What about all the male nannies?!

Denna anekdot har blivit ett stående inslag på mina genusvetenskaps-seminarier. En amerikansk småbarnsmamma är på besök i Sverige och utbrister förundrat "What about all the male nannies?!" över Sveriges många manliga barnflickor som är ute och drar barnvagnar på stan. När hon får det förklarat för sig, att det faktiskt är papporna själva som är ute på stan med ungarna tror hon knappt sina öron.

Men fortfarande tar papporna bara ut 21% av föräldraledigheten i Sverige. Man vill så gärna tro att vi har kommit längre, men jag blir alltid lika nedslagen. Det borde vara en självklarhet att dela lika på att vara hemma med barnen. Visserligen är vi bättre än finska, danska och norska män som tar ut mellan 6 - 11 %, men islänningarna slår oss med hästlängder med sina 33%. Island har en väldigt generös lagstiftning som har bidragit till männens höga pappaledighet.

Min mamma tyckte jag var hemsk när jag började prata om en annan sorts lagstiftning här i Sverige. "Man kan inte tvinga nån!" utbrister hon. "Man kan inte tvinga någon att stanna hemma med barnen, de ska vilja det själva!". Men hur löser man en så djupt rotad konflikt som att kvinnan sällan kan göra karriär på samma villkor som mannen om hon måste ta större delen av ansvaret för barnen? I dagen DN skriver de om en fransk babyboom som de förklarar med ett mer jämställt samhälle. Resten av Europa ser sorgset genom fingrarna och ser bebisarna sjunka i antal. Det är väl självklart att en kvinna som inte ser möjligheten till karriär och barn heller inte skaffar barn? Eller bara skaffar ett, som är för lite för att hålla tillväxten uppe. Skulle jag vara begränsad av mina eventuella framtida barn skulle jag aldrig skaffa några. Men pappan till mina barn ska vara hemma lika mycket som mig (eller mer, om det ska vara åt något håll) för att jag över huvudet taget ska överväga det.

I helgen fick jag reda på att det främst är min pappa som har varit hemma med mig! Tänk, vad mycket spännande saker som man inte vet.

Jag har precis läst en väldigt intressant bok om kvinnors arbete i Europa från franska revolutionen fram till 50-talet, Kvinnoarbete i Europa 1789-1950. Här får man en systematisk förklaring och redogörelse för kvinnans roll i arbetslivet, som ständigt har motarbetats med sinnessjuka lagstiftningar för att låta män slippa kvinnors konkurrens och kompetens inom "sina" områden. Det konstiga är att de "manliga" kompetenserna skiftar med tidens anda. Under krigen på 1900-talet arbetade kvinnorna inom mycket tunga fabriksarbeten, framförallt inom ammunitionsproduktion, men så fort krigen var slut skulle de genast inställa sig hemma, som Modern, som Hustrun, som den Lydige. Med andra ord, yrkens genus är enbart en konstruktion, ett påhitt. Inget arbete är mer kvinnligt eller manligt än andra. Visst finns det frågar att betrakta, kan en kvinnlig brandman släpa ut en hundrakilos man ur ett eldinferno? Det kan hon säkert, om hon har fått jobbet. Å andra sidan tror jag verkligen inte att bara för att man är man, att man klarar det.