"Jag håller mig undan alla självhjälpsböcker"

Imorgon tisdag 17 mars kl. 18.30 besöker Cordelia Edvardson Jakobsbergs bibliotek! Vi känner henne som prisbelönt journalist och författare. Hennes rapporter från Israel om den ständigt pågående Mellanösternkonflikten har mötts med stor respekt.

Vi passade på att i förväg ställa några bokälskande frågor till Cordelia.

EN avgörande läsupplevelse var… Vilka böcker och författare som har varit, och är, viktiga för mig beror på ålder och livsituation. Till de författare vars verk har varit viktiga för mig hör: Mauriac - Cora Sandel - Graham Greene - Roger Martin Du Gards serie om "Släkten Thibault" - Torgny Lindgren, plus en lång rad böcker som jag kunde nämna.

EN underbar skönlitterär bok... I år avgjort Drottningen vänder blad. Författaren Alan Bennett lyckas på ett lättsamt, spirituellt och milt ironiskt sätt förklara varför man bör läsa böcker, och vilka överraskningar som kan vänta den som ger sig i litteraturens våld.

EN bok jag gråter av... Mitt sargade hjärta av Martin Doerry. Finns på svenska i pocket. Boken har sina rötter i Förintelsen, men dess enastående värde ligger i barnperspektivet som förmedlas i de bevarade brev som Lilly Jahns döttrar skrev till sin mor, innan hon mördades i Auschwitz. Den kitschiga titeln till trots är detta en helt osentimental och just därför skakande bok.

EN genre av böcker jag håller mig undan... Alla självhjälpsböcker.

ETT minne av ett bibliotek... Eftersom vi bodde i innerstan blev Stockholms stadsbibliotek mina barns vattenhål och smultronställe.

EN vacker dag skall jag... Läsa om Dostojevskijs Bröderna Karamasov. Den håller för minst tre omläsningar under en livstid.

Vi ser mycket fram emot besöket imorgon!

Här kan du läsa Cordelias krönikor för SvD.

Biblioteket pratar om böcker för Järfällas lärare

BOK OCH SMÖRGÅS

Under onsdagseftermiddagen samlades drygt 25 lärare från Järfällas olika skolor för att lyssna på när bibliotekets barnbibliotekarier pratade om sina favoriter från 2008 års utgivning av barn- och ungdomsböcker.

Vi höll till på Hyllan på Jakobsbergs bibliotek.

Träffen inleddes med kaffe och smörgås - ingen orkar ju lyssna på fastande mage - och lite mingel.

Böckerna som vi pratade om är valda från ett rikt

spektra av nyutgivna barn- och ungdomsböcker och varierade från riktigt lättlästa för de som nyligen har kommit igång med sin läsning till en mer rejäl tegelsten för den bokslukande tonåringen. Böcker om utanförskap, demoniska lärare, trassliga kärlekshistorier, hundsmuggling och fantasyäventyr avlöste varandra under en dryg timme. Alla de böcker vi pratade om ingår i läsprojektet Bokjuryn, som de flesta skolor i Järfälla deltar i.

Skolorna får under hösten böcker från biblioteket som en gåva, med motprestationen att barnen läser böckerna och röstar på sina favoritböcker under våren. Bokjuryn är ett nationellt läsprojet.

Vi hoppas kunna göra detta till ett stående inslag om intresse finns. Och nästa gång får det gärna komma ännu fler lärare. Vi har gott om plats.

Från Jakobsbergs bibliotek pratade Katarina Forsberg och Eva Sturk, från Viksjö bibliotek Andreas Hornegård och från Barkarby bibliotek Sarah Utas. Marie Söderberg från Kallhälls bibliotek kunde tyvärr inte vara med.

Vi pratade om dessa böcker:

När jag blir stor: en ABC-bok

Noa kör bil
Önskestjärnan
Josefin och Villa-Ulla löser mystiska mysterier
Edward Tulanes fantastiska resa
I stjälarens spår
Superhemligt
Värsta kompisar
Världens elakaste fröken
Anton jag gillar dig
Farligt besök
Den döde sonen
Gröna kråkor
Svarta bruden
Spetshäxan
Amor anfaller
Valpar till salu
Häxbergets hemlighet
Kapten Svarteks grav
Boktjuven
Brev till mamma
Trasig ängel
Fiende
Sprickan

Alla böckerna finns förstås att låna på biblioteket. Så välkommen in!

/Sarah Utas

Sveriges Radios romanpris

I måndags gick min hemresa ovanligt fort. Resan mellan Jakobsberg och Farsta Strand som tar en så där 40 minuter kändes som 10. Eftersom jag var för trött för att läsa, tog jag upp min mobil, kopplade på radion och hade sån tur att det var det första programmet om Sveriges Radios romanpris som precis drog i gång.

Romanpriset är lite av en tradition i P1 och delas ut till den främsta svenska romanen från det gångna året. Det är en jury som består av 7 radiolyssnare som diskuterar sig fram till en vinnare. Att det är helt vanliga personer som utgör juryn gör valet av böcker och diskussionerna om dem extra intressanta. Här är juryn inte färgad av vad man eventuellt bör tycka om en författare; jämför t ex med juryn för Augustpriset som ibland kan bli kritiserad för att göra val som är alltför förutsägbara.

Den första gången diskuterade juryn Marjaneh Bakhtiaris roman Kan du säga schibbolet? och Erik Anderssons Den larmande hopens dal. Åsikterna om böckerna var nästan lika många som medlemmar i juryn. Det är verkligen fascinerande att personer uppfattar och uppskattar så olika saker. Och samtidigt mycket tänkvärt: det som är underbar läsning för en person kan mycket väl vara helt intetsägande för en annan.

Blev du intresserad av att följa juryns arbete kan du börja med att gå in på webbsidan på Sveriges Radio.

Vill du oxå jämföra dina åsikter med lyssnarjuryns, så kan du låna böckerna på biblioteket.
De övriga fyra nominerade är:

Malte Persson: Edelcrantz förbindelser

Andrzej Tichý: Fält

Elsie Johansson: Sin ensamma kropp

Agneta Klingspor: Pressa läpparna här

Gudrun Wessnert. Ack denna Gudrun Wessnert.

Följande blogginlägg har inga dubiösa motiv. Inget illistigt ränksmideri som syftar till att lägga grunden för en ny litterär kanon med herravälde över människors själar som yttersta mål. Nej, det enda som försekommer här är en oreserverad hyllning till den magnifika barn/ungdomsförfattarinnan Gudrun Wessnert...
Gudrun Wessnert är fantastisk. Så är det bara. Här är en författare som skriver för barn (ca 9 år och uppåt beroende på bok) med en gudabenådad förmåga att suggerera fram svunna tiders olika dofter, smaker och bilder. Vilken epok undrar den skeptiske? Egalt. Wessnert frammanar larmet från Stockholms gränder från det sena 1700-talets gustavianska envälde (Spetshäxan) på samma sublima och självklara sätt som hon rör sig i den svenska medeltidens dunkla östgötska skogar
(Enhörningens gåta, Storfurstens dotter m.fl).

Att denna begåvade kvinna inte förlänats alla litterära priser som delats ut inom den svenska barnboksvärlden är för mig en gåta.

Vem är det egentligen som skymmer kulturen?!

En bibliotekarie på Skarpnäcks bibliotek skriver i senaste Biblioteksbladet (läs på s.29 i pdf-format här) att hysterin över boken Twilight av Stephenie Meyer är närapå kulturskymning. Eller snarare, han kritiserar biblioteken som uppmärksammar böckerna på sina Twilightnights, evengemang som har varit mäkta populära överallt i hela Stockholm. Där talar man om böckerna, jämför filmen och boken, analyserar könsroller och har en aktiv diskussion med alla deltagare. För deltagarna är MÅNGA, varje Twilightnight har väl hittills dragit ungefär 40 tonåringar, en målgrupp som kan vara svår för biblioteken att nå ibland. Därtill har det oftast varit ungefär 40 reservanmälningar.

Bibliotekarien menar att man borde lyfta fram den smala kulturen, den som inte får plats i dagens allt mer likriktade kulturutbud, men det ena utesluter väl inte det andra? Inget får utesluta något annat, varken kulturellt eller socialt, allt och alla måste vara välkomna.

Man rynkade på näsan kring populariteten runt Harry Potter i början också. Nu verkar Meyer ha gått om försäljningen av självaste Harry Potter. Jag har läst alla Harry Potter och älskat, älskat, älskat. Jag har våndats, vridit mig i plågor, skrattat nervöst, varit uppe mitt i natten för att köa till sista boken, haft sista boken som handbagage på min tågluff förra sommaren vilket bidrog till mängder av konversationer med främlingar; "DOES HE DIE!? Or, no, please don't tell me". Jag har börjat på första Meyer, tänker läsa klart innan jag ger ett utlåtande.

Det är trots allt inte kvalitén som alltid är det viktigaste. Jag har läst så mycket skräp som ung, om ni visste hur många underliga hästböcker det finns, och jag slukade allt, precis allt! Det blev människa av mig ändå. Medan jag slukade böcker, så råkade annat följa med med hull och hår; det finns ju bra hästböcker också! Samtidigt gav denna slukarperiod mersmak, och kanske har jag dragit lärdom av att inte alltid döma hästen efter håren. Jag undrar om bibliotekarien i Skarpnäck har läst Meyers böcker. Åh vad jag undrar. Har han dömt vampyren efter den glittrande hyn?

Läs gärna SvD från 9 mars där man kan läsa om bibliotekarien Sofia Gydemos syn på Twilightnights. Läs DN här om bibliotekarien Taru Leinos tankar om Twilightnights.

Och kolla på Sollentuna bibliotek, de ska ha Twilight-maraton när nya boken släpps imorgon natt! Häftigt, modernt och übercoolt.

Du anstränger dig verkligen...

Jag säger det ganska ofta, men det tåls att sägas igen. Jag gillar verkligen mitt jobb.
Efter en lång helg av ledighet (nåja) börjar jag måndagsmorgonen med att först träffa 15 glada och bibliotekssugna sexåringar. De är här med sin förskoleklass för att få sitt första bibliotekskort, bekanta sig med biblioteket, låna några böcker och höra en saga.
Jag tror att de tycker att jag pratar ganska mycket, men ska sanningen fram pratar de minst lika mycket själva. Vi avhandlar ämnen som böter, läsa i badkaret, använda bokmärken när vi läser, tappade tänder och vem som fyller år i veckan. Alla är positiva och glada och skriver stolt sitt namn på det allra första egna bibliotekskortet.

En liten kille säger nöjd till sin medhavda lärare: ”Vet nu, när vi lånar böcker så här själva, så känner jag mig nästan vuxen.”
Vilken insikt. Med det första egna plastkortet börjar vuxenlivet, elller nå’t sån’t…
Stolta, ansvarsfulla och glada såg de i alla fall ut när de tågade ut genom dörren med bibliotekspåsarna i händerna.

I dörren möter de nästa gäng. En etta från samma skola. Lika glada och förväntansfulla stormar 25 ettor in i biblioteket. Men med en stor skillnad.
De har vana, de har rutin, de har full koll. De vet exakt var de ska lämna sina färdiglästa böcker, de vet exakt var vi brukar sitta när jag berättar om böcker. De vet vad jag heter och de hittar hjälpligt i biblioteket. De vet allt om hur man lånar och lämnar och att man kan köa på utlånade böcker och skivor.

Biblioteksproffs med andra ord. Vana biblioteksbesökare är oftast lite mer krävande. De går inte längre omkring och förundras övar bibliotekets utbud. Så nu får jag slita ganska hårt.
Alla 25 lånar, reserverar och frågar så det står härliga till. Men en liten kille verkar inte riktigt hitta det han letar efter. Det ska vara en bok om havet. Men inte om hajar, valar, delfiner eller fiskar utan om själva havet. Eller så kan det handla om elefanter, eller kanske dinosaurier. Allt är möjligt. Men det ska vara en faktabok och det ska handla om naturen – så att man lär sig. Mina grå får verkligen jobba och vi letar både här och där. Allt skojjigt och inspirerande som jag kan komma på är dessvärre utlånat. Dinosauriehyllan gapar närmast tom. Barkarby bibliotekets faktaavdelning skulle verkligen behöva byggas ut så jag säger som Sara: ”Den som ändå hade pengar…”

Den lilla besökaren verkar inte lika nedslagen som jag över faktaavdelningens luckor och brister utan ler varmt och lite tröstande mot mig och säger: ”Du, du anstränger dig verkligen…”

Störningsmoment och en ny sida av Amelia

Under gårdagskvällen blev jag mer och mer upprörd över att Nanna Johanssons nya seriebok beskrivs som ett komplement till grabbiga serier som Rocky (i DN). Jag vet att jag kursiverade komplement i mitt förra inlägg, men jag måste nog revidera och skriva; KOMPLEMENT!? Jag ryser av ordet komplement, särskilt när det handlar om en kvinna som kompleterar en man. Usch. På självaste Kvinnodagen och allt.

Järfälla folkbibliotek är nämligen ett jämställdhetsintegrerat bibliotek. Ett jobbigt ord, förvisso, jämställdhetsintegrerad, men jäklar vad vi jobbade för att få den benämningen. Under ett års tid satt en arbetsgrupp och grubblade på hur man gjorde ett bibliotek mer jämställt. Vi har utfört förändringar genom olika möblemangsomflyttningar, attitydförändringar och ett medvetet arbetssätt. Vi presenterar böcker på ett könsneutralt sätt, vi köper in böcker som vi hoppas ska väcka feministen i oss. Alla - oavsett om du är man, kvinna, pojke eller flicka - är lika viktiga och lika välkomna hos oss.

Det skrivs mycket om kvinnor och jämställdhet dagen till ära. I dagens DN skriver man att män ser bikiniklädda kvinnor som objekt. Ok. Det kan jag ta, och jag kan förstå kopplingen. Forskningsrapporten menar att en bikiniklädd kvinna påverkar centrumet i hjärnan hos mannen som även reagerar på verktygsanvändning - voilá - kvinnan blir ett objekt, såsom ett verktyg. Testpersonerna reagerade inte på samma sätt på en avklädd man, eller en påklädd man eller kvinna. Jag hade gärna sett en rapport om kvinnans hjärncentrum när hon ser en avklädd man. Vilket centrum reagerar då? Har kvinnan också ett "verktygscentrum"? Dessutom hade den bikiniklädda kvinnan på testbilden en rosa bikini och en utmanande pose, medan den badbyxbeklädde mannen en enkel vitsvart badbyxa, med en neutral pose. Visst måste färger och kroppsspråk också påverka olika centrum i hjärnan? Rapporten känns tillrättalagd. Givetvis intressant, men tillrättalagd.

Senaste numret av damtidningen Amelia hade en oerhört bra jämställdhetsskola i det senaste numret. Jag kan vanligtvis vara skeptisk till hur damtidningar stagnerar kvinnans roll, men detta nummer av Amelia är bra. Inget tjafs om att tala om känslor och om "manligt" och "kvinnligt" sätt att lösa konflikter på, utan rakt på sak om hur ditt förhållande blir jämställt. Tipsen är enkla, med bra utträkningar om hur man gemensamt går ned på deltid i sitt arbete, hur man inför städtimmar ihop, räknar ut vem som får ha flest egna intressen, etc. Skrämmande är en liten notis i den artikeln om att män visst har gått ner i arbetstid de senaste åren, men istället för att hjälpa till hemma skaffar de sig endast fler fritidsintressen.

Både DN och Amelia kan du läsa på biblioteket, såklart.

Fira nu Kvinnodagen för allt vad ni är värda!

Fulheten.com

Imorgon är det Internationella Kvinnodagen! Jag börjar prepartyt redan nu genom att tipsa om en alldeles ny upptäckt, Nanna Johansson, som hittar på helt sjuka saker på sin blogg Fem bilder. Tanken är simpel; Varje söndag bestäms ett tema, varefter bloggen uppdateras varje veckodag med en bild på temat. Veckans tema har varit glassar.

Hon driver dessutom hemsidan Fulheten.com som också är hysteriskt rolig. Egentligen är upplägget ganska enkelt, hennes serier och teckningar är groteska, provocerande och väldigt rättframma. Så rättframma att jag nästan blir generad. Men generad på ett bra vis. Alla borde läsa och reflektera. För hur absurdt det än ser ut, så är det mycket sanning som ligger därinunder. Hetsjakt mot feminister, en nedvärderande arbetsmarknad och reklamkampanjer som förvrider synen på alla inblandande. Och det är svårt att värja sig. Johansson ger en enkla redskap för att värja sig. Precis som Nina Hemmingsson och Liv Strömquist också gör (bland annat).

Jag har alltid haft väldigt svårt för serien Rocky, som publiceras i Dagens Nyheter. Jag har dessutom alltid ifrågasatt mig själv för att jag inte fattar, jag har känt mig dum och "ute". Man ska gilla Rocky. Så är det. Mången människa har stirrat konstigt på mig när jag medger att jag inte förstår grejen. Det är en hund, han lever ett typiskt stockholmsliv, han har typ tjejer ibland, är oerhört grabbig och "tokrolig", han har djurkompisar och de är typ pseudonymer för andra grabbiga stockholmskillar, han åker till Thailand, någon gång hade han en praktikant, han har blivit kändis. Sen är det inget mer. Enligt DN är Nanna Johansson ett befriande komplement till denna hund. Komplement!? Det är ju sånt här som är roligt, på riktigt. Rocky är ju inte kul. Faktiskt. Rocky anspelar på igenkänningsfaktorn, "jag är typ tjugonått (fast har väl nu förtiden råkat bli trettionått, hur mycket man än försöker ignorera detta faktum..) och bor i stockholm och så va", och så enkelt kan man väl inte göra det. Nä, inte för mig. Det räcker inte.

Nanna Johansson har precis gett ut en bok som givetvis ska köpas in på bibblan. Det blir prio ett att fixa under måndagen.

Hemska böcker

Alltså.

Jag, Sarah och Eva Sturk berättade om favoritböcker under bok & mat-lunchen förra veckan. Jag var mindre nervös då än första gången jag stod med mikrofon i hand medan folk åt, så på det stora hela är jag nöjd med min insats. Efteråt fick vi beröm, men en kommentar som jag fick höra i andra hand lät ungefär ”men de pratade ju om så hemska böcker.”

Gjorde vi? Lät det så? Jag pratade om en nittiotalsuppväxtskildring från Nässjö, en spännande country-noir och en välspunnen skröna om en man som förlorade i poker till djävulen. Först vill jag be om ursäkt – det var inte riktigt meningen att de alla skulle verka vara hemska. Det var inget planerat. Kanske blir det så att ska man väcka intresse så lyfter man gärna fram konflikterna – och, ja – att gå i gymnasiet kan vara en plåga, 1900-talet var fullt av hemskheter och en bok som utspelas bland Hillbillylands hustrumisshandlande hembrännare är inte enbart lycklig, utan bara lycklig som en bra Johnny Cash-låt. Ja, mina kollegors böcker var nog inte heller solskenshistorier, där de pendlade mellan försupna barhängaröden till ond bråd cancer.

För. Finns där något härligare en gott berättad ond historia? När sorgen får snoret att rinna, när spänningen lägger isbitar i magen. Exempel? ’kej. Minns Lasso kring fru Luna av Agnar Mykle för länge sedan. Jag hade jour inom vården, och satt och läste i en soffa. Tyckte inte så mycket om boken, för jag irriterades på huvudpersonens velighet. Men så vred författaren till och innebörden, hela innebörden av titeln gjordes klar för mig, och jag började störtgråta. Tårarna rann och jag var på gränsen till hicka, där i min soffa på mitt jobb. Från en irriterande bok i mängden blev den en upplevelse jag inte glömmer. Likadant med den i pocket nyligen utkomna Innan jag dör av Jenny Downham. Amanda, du minns när jag satt på en parkbänk i Lund i somras och hulkade med glass i ena handen och boken i andra och inget att snyta mig med? Runt oss gick ankor och folk som tittade underligt. Vad hade nu jag råkat ut för? Jo, jag läste minsann en bok, jag.

Jag är så nöjd när en bok har rubbat mina cirklar. Det är det jag letar efter. Jag vill sitta och hoppa när jag när jag läser. Jag vill vilja vända mig till min pendelgranne (det gör jag INTE) och hytta med boken och säga ”lyssna bara på det här!”. Det får vara språket, mer än gärna, men det får också vara att historien välter mig. Att jag inte iskallt stoppar i mig, utan att historien jagar ikapp, och hugger ner mig. Det bör nog finnas hemskheter i historier, hemska hemskheter, sorgliga hemskheter, upprörande, överraskande, härliga.

Men jag vill inte vältra mig i sanna historier. Biografier har jag inte mycket för. Människor som vuxit upp i källare eller som haft alkoholister i släkten roar mig inte. Jag lyfter inte ett ögonbryn åt deras berättelser, utan jag vill ha fabeln, skrönan. Det är flykten från verkligheten jag söker när jag läser. Flykten kombinerad med inlevelsen.

Gick inlägget att förstå? Behövde få ut det här.

Den som ändå hade pengar...

Bibliotekets vaktmästare Ibrahim visade mig de här bilderna för ett par veckor sedan. Tydligen är det en reklamkampanj för bibliotek i New York (tror jag att det var). Jösses! Alltså, det är jättefint, jättetydligt och framförallt kopiöst, men var i hela världen har de fått pengar till att finansiera detta? VAR!?

Det vore så coolt att testa något liknande i Stockholm, eller i Järfälla. Tråkiga husfasader som transformeras till bibliotekshyllor. Jag är hänförd.

Pengar, någon? Skänka mig lite? Några mille?

Hybris, fusk och otrohet och lite om att gilla böcker

När man arbetar på bibliotek förväntas man vara litterär. Inte så konstigt kanske. Att man väljer att utbilda sig till bibliotekarie tyder ofta på att man har någon form av passion eller åtminstone förkärlek för det skrivna ordet och någon slags vilja att förmedla den passionen till andra.

Själv har jag varit en riktig bokmal sedan jag knäckte läskoden i femårsåldern. Trots det finns det förstås massor och åter massor av ”borde-ha-läst-böcker” som jag inte har läst. Av tidsbrist, ovilja, lättja, you name it.

Både i mitt yrke och i privata, sociala sammanhang uttrycks närmast en förundran om jag som bibliotekarie och litteraturvetare inte har läst en bok som vi i västvärlden har valt att benämna klassiker eller för den skull kultbok.
En kväll när jag stod och väntade på en långväga gäst från Sydlandet på Stockholms central gjorde jag något helt emot mina principer. Jag klev helt sonika in på Pocket Shop för att fördriva en kvart eller så och snubblade där över en helt suverän liten bok.

Av princip köper jag aldrig, aldrig böcker. Jag älskar hela bibliotekstanken och lånar allt som jag läser. (Såvida det inte är något väldigt obskyrt och svårfångat som jag får beställa från andra sidan Atlanten och som inte alls lämpar sig för folkbibliotekets bestånd.)

Men den här lilla boken ville följa med mig hem, och förlåt mig min otrohet Biblioteket, men den fick faktiskt göra det. Men först efter att jag lovat mig själv att omedelbart efter att jag läst boken, låta den vandra vidare till en annan läsare. För någon måtta får det ju vara på mitt konsumtionsfrosseri och ägarbehov och för att inte tala om denna fullständiga trolöshet mot min arbetsplats och favvoställe Biblioteket.

Den bok som fick mig att rucka på mina principer och samtidigt avvara sådär en 60 kr var Henrik Langes lilla utgåva, 80 romaner för dig som har bråttom.

I denna lilla bok har Henrik Lange summerat 80 stycken kända romaner – var och en på bara en sida och i tre serierutor.
Det är framför allt klassiker (Gösta Berlings saga, Dvärgen, Odyssén, Röda rummet mfl) men här återfinns även några modernare författare som Jan Guillou, Jonas Gardell, Gunilla Bergström och Astrid Lindgren.

Det här är en quick fix-lösning för den som vill glänsa i litterära sammanhang, eller åtminstone hänga med i diskussionerna, men inte har tid/lust att plöja en massa böcker för just det ändamålet. Man får supersnabbt veta vad Röda rummet, Mörkrets hjärta och Flugornas herre handlar om, utan att behöva besvära sig med att läsa boken.
Även för oss som har läst böckerna är boken superkul. Langes beskrivningar är träffsäkra och roliga och jag småfnittrar mig igenom hela boken. För det ska nog sägas, den här boken är nog allra roligast som igenkänningslitteratur inte som en snabbkurs i litteraturvetenskap.

Jag älskar detta vanvördiga sätt att förhålla sig till klassiker och borde-ha-läst-böcker. Och fnittrar uppsluppet i det geniala med att på tre små serierutor faktiskt få ner hela essensen av både Bibleln och (fantasybibleln) Sagan om ringen.

Som om jag inte har vältrat mig i nog många synder denna dag (girighet, frosseri, lättja), så slår jag raskt till med den första och kanske värsta dödssynden: Högmod. För det ska erkännas, det allra första jag gör är att skumma igenom boken och se hur många av böckerna har jag läst? Och belåten och förmätet nöjd med mig själv konstaterar jag: nästan alla.
Äntligen känns min studieskuld (som är i paritet med Pakistans försvarsbudget) som en riktigt bra investering. Jag är faktiskt riktigt, riktigt beläst. I alla fall i enlighet med litterär kanon á la Henrik Lange.

/Sarah Utas

Hjältinnor, förebilder och föregångare

Gränsöverskridande kvinnor. Jag försökte komma på ett kortare ord att beskriva radikala kvinnor. Banbrytande, mångsidiga, kraftfulla, queer... Men till slut blev det ändå gränsöverskridande. Hur många bokstäver jag än var tvungen att skriva ut, plasta in, klippa ut igen samt sätta upp med häftmassa. Jag tycker om ordet gränsöverskridande. Det finns så många gränser att korsa, att skrida över. Med det begreppet låser man sig inte fast vid någon särskild aktivitet eller ståndpunkt.

Jag började även fundera över vilken som är min älsklingsgränsöverskridare. Just nu måste det vara Karin Boye. Hennes böcker, noveller och dikter är applicerbara på dagens samhälle, 80 år senare. Just nu skriver jag en uppsats om Karin Boyes män, alltså inte riktiga män som fanns i hennes närhet, utan hennes manliga karaktärer. De är oerhört intressanta, och vinklade och vridna åt alla möjliga håll och kanter. Från en pojkes svårigheter att acceptera sin nya styvmamma, till tonåringens dröm att stå vid sågen istället för att utbilda sig till ingenjör, till mannen i mitten som försöker göra slut med sin älskade "för att hon förtjänar något bättre" till den äldre diplomaten som befinner sig i en krackelerande ålderskris. De är fascinerande personporträtt som jag kommer snöa in mig på alldeles förfärligt mycket. Vänta er mycket manlighet och mycket Boye i framtiden. Men jag ska försöka lägga band på mig.

Förra året gavs en ny novellsamling ut med Karin Boye, Snäckors sorl, med ett urval ur hennes tre novellsamlingar som kom ut på 30-talet. Trots att Karin Boye är känd för sina personporträtt av kvinnor och att novellerna huvudsakligen har kvinnliga huvudkaraktärer så har något hänt på vägen till 2008. Novellerna med manliga karaktärer har tagit över. Utav de 25 novellerna, handlar 14 om män. Är det inte ironiskt? Och vad är syftet? Finns det ett syfte? Vill man att fler män ska läsa Boye? Eller har den manliga normen helt enkelt "slagit ut" de kvinnliga karaktärerna? Anses de inte lika intressanta?

Katrin ifrågasatte också att jag har avvänt gränsöverskridande kvinnors förnamn på min utställning. Men det ligger en tanke bakom, precis den tanke som väcktes hos Katrin; "Skulle du ha gjort sådär om det var en utställning om män?". Jag hoppas det. Den ursprungliga tanken var att man skulle reagera på att ett förnamn kan ge ett svar på vilken kvinna som ligger bakom namnet. Vi vet vem Moa är, eller Simone, eller Kristina, eller Birgitta. Skulle vi veta vem Erik var? Eller Karl? Givetvis inte, för att Erikar och Karlar har det funnits hundratals av som har blivit kända genom historien. Kvinnor har mycket lättare för att bli bortglömda. Eller inte bli uppmärksammade alls.

Läs gärna Livs Strömquists tecknade serie Einsteins fru om du vill läsa om osynliggjorda kvinnor bakom männen.

Tampas med drakar

Jag känner mig (klädsamt?) modest idag så istället för ytterligare subtila iakttagelser om människans villkor (eller pip från okunnighetens träsk?) så tänkte jag i all enkelhet tipsa om de sagostunder som biblioteken anordnar. Dessa brukar vara uppskattade händelser, både för sagotokiga barn och sömnberövade föräldrar. En sak skall dock påpekas och det är att dessa infaller vid lite olika tidpunkter så en god idé är att kolla när just ditt bibliotek tampas med drakar eller hamnar i klorna på elaka trollpackor!

Bokcirkel med Alberte!

Måndagen den 30 mars startar Sveriges radios bokcirel om Alberteböckerna och du kan vara med! Se Sveriges radios webbplats där du hittar medverkande och läsplan.

De tre böckerna om Alberte; Alberte och Jakob, Alberte och friheten och Bara Alberte är skrivna av Cora Sandel och gavs ut i Norge 1926-1939. Alberteböckerna är tre av de absolut bästa böcker jag har läst och de kom i prisbelönt nyöversättning förra året. I centrum står Alberte, den frusna och ensamma flickan som söker efter värme, kärlek och frihet. Hon vill ut och bort! Vi får följa hennes liv i Norge och Paris. Det är över 20 år sedan jag läste böckerna och nu när jag läser om dem känns de märkligt aktuella. De stora livsfrågorna drabbar alla förr eller senare och Alberte är en person som man aldrig glömmer.

Böckerna finns på biblioteket, både på norska och svenska samt inlästa på kassett och som ljudbok. Jag som är ett riktigt P1-fan (lyssnar bara på P1!) kommer förstås att följa bokcirkeln i radio. Tidigare cirklar har läst Anna Karenina och Moment 22 och diskussionerna mellan läsarna har varit intressanta att följa. Denna omgång är det författaren Leif GW Persson, författaren Agneta Klingspor och poeten Anna Hallberg som kommer att tala om vad det är som ger Alberte-böckerna en sådan nerv.

/Kerstin Gerén

Moneymoneymoney

Trots tider av ekonomisk kris finns det pengar att söka. Svenska stiftelser och fonder har en sammanlagd förmögenhet på 325 miljarder kronor! Det finns pengar att söka för enskilda personer, familjer, föreningar, skolor och organisationer. Stiftelserna är enligt lag skyldiga att dela ut minst 80% av sin avkastning varje år.

Järfälla folkbibliotek abonnerar på stipendiedatabasen Global grant, där du kan hitta just det bidrag som du har rätt att söka. Med bibliotekskort i Järfälla kommer du åt den från valfri dator. Gå in på www.jarfalla.se/biblioteket/faktadatabaser och välj Global grant. Välj sedan Järfälla och skriv in numret på ditt bibliotekskort. Då kan du söka på valfria sökord eller klicka dig fram via topplistor och ämnesord. Fastnar du hjälper vi dig förstås.

Vill du hellre bläddra i en bok finns olika stipendiehandböcker, men de är ofta utlånade. Då går det förstås bra att köa. Global grant kommer du alltid åt.

Glittrande stockholmsnatt

Johan Kinde är synonym med dekadens. I alla fall i min föreställningsvärld.
Som frontfigur i New Wave-bandet Lustans Lakejer låg världen för hans fötter under 80-talet. Hans texter osade av kvalmiga nätter i Geneve, Paris och Rio och hade fantasieggande låttitlar som Begärets dunkla mål och Män av skugga. Musiken andades postpunk, synt, champagne, sex, Oscar Wilde och levererades i en elegant second handkostym. Uttalandet "Kläderna är viktigare än musiken" upprörde många i det proggiga musikklimatet som rådde i Sverige under sent 70-tal.

2008 debuterade Johan Kinde som romanförfattare med Någon sorts extas, och tja, det var väl kanske så här det var för Kinde under gymnasiets sista år? Boken handlar om tonåringe Julian som skriver texter åt det framgångsrika new romantic-bandet Bête Noir. Han har just lämnat förorten för Stockholms innerstad och utnyttjar den nya friheten till fullo. Nattlivet kryllar av sminkade pojkar och frestande flickor med Adam Ant som främsta förebild. Julian träffar självklart en tjej. Lina. De blir förälskade och allt är frid och fröjd tills den dagen då Julians mamma blir allvarligt sjuk och Lina får jobb som fotomodell i Paris.

Berättelsen är fylld av floskler och klyschor, men är samtidigt så fruktansvärt romantiskt och dekadent. Jag kommer på mig själv med att tänka; fan att man inte var ung på 80talet!
Som Filmen G i bokform, med en intellektuell touch.
Romanen innehåller inget nytt under solen rent berättartekniskt eller litterärt, men är en ljuvlig nostalgikick för närmast sörjande och ren kitsch för oss andra.


Lustans Lakejer när det begav sig.

Välja kön?

Självklart ska vi ha fri abort. Det är ju inte det debatten kring könsaborter handlar om. Jag reagerade direkt på att det bara skrivits om att det är flickor som väljs bort. Det har faktiskt bara skrivits om familjer som redan har flickor som väljer abort av ytterligare en flicka. Jag blir skrämd av många anledningar. Framför allt av den anledningen som Lisa Bjurwald skriver i Dagens Nyheter, att det är könsapartheid av ofödda flickor. Inte någonstans skrivs det om att familjer med flera pojkar skulle välja bort ytterligare en pojke. Jag tycker såklart att det skulle vara lika märkligt. Visst kan jag förstå en förälders längtan efter en pojke eller en flicka, men när det kommer till kritan är det ju ändå ens eget barn vi pratar om, då kan jag inte förstå att könet ska ha betydelse. Enligt en artikel i tidningen Forskning och framsteg från 2007 är det är vanligare att önska sig en flicka än en pojke i de nordiska länderna, men skillnaderna ska vara mycket små. Om det är syns det ju inte alls i debatten som pågår nu.

Katerina Janouch ska ha upplevt just det, att efter flera söner önska sig en dotter och även skrivit om det i romanen Dotter önskas. Hon deltog i P1 morgon häromdagen för att lyfta fram den aspekten och berättade att vid provrörsbefruktning i t.ex. USA och Ryssland har man möjlighet att välja kön. Jag undrar liksom reportern om de fullt friska så ska få provrörsbefruktning när väntetiden för de ofrivilligt barnlösa är så pass lång?

Precis som Bjurwald skriver är valet att avsluta ett liv inget som bör tas lättvindigt. Jag tror att en abort borde vara en psykisk påfrestning och trodde även att det kan leda till komplikationer som gör det svårare att få barn sedan? Är det värt det för att det att ”slippa ytterligare en flicka”? Jag kan dessutom inte låta bli att fundera kring m det verkligen är samhället som ska betala för att någon inte är nöjd med könet på det väntade barnet?

Torbjörn Tännsjö, som skrivit boken Välja barn, om fosterdiagnostik och selektiv abort, skriver på Newsmill att det inte behöver vara fel att välja kön, bl.a. för att det är bra för barn att ha syskon av motsatt kön. Visst hade jag gärna haft en bror, men å andra sidan hade ju jag med två storasystrar kunnat vara den bortvalda flickan. Jag tror att syskon skapar dynamiska och intressanta familjer oavsett kön och hade inte velat byta familjekonstellation.

Elisabeth Schönbeck har skrivit Äldst, yngst eller mittemellan : din placering i syskonskaran och hur den påverkar dig. Det är en intressant bok om hur vår plats i syskonskaran gjort oss till de vi är och hur vi agerar i relation till andra utifrån det. En lillebror, särskilt med flera storasystrar blir ofta dubbelt omhändertagen, både av systrar och av föräldrar. Vilken typ av uppväxt får den efterlängtade pojke med flera storasystrar, där föräldrarna kanske valt bort flickfoster till hans förmån? En överhängande risk att det daltas med den pojken, särskilt om det tagit flera år att få denna pojke och storasystrarna är ganska mycket äldre. Skapar det verkligen en dynamisk familj eller ”den balanserade familjehygien” som Tännsjö eftersträvar och som jag liksom Bjurwald känner är helt oacceptabel, en dödsselektion utifrån kön.

Att spela bort sin själ

Carl-Johan Vallgren syntes plötsligt överallt efter fjorton års avlåtenhet vad gäller skrivande. Hans nya roman Kunzelmann & Kunzelmann verkar förtjusande. Men den får vänta. Istället var det dags att ta ut en urgul Vallgren ur hyllan på vars framsida ett fotografi föreställande Sankt Petersburg (antar jag) från tiden kring förra sekelskiftet stoltserar. Tillsammans med en inklippt liten svart katt. En svart katt? Ja, läser man boken så figurerar mycket riktigt en katt då och då. Drar man sig dessutom till minnes en annan katt som händelsevis besökte Moskva några tiotal år senare i suspekt sällskap, och som lyssnade till det talande namnet Behemot, så anar man vem som är i faggorna.

Det var därför jag köpte den här boken, en gång för länge sedan, därför att baksidetexten utlovade ett parti poker med Djävulen själv. Inte en dålig utgångspunkt för en bok, tänkte jag, och tog med den hem. Sedan tog det tid att komma till skott, men ungefär lagom till att Carl-Johan Vallgren var överallt ändå, tog jag mig också an den arme spelaren Rubashov och hans ödesdigra kortduell med den störste korthajen. För så börjar Vallgrens Dokument rörande spelaren Rubashov. Huvudpersonen har förlorat allt, allt utan suget att spela. Så vad lägger man upp på bordet när man förlorat allt? Ja, just det. Själen.

Partiet går inte så bra för Rubashov, men lite snopet får han veta att det är väntetid till helvetet, och han döms istället till att leva för evigt. Hin håle far iväg, mycket att stå i nämligen, lämnandes Rubashov kvar med ett kvitto för en styck själ i handen. Kan man inte dö kan man snabbt tjäna pengar på rysk roulette, och med pengar på handen kan man fria till kvinnan man trånat efter hela sitt liv. Så det var inte mycket till helvete, tänker Rubashov och börjar bygga sig ett imperium. Men under 1900-talet finns åtskilliga helveten på jorden…

Carl-Johan Vallgren är en gudabenådad spinnare av skrönor. Det har jag anat genom att lyssna på honom sjunga (jag gillade mellansnacket mer än sångerna), genom hans augustprisvinnande roman Den vidunderliga kärlekens historia som jag inte har läst men hört om, genom att höra honom överallt prata om sin nya. När jag läser hans dokument, får jag det bekräftat. Boken är drygt tio år gammal och full av upptåg, vändningar, hemska och härliga, och visst, man anar vartåt det barkar en bit in ibland sidorna, men det är ändå pur läsglädje att vandra med Rubashov genom 1900-talet. Mersmak!

Bibliotekarien som actionhjälte

En film med arbetsnamnet "Bibliotekarien" ska spelas in i Sverige (läs artikel i Dn här). Jag vet ju att den kommer handla om den kleptomaniske bibliotekarien på Kungliga Biblioteket som stal böcker i åratal för att sedan spränga sig själv och sin våning i luften, men samtidigt kittlas fantasiknölarna lite extra när jag hör titeln. Bibliotekarien. Hur skulle en film om en bibliotekarie kunna se ut? En som inte stjäl och spränger? En vanlig?

Det finns en mycket hårt inetsad bild av bibliotekarien. Det är en hon, hon har kofta, hon har tofflor, glasögon och hyssjar på folk. Skulle det vara en han är han en nörd med ett kleptomaniskt samlarbeteende. Han är konstig. Han har osmidig humor. Där har vi nidbilderna. De är inte så roliga. Bilden här bredvid är en actiondocka av en bibliotekarie. Hrm.

Elisabet påpekade igår att det skrivs väldigt mycket uppsatser om bibliotekarier, om deras roll, deras utseende och deras attityd. Att bibliotekarien är den yrkesgrupp som är som mest besatt av sitt eget yrke och sin egen självbild. Eller de kanske snarare är osäker på sin egen självbild och självförtroendet är i gungning. Hur hävdar vi oss i detta digitala informationssamhälle där småbarn lär sig nya kortkommandon till datorn snabbare än vad vi gör. Där tonåringarna kan ett helt nytt, digitalt språk som vi knappt känner till. Tekniken utvecklas så fort och vi måste hänga med. Och vi måste vara moderna. Know-it-all. Vara på Facebook, utkämpa slag i World of Warcraft, inte använda uttrycket IRL (In Real Life), utan AFK (Away From Keyboard), för att kommentera de senaste dagarnas strider i PirateBay-rättegången.

Dessutom syns inte bibliotekarien särskilt mycket i det populärkulturella medieutbudet. I Hollywood-filmer är det sällan en bibliotekarie inblandad, det är då mycket större utbud av bokhandlare (Notting Hill, You've got mail). Bibliotekarien lyser med sin frånvaro. Men han finns där också. Oftast är det en han.

Vi har ju allas vår bibliotekarie/väktare Giles i tv-serien Buffy - the Vampire Slayer, den allsvetande och sympatiske vapendragaren som slår upp allehanda demoner i sina dammiga böcker eller pålar vampyrer på löpande band. Kramer i tv-serien Seinfield får ihop det med en bibliotekarie när Jerry ska lämna tillbaka sin lånebok, 20 år försent. Mycket trofasta och synnerligen bokälskande bibliotekarier får vi se i katastroffilmen The Day After Tomorrow, när de protesterar högljutt mot att bränna böcker för att inte frysa ihjäl inne i stormens öga.

Tydligen har det också kommit en Hollywood-triologi som heter The Librarian, storyn är klassisk; "When a magical artifact is lifted from his library, a meek librarian sets out to ensure its safe return..." Stuket är Indiana Jones-aktigt, vilket syns rätt tydligt på filmaffischen. Men den har verkligen inte gett samma utslag som den gamle räven Harrison Ford - är arkeologer helt enkelt mer spännande än bibliotekarier? Nä, jag vägrar tro det.

Sen har vi ju givetvis Sveriges egen gullebibliotekarie Desiré som träffar bonden Benny på kyrkogården i både boken och filmen Grabben i graven bredvid.

Men jag vill ha fler! Fler bibliotekarier på film! Ett yrke som är väl värt att undersöka ytterligare i vindlande grottgångar eller på plats i biblioteket.

Nya bibliotek

Igår var jag och hälsade på i Högdalens nya bibliotek. Ett tunnelbanebibliotek. Vilken dröm! Det kanske låter nördigt, men jag älskar nya bibliotek. Alltså, jag gillar gamla också, men det är något speciellt med nya. De är luftiga, ljusa, de luktar gott. Högdalens bibliotek har en altan! En altan! De har en lounge som öppnar klockan sju på mornarna där man kan dricka kaffe och läsa tidningen innan man far till jobbet. För man hinner nästan se tunnelbanan svänga in på spåret från loungen, så då är det bara att springa ner. Två nya tunnelbanebibliotek öppnar inom kort i Stockholm. Åh!

Alla älskar det nya biblioteket i Högdalen. Som packade sillar stod de, de stolta stockholmarna, och firade med tårta och ballonger. Alla ville ha bibliotekskort, eller förnya sina gamla "som de inte hade använt på länge".

Vi har planer i Järfälla också. Inte på att flytta nånstans, men vi ska fräscha upp, snygga till, ändra om, göra nytt. Vi byter teknik för tillfället och kommer att knåpa, trixa och bygga inom kort. Därför kan det vara lite stökigt på biblioteken ett par månader framöver, framförallt i Jakobsberg där ändringarna blir störst. Vi ska fixa en ny musik- och filmavdelning, flytta internetdatorerna, få en ny och tillgänglig talboksavdelning samt utöka barnavdelningen och utnyttja hörnen till fullo.

Artikel om Högdalens bibliotek i SvD här. Och DN här.