisst slut - men även där vet man inte riktigt hur man ska tolka denna händelse och dess följder. Ännu.

Det är där litteraturen kommer in, den tar sig friheten att tolka och gör det på ett helt suveränt sätt. Jag vill gärna passa på att tipsa om några här:

Kaltenburg av Marcel Beyer

På den kortare sidan av Sonnenalle av Thomas Brussig

Simple storys: en roman från den östtyska provinsen av Ingo Schulze

Der Turm av Uwe Tellkamp

Schlaflose Tage av Jurek Becker

Dom två sistnämnda finns tyvärr bara på tyska på Järfälla folkbibliotek och jag upptäckte till min stora förvåning att vi inte alls äger Jurek Beckers ’Jakob der Lügner’ eller ’Jakob lögnaren’. Den finns däremot på Stockholms stadsbibliotek. Skriven av Jurek Becker, som själv satt i Ghettot i Warszawa, utspelar sig denna roman i ett judiskt ghetto 1944. Jakob ljuger för de övriga i ghettot om radioinslag han säger sig har hört - och ger dom hopp i en annars helt hopplös situation. En tydligare och mera ingående bild av tiden 1939 till 1945 kan inte ges.

Men som sagt. Tysk historia finns inte bara i bibliotekets hyllor med böcker i ämnet historia. Hoppas en och annan roman kan bidra att vidga bilden litet grand, även om det är ett faktum att fokus ligger och även i fortsättningen kommer att ligga på Andra världskriget.

Det oerhörda behöver en förklaring.

/Eva Brünahl