Varje rykte om kapitulation är falskt!

Egentligen brukar vi inte använda bibliotekets blogg till den här typen av debatt och polemik, men nu kan jag inte låta bli. När jag läste morgontidningen på pendeln i morse fastnade jag i en krönika av Jonas Thente: Ombytta roller. Bibliotekarierna snackar hellre Youtube än böcker. Reportern har besökt Bok & Biblioteksmässan i Göteborg i helgen och då gjort misstaget att blanda ihop det han hört och sett där med hur verksamheten verkligen är ute på biblioteken. I krönikans inledning refererar Thente till bokbålet i Fahrenheit 451 och skriver: ”Så långt som till att bränna böcker vill inte dagens svenska bibliotek gå, men det är nära på”.

Det är en provokation som heter duga!

Säkert vill Thente röra om och skapa debatt och det är väl aldrig fel. Han kommer säkert att få många reaktioner och här kommer en.

Det är tydligt att Thente inte är så flitig biblioteksbesökare för då skulle han upptäcka att det som diskuterades på mässan bara är en liten del av biblioteksmedarbetares vardag. För vi arbetar fortfarande med böcker och vi tycker att det är viktigt. Speciellt viktigt är det att nå ut till barn och att uppmuntra till läsning. I lördags hade vi familjelördag på biblioteket i Jakobsberg och det kom så många barn att vi fick dubblera sagostunden. Sån´t är härligt. Vet Thente hur många skolelever som varje dag besöker ett bibliotek?






I Järfälla erbjuder biblioteken ett brett programutbud till kommunens barn, allt från läxläsning till baby-stunder. Se här.

Jonas Thente skriver vidare om att han besökte ett seminarium på mässan där föreläsarna var oroliga för att bibliotekarier inte längre hjälper till att söka information. Dessutom påstods vi vara helt okunniga om den informationsklyfta som finns (och alltid har funnits! min anm.) i samhället. Men även här kan jag lugna Thente. Vi har inte slutat köpa in faktaböcker eller med att bistå våra besökare att hitta information, oavsett om den finns i böcker eller på nätet.


Järfälla bibliotek är med i ett länsövergripande projekt; att i samarbete med folkbildningen överbrygga digitala klyftor. Vi erbjuder gratis handledning för alla.

Men, det är nu så att alla som arbetar med tryckta medier känner av de stora förändringar som sker. IT, nätet, E-böcker, läplattor...allt detta påverkar förlag, bokhandlare, bibliotek. Många småboklådor har det extremt kärvt eller har gått omkull. Den verkligenheten måste vi alla lära oss om och hantera och det var det man diskuterade på bokmässan.

Det är väl aldrig fel att lära sig nya saker, Jonas Thente?

Mer film!

Foto: Mattias Pettersson

Nedslag i vardagen: Robin agerar vaktmästare och skruvar samman barnavdelningens nya DVD-hylla, vilket innebär mer plats för film - både för vuxna och för barn. Hädanefter har vi tre torn fyllda med film för vuxna, samt detta nya större så att vi har utrymme för mer barnfilm.
Självklart lånar du film gratis hos oss!

Ett litet urval av nya filmer som antingen finns på hyllan eller är på ingång:



Håll dig uppdaterad på filmfronten här.

Vinst varje gång?

Här om dagen hade jag bokprat för en helt ny sjua. De allra flesta av mina bokpratsgrupper kommer regelbundet och jag har ganska bra överblick när det gäller deras bokintresse och läsnivå. Det är lite extra spännande med en ny grupp. Vad ska de tycka om böckerna jag har valt? Vad ska de tycka om tanten (dvs jag) som pratar? Ska de tro på det jag säger och ska de lyssna på det jag säger? Eller blir det tjat om att lägga bort mobiler, glassar, tidningar, klirrande nycklar etc? När det sedan gäller tonåringar är det alltid en fråga om hur många i klassen som kommer att dyka upp i tid eller huruvida de över huvudtaget kommer att dyka upp.

Tio minuter innan gruppen ska komma hör jag hur det rasslar ute i entrén och min kollega kommer och hämtar mig för: ”De är redan här!!!”.
Och sanna mina ord, närmare 20 av klassens 30 ungar väller in tio minuter före utsatt tid och sätter sig snällt i sofforna för att vänta på att vi ska börja.
Nåja, några av de mest inbitna bokmalarna börjar direkt plocka på sig böcker, då några böcker tydligen stod och lockade med sina fina framsidor och inbjudande titlar så till den milda grad att det var lika bra att hugga dem innan någon annan hann före.
Detta ger mig bra vibrationer. Vilka trevliga, punktliga och välartade ungdomar hinner jag tänka. Resten av klassen och även läraren är på plats i god tid, och förutom den obligatoriska glassen som någon smugglar in känns det bra, riktigt bra.

Jag pratar om identitetsskildringen Svenhammeds journaler, rysaren Prinessan och mördaren, Första delen i serien Tre: Ett hål i själen (som jag tidigare har bloggat om) och kärleksromanen Hata Romeo.

När bokpratet nästan är slut märker jag att flera sitter och skruvar på sig och ungdomarna längst fram ser ut att ladda för ett sprinterlopp. Det visar sig att det är många, ja nästan alla, som vill låna just de böckerna som jag pratat om. För att inte totalt tumult ska bryta ut vänder jag mig till läraren och hon beslutar att de mest attraktiva böckerna ska lottas ut.

Förutom Ett hål i själen som alltid är populär är det Svenhammeds journaler som lockar sådär riktigt vansinnigt. Och det förstår jag. Svenhammeds journaler är en skildring av hur det är att växa upp i Sverige, "men ändå inte bo i Sverige", att ha "ett fett sabbat namn", att ha ett osvenskt ögonbryn istället för två och att känna att trots att man är född i Sverige kommer man aldrig att räknas som svensk. Skildringen är så långt från sentimental som man kan komma. Svenhammet är stenhård och klarsynt i sina iakttagelser av tillvaron. Han sätter fingret på många heta frågor gällande integration och rasism i Sverige idag. Samtidigt gör han det på ett sätt som är både roligt och empatiskt. På ett sätt som får killar och tjejer att nästan slita böckerna ur händerna på mig. Det här är litteratur som angår.

Några nöjda elever får böckerna på en gång, andra får vänta någon dag på böcker vi beställt från de andra biblioteken, ytterligare några ställer sig på kö.

Efter att klassen gått sätter jag mig ner för att göra en extra bokbeställning. Vi behöver fler Svenhammed. Både på biblioteket och i den riktiga världen.

Fem knivar hade Andrej Krapl

Den här läste jag för ett par år sedan. Titeln smakar fortfarande godis. Fem Knivar Hade Andrej Krapl av Hannele Mikala Taivassalo. Omdömet är skrivet annanstans för två år sedan, men användbara för att påkalla uppmärksamhet åt boken till ånyo. Den höll inte måttet överallt men gjorde mig ändå mysen. En höstbok. Så här tyckte jag då.

Andrej Krapl är en revbenssmal lockig man med ett silverkors runt halsen. Han bär på en bibel och fem knivar, samt insikten att de yttersta dagarna närmar sig. Något han predikar om. Berättarjaget, en 16-årig flicka, söker upp honom i hans provisoriska hem i en nedlagd lanthandel. Ett tag är hon Andrejs älskare och lärjunge, mest i knivkastandets konst. Sedan tar hon hans bibel och fyra av hans knivar, men lämnar kvar en, och ger sig ut i världen.

Jag blev förvarnad från baksidestexten att det här var en neoskräckromantisk utvecklingsroman. Hur kan man låta bli att läsa en roman med sådant epitet? Om alla böcker hade det omdömet skulle jag läsa precis alla böcker. Det är en roadmovie (roadbook?) med gotiskt anslag. Ödesmättad, mystisk och, ja, en inte helt oäven Twin Peaks-känsla inklusive dånande sågverk och regnvåta neonskyltar. Det kan väl inte vara illa? Det är inte alls illa! Jag gillar språket i boken, det är naivt, må så vara, men mysigt och väldigt stämningssäkert. Man bävar inför de namnlösa städerna, vindlande trapporna och tomma rummen. Rekommenderas varmt, men läses nog helst om kvällen, när skymningen gör skuggorna längre och dikena djupare…

Evas sommartips - Del 2

Innan semestern tipsade vi här på bloggen om lite sommarläsning.
Sommaren kändes - som vanligt – lång och jag var helt säker på att jag skulle hinna läsa en del. Men – som vanligt - visade sig sommaren vara alldeles för kort.

Hann jag läsa Tahar Ben Jellouns böcker? Hann jag lyssna på ’en massa ljudböcker’?
Nja. Det gick sådär, kan jag avslöja.

Det kom annat i vägen. Vardagssysslor som ska utföras även under semestern, släktbesök som alltid medför en hel del roliga utflykter, lata stunder då man just inte alls kände för att läsa den där tjocka boken samt sist men inte minst semester på Gotland, medeltidsveckan dessutom. En tidsresa nästan, med alla utklädda människor i denna vackra stad Visby, nästan förtrollade och helt utmattade var vi när vi kom till stugan på kvällarna.

Så råkar jag köpa en bok i mataffären en dag - och det visar sig att den just för mig blev den perfekta semesterläsningen i år. Ödets hav av Elisabet Nemert. Medeltidens Visby, området norr om Visby just där semesterstugan ligger, namn som sätts på kartan och människor vars öde berör mig, just för att allt passar in så bra i min semestertillvaro. Bokens Aurora Eken blev i sommar något av en guide under min alldeles egna litterära tidsresa.

Nej, det blev inte så mycket läsning som jag tänkt mig. Inte för egen del, i alla fall.

Högläsning för barnen, javisst! Hotellmysteriet på stranden en eftermiddag, Lillebror och Nalle på kvällen. Önskestjärnan turades dottern och jag om med, det blev både fnittrig och lite läskigt. Gotland för små och stora blev en riktig guldgruva för våra små medresenärer. Deras första reseguide!

Momo däremot, den hann vi inte riktigt med. Den får vänta på ett bättre tillfälle, tål inte att läsas vid sängkanten för en halvsovande sjuåring, den ska njutas av i myshörnan den kommande mörka årstiden.

Men nu kommer den, hösten. Det finns hopp!

Jag kanske hinner läsa Ben Jellouns Denna bländande frånvaro av ljus innan jag kliver på tåget till Göteborg och årets bokmässa. Och på tåget ska det definitivt lyssnas på någon ljudbok.

En tanke slår mig: Det kanske rentav är så att mina somrar inte är till just för läsning? Att jag tycker om läsning som bäst en mörk kväll i soffan med den berömda koppen kaffe? Jag tror det. Så nästa sommar ska jag definitivt akta mig för att stressa mig själv med någon ’ska läsas ’- lista inför sommaren.
Det får bli en lista med allt som ska läsas inför hösten och vintern.

Återkommer!

/Eva Brünahl

Höstskräck?

Nånting nytt, då? Fast jag harvar fortfarande på i samma intrampade stig i samma tempo, mumlandes om att ni borde läsa ditt och ni borde läsa datt, i mina fumliga försök att pracka på bloggkonsumenterna mina läsupplevelser.

Mina läsupplevelser? Jag är inte inne i ett stim just nu, därav skåpmaten – men en bok vill jag lyfta fram, nu när hösten höstar och dimman gör att mistlurarna kommer till användning över Stockholms vattenleder. Då är det hög tid att läsa Styggelsen.

Styggelsen är en rätt snygg, mycket blek debutbok av Amanda Hellberg. Blek? Spökblek. Inte tråkblek. Styggelsen är en liten flicka. En fattig tattare som reser runt med sin far och ett gammeldags tivoli, i efterkrigstidens Sverige. Trakten kring Jönköping kanske? Hon river upp gamla sår genom att med spöklik röst tala med besökarnas nära och kära, som gått bort. Hälften är scenshow, hälften sanning. Ty flickan är verkligen klärvojant.

Något som uppmärksammas av en präst, och hans syster, som är sjuksköterska. De behöver en flicka som kan se saker om de döda. För de behöver pengar från sina församlingsmedlemmar. En puff i rätt riktning kommer nog få dem att öppna plånböckerna. Så vi tar flickan från hennes far, inte sant? Fejkar hennes död, genom att ha ihjäl ett annat litet flickebarn från sjukhuset, men med eld, så att hon inte känns igen. Lite spill får det bli om man ska kunna tjäna herren ordentligt. För att ingen någonsin ska hitta till flickan sätter vi henne i en liten bur längst in i sjukhusets källare. Dit ingen kommer. Och så går vi dit med församlingsmedlemmarnas ägodelar, så får hon ta på sakerna och berätta vad hon ser om ägarna. Det blir bra. Snart har vi nog pengar till en stor fin kyrka. Flickan är guds redskap. Ge henne inte för mycket mat bara, hon får inte bli stark nog att skrika. Inte för att någon hör.

En liten hyllning till Eva Eriksson

Vissa illustratörer sätter verkligen sina spår i den svenska bilderbokshistorien. Vem känner inte igen Ilon Wiklands bilder, Cecilia Torudds eller Pija Lindenbaums. Till dessa giganter hör också Eva Eriksson som både har illustrerat andras texter och skrivit egna. Kanske är namnet lite anonymt vilket gör henne till lite av en doldis i sammanhangen men man känner direkt igen hennes ganska milda teckningar i ofta ljusa färger. De är samtidigt så uttrycksfulla och samspelar alltid så fantastiskt med texterna.

Mest känd är kanske böckerna om Max, med text av Barbro Lindgren. Max har älskats av de flesta barn sedan 1981 vilket betyder att dagens barn har föräldrar som läst Max som små!

En annan klassisk bok är Mamman och vilda bebin också ihop med Barbro Lindgren. Om den otroligt vilda och busiga bebin och den lika snälla mamman!

Bland de böcker Eva Eriksson både skrivit och illustrerat tycker jag böckerna om Malla är finast. Den lilla förmänskligade grisen Malla som ska gå och handla alldeles själv i Malla handlar och lära sig cykla i Malla cyklar. Texten är sparsam men säger ändå så mycket. Miljön är ett nostalgiskt 50-tal (?) med handelsbod och mormor i förkläde.

En bra bok som jag minns sedan jag själv var liten är : Boken om Bella och Gustav. Om Bella som har tråkigt och ringer ett slumpvis nummer och hamnar hos Gustaf på Blekingegatan som ska ha kalas om en liten vecka. Men vem orkar vänta en hel vecka. Bella ger sig iväg genast. Och om Bella och Gustaf bestämmer sig för att ta bussen alldeles själva och betalar med var sin tappad tand!

En annan pärla är Lillasyster kanin eller berättelsen om den feta näktergalen med text av Ulf Nilsson om storebror kanin som ska passa sin lillasyster när mamma och pappa är ute och samlar morötter. Boken finns tyvärr inte kvar på biblioteket men som tur är hemma min bokhylla! Det finns även andra böcker om Lillasyster kanin.

Senast utkom hon med När vi var ensamma i världen tillsammans med Ulf Nilsson. En bok om att bli ensam i världen. Den ska jag nog låna idag!

Igenkänningsfaktorn är verkligen hög i alla böcker oavsett textförfattare, både för barn och vuxna! Det och kanske tidslösheten gör de till verkliga klassiker!

Om jag kunde drömma...

Så här dags förra året var jag på väg mot New York och sedan dess har denna fantastiska, magiska, galna världsstad fått mig att ständigt längta tillbaka.
En sak, bland många, som jag verkligen gillade var att i en av de större parkerna på Manhattan (Bryant park) fanns en hel, stor sektion kallat ”Reading Room”.
Där fanns snygga cafémöbler och parasoller utplacerade och flera, fulla bokvagnar med massor av spännande, fräscha böcker att läsa. Behöver jag säga att nästa alla borden var fulla av läsande människor. En del av ”Reading Room” var avsett för barn, med mindre möbler och lite färggrannare bokvagnar med barnböcker.
I parken fanns rikligt med caféer samt andra aktiviteter som schack, boule och pingis. Över hela parken vilade ett så härligt, harmonsikt lugn och det kändes nära nog oemotståndligt att slinka in och sätta sig med en kaffekopp och bläddra i en bok.

Tänk om vi kunde ha något liknande i Stockholm. Tänk om någon av våra stora, fina parker kunde ha en vacker, inbjudande läshörna med ett eller ett par närliggande caféer.

Eller om man ska gräva där man står och tänka lokalt: tänk er ett friluftsbibliotek i Riddarparken under sommarmånaderna. Håll kvar den tanken...

Under vulkanen

Gör jag det för enkelt för mig själv när jag tar mina för några år sedan skrivna, numera inte längre tillgängliga boktips och lägger ut dem här? Jag känner det ibland som att jag åker snålskjuts på mig själv, men samtidigt… samtidigt är det här litteratur som jag känner varmt för. Se bara nedan, där jag verkar ha utfört ett grövre träningspass under läsningen av Malcolm Lowrys Under Vulkanen. Jag vill ju då och då synas på bloggen, och särskilt nu, då jag ett längre tag befunnit mig en bit bort från en bra bok (otur, helt enkelt. Inte värt att orda om) kan jag ju tryggt hysta fram en gammal god klassiker när jag tycker jag tigit längre än nog. Jakobsbergs exemplar tycks ha varit utlånat i två år, men som jag förstår det kommer den i nytryck från Modernista i höst. Före min tid med en gammal recension av en gammal bok. Här hystar vi dessutom paradoxer. Ta skydd.

Malcolm Lowry hade tänkt skriva en romancykel, ”The journey that never ends” men Under Vulkanen tog honom tio år och blev hans enda bok. Han levde själv ett kringflackande liv, och brottades med grava alkoholproblem.

Så gör även bokens huvudperson, den före detta brittiske konsuln i Mexiko. Boken utspelas där, under en enda dag, händelsevis högtidsdagen ”De Dödas Dag” då ortsbefolkningen minns sina döda. Konsuln super i efterdyningarna av ett sprucket äktenskap, brustet just till följd av hans myckna drickande. Nu är han ett självhatande, cyniskt vrak, när, just denna dödens dag, hans exhustru återkommer för att se om relationen, och konsulns liv, ändå står att rädda.

Boken är visserligen kronologiskt berättad, men är trots det inte alls lätt att läsa. Det dramatiska pågår mellan raderna i det outsagda. Det går att förstå varför den tog tio år att skriva. Och att den, faktiskt, åtminstone i den anglosaxiska världen, betraktas som en av 1900-talets stora romaner. Den har f’resten också filmats av John Huston med heder.

Jag älskar den här boken. Den är hjärtskärande obarmhärtig och underbart vackert skriven. Trots att den utspelar sig under en enda dag är händelseförloppet så dramatiskt och ödesmättat att jag hinner med att ena stunden vilja rulla ihop mig i fosterställning, nästa stund slå boken i väggen i frustration över konsulns självförstörande, ansvarslösa egoism, för att ögonblicket senare sitta käpprakt upp och sluka sidorna i hopp om hopp.

Läs den när den återkommer. Men låt det ta sin tid. Varje ord är godis.

Familjelördag i Viksjö

I lördags bjöds det på familjelördag i Viksjö med sagostund, tävling, pyssel och fika. Barnen pysslade fina katter och gjorde djurmasker. Det gällde också att hitta alla barnboksfigurer som hängde i taket. Trevligt med glada barn och föräldrar!

Nästa familjelördag är 23 oktober!

Håll ögonen öppna för mer information!

Jakobsbergs centrum = Berlin

Aha, där ser man! Ovanstående iakttagelse är hämtad från purfärska Rocky #18.

Martin Kellermans Rocky tilldelades välförtjänt 2010 års Bellmanpris av Stockholms stad. Enligt min sjuttiotalistiska mening är det just Rocky, Arne Anka och This is Stockholm - alla seriealbum - som skildrar den stockholmska nutiden på bästa sätt. Här finns sanningssägarna.

Spöken i pastell

Spöktåget är en fascinerande bilderbok från bokförlaget Trasten som specialiserat sig på att ge ut barn- och ungdomsböcker från hela världen i svensk översättning. Ofta blir resultatet riktigt bra, och Spöktåget är inget undantag.

Tåget lämnar stationen och färdas med ett dudunk...dudunk...dudunk... genom ett fantasilandskap. Passagerarna är minst sagt speciella - jag hittade bland annat en cyklop, en kattmänniska och en hel hop underliga karaktärer med ansiktena på sniskan, eller upp-och-ned.

Jag visste inte att det fanns så många olika sorters spöken!

Texten är knapphändig, och det är främst de klara, detaljerade bilderna som berättar historien. Tänk dig en japansk Sven Nordqvist.

Så småningom stannar tåget på Människocentralen och konduktören påminner alla passagerare att förvandla sig till människor innan de kliver av. En smått bisarr historia med gotisk underton som gör sig väldigt bra i sin färgsprakande förpackning. Passar barn från två år.

Jag ser fram emot...

Två av mina absoluta favoritförfattare ger ut nya böcker! Och båda två har legat i träda i vad som tycks vara evigheter. Och bådas efternamn slutar på -ström. Jag ser det som ett gott omen. Allt blir så mycket mer spännande då...

Jag pratar om Magnus Dahlström och Claes Holmström.

Dahlström har rakt igenom hela sin relativt korta karriär skrivit på ett sätt som passar mig perfekt. I någon tidigare bloggtext skrev jag om obehag, och denne mans texter definierar detta med besked. Nedkomst är på en och samma gång det mest obehagliga och bästa jag läst. Tyckte jag då, när jag smått chockad och fascinerad tog del av ett par människors absolut innersta. Jag vill inte skriva vad den handlar om, men vad som upprepats i flera av Dahlströms böcker säger en hel del, trots att det framstår som så torftigt: Vad är det som händer, egentligen?

Dahlströms senaste roman kom 1996. Snart smäller det igen...

Claes Holmström har skrivit tre romaner, där de två första - Tredje stenen från solen och Startpistolen - är fantastiska. Debuten är en generationsroman som är så oerhört mycket bättre och träffsäker än allt som Per Hagman någonsin åstadkommit. Startpistolen är också den ett tecken i tiden; en elitidrottsman som är verksam i Ny Demokrati och samtidigt - i god tro - kidnappar blonda flickor som säljs som sexslavar till en skum typ på en skum plats i världen.
Boken är fullständigt bisarr och så övergalen att det blir humor av det hela. Men svärtan går inte att ta miste på. Här finns ett allvar och en samhällskritik i botten.

Holmströms tredje roman, Grand Slam, föll mig inte alls i smaken, tyvärr, så därför blir det extra spännande att få sätta händerna i hans nya alster.

När böckerna dyker upp har jag ingen vidare koll på i dagsläget, men enbart vetskapen om att de är på ingång gör mig alldeles spattig. Räkna med recensioner av båda böckerna här på bloggen när jag hämtat mig från läsningen. Dessförinnan hoppas jag hinna läsa om åtminstone Dahlströms Nedkomst och Hem. Gärna Fyr också.
Startpistolen försöker jag läsa minst en gång om året. Så är det med riktigt bra böcker.

Ännu ett varv...

Härmed förklarar vi höstterminen öppnad.

Igår kom ettorna. Nya, tysta, ensamma eller sammanklumpade rör de sig flamsande storögt genom lokalerna eller står och trycker utanför aulan. Jag vet att det kommer gå över. Den storögda tystnaden kommer tystna och förvandlas till ett mullrande myller. Snart. Snart.

Idag kommer tvåorna och treorna. En kort inskrivning och avbockning för att sedan njuta sista helgen innan läxorna. Under det att de är har tittar de in. Alla gamla sjuttonåriga biblioteksrävar kommer förbi och bockar och hejar och jublar och andas in. Här igen! Hej Andreas, hur har sommarlovet varit? Kul att se dig, Andreas!

Jag blir alldeles hjärtsnörpt. Igen! Jag har inte tänkt så mycket på dem medan jag var ledig, men nu… nu när de kommer tillbaka kommer det också tillbaka hur mycket jag älskar det här jobbet, och hur mycket jag tycker om alla våra unga gamla biblioteksdrällare. Hej på er!

Sedan promenerar faddertvåorna runt med små grupper av nya elever. Detta kräver en viss nonchalans för att framstå som lagom världsvan och blasé. Det låter somså:

Och det här är biblioteket. Här finns böcker. Och datorer. Här kan man sitta om man ska plugga. Och där är bibliotekarien. Några frågor? Då går vi till matsalen.

Välsigne er!

Varför så mycket genus i bilderböcker?

Jag har tänkt en del på genus och bilderböcker den senaste tiden. Varför är det egentligen så mycket genus i bilderböcker? Varför är det så få bilderböcker som är helt befriade från kön? Är det viktigt att hela tiden veta vilket kön en karaktär har. För de vuxna? För barnen? Bilderboksvärlden befolkas av barn, djur, nallar och andra varelser som borde kunna vara helt könlösa men så är sällan fallet. I min treårings värld är ju den enda skillnaden mellan tjejer och killar att man kissar med olika saker...

Stina Wirséns utmärkta böcker i Vem-serien är till största del könsbefriade men ibland dyker det upp ett han eller hon. Varför när hon i de flesta fall inte använder sig av personliga pronomen eller namn utan lilla nalle, fågel, katten etc Varför inte vara konskvent? Och varför har pappa nalle en blå näsa och mamma nalle rosa näsa? Och i böckerna om fåren Bu och Bä förekommer visserligen inga han eller hon men Bä har en rosa rosett och brukar vara lite mesigare och Bu blå kläder. Det kanske är väldigt subtilt men ändå att märka ut kön!

Det finns också de som gör böcker som vänder lite på könsroller och det är bra men jag kan ändå inte komma ifrån känslan att de böckerna känns så tillrättalagda. Det finns dock bra böcker med fina porträtt av killar och tjejer som varken är könssteretypa eller tvärtom, tex Pija Lindenbaums eller Emma Adbåges böcker men jag skulle gärna se fler böcker som är helt genusneutrala!

Jag läste nyligen Verktygsapan av Chris Monroe och den är bra och roligt men jag blev lite irriterad på alla han. Apan heter Chico bom bom och om man hade skippat alla personliga pronomen hade apan inte haft något kön vilket hade känts rätt befriande. Visserligen hade man nog som vuxen tänkt: apa med verktygsbälte=pojke men om man som barn inte har de tankeramarna ännu så antagligen inte... Man kan ju också prova att byta han mot hon vilket jag provade men då uppstår samma känsla som i omvända könsroller-böcker: Åh vad "genus-rätt" med en flicka som gillar verktyg. Jag provade också att använda det könsneutrala pronomenet hen som har börjat användas i vissa sammanhang. Barnen (1 och 3) reagerade inte men inte heller när jag blandade han och hon om samma person i samma bok.

Några tips på några bra könsneutrala bilderböcker:

Monster-böckerna av Kalle Güettler

Min bok och Boken om boken av Anna Ribbing

Bäbis-böckerna av Ann Forslind

Böckerna om Micklan av Lena Arro

Så please alla fantastiska svenska bilderboksförfattare, lite mer genusbefriat, tack!

Finns det fler mer eller mindre könlösa bilderböcker? Tipsa!

Skåpmat 3

Yasmina Khadra har alldeles nyligen fått en tredje bok översatt till svenska. Vad dagen är natten skyldig heter den, snart på ett bibliotek nära dig. Hans första heter på svenska Efter attentatet och efter att ha läst den skrev jag ungefär såhär, när det begav sig.

Det finns många platser för attentat, numera. Har det alltid varit så? Under min uppväxt känns det ändå som om allting hade sitt ursprung i Israel-Palestinakonflikten. Där fick varje attentat snart en syster som skördade ännu fler döda på motståndarsidan. Efter Attentatet utspelas mitt i denna oändliga konflikt, och den inleds med ett attentat, strax följt av ännu ett.

Den andra explosionen får följder för huvudpersonen, en arabisk kirurg som trots sitt ursprung är en respekterad doktor på ett sjukhus i Tel Aviv. Efter att ha fått hjälpa skadade från en självmordsbomb på en restaurang, kommer han hem, bara för att få veta att hans hustru är saknas. Han börjar ana det värsta och ja, hon är död. Ja, i självmordsbombdådet. Men vad som verkligen krossar hans värld är att hustrun i själva verket misstänks vara självmordsbombaren.

Vad händer? Han förlorar sin sociala position, blir trakasserad, fallet blir långt. Men värst för kirurgen är att han känner sig bedragen. Hur kunde han få leva sitt liv bland människor som hon tydligen, utan att visa någonting, hatade intill självförintelse. Hur kunde han inte ana?

Tusen frågor. Med tusen svar…

Boken är spännande, lättläst, och sätter upp ett allt högre tempo, så att man inte kan parera händelseutvecklingen, och de lugna stunder som erbjuds mig att hämta andan på förebådar bara nästa varv i spiralen neråt…

Twilight - Nu som serieberättelse

Twilight-hysterin lär fortsätta ett bra tag framöver, vilket är helt fantastiskt. Det läses som aldrig förr och bloggar och internetforum svämmar över av alla diskussioner. Så mycket text!
Och nu blir det bilder också.

Det tycks bli allt vanligare att romaner görs om till serieberättelser, grafiska romaner eller vad man nu väljer att kalla det. Jens Lapidus (Snabba cash och Aldrig fucka upp) valde till och med att fortsätta sin gangsterserie med en grafisk roman, Gängkrig 145. Det som var intressant där var att boken, tack vare illustratören Peter Bergting, var riktigt snygg och genomarbetad.

Jag har varken läst Twilight-böckerna, sett Twilight-filmerna eller druckit Twilight-kaffet, men när jag bläddrar i serievarianten av Om jag kunde drömma får jag samma känsla: Det här är riktigt välgjort och genomarbetat! Kombinationen av svartvitt och färg, vilket kan anas på bilderna nedan, är riktigt lyckad.

Det här är del ett av två. Låt hysterin fortsätta.

Art of the Streets

För den som är intresserad av otraditionella konstformer (som vi på bibblan kallar det) rekommenderas Riksteaterns storsatsning Art of the Streets som idag går av stapeln på Kägelbanan vid Mosebacke Torg. Här bjuds på debatt, workshops, livemålning, filmvisning, musik, föreläsningar och mycket mer – helt gratis. Konstnärer, politiker, producenter, vandaler, klottermotståndare, forskare och mer därtill möts i en osalig röra i sann demokratisk anda.

Allt om Stockholm gjorde en liten blänkare om arrangemanget. Det är intressant att läsa vad chefen för enheten mot klotter på Trafikenheten, Claes Thunblad, säger, samtidigt som man får producenten Ceylan Holagos åsikt.

Jag skrev tidigare om MADC på tal om graffiti och könsroller. Hon är en av mina absoluta favoritmålare, och tveklöst en av de främsta i världen, och hennes senaste projekt är att smycka en 639m² stor vägg med sin konst. Mastodontarbetet pågår just nu och du kan se hennes framfart över väggen här.

Och här finns ett fantastiskt klipp där man tydligt ser hur målningen växer fram steg för steg. På Art of the Streets har man möjlighet att själv testa att måla med sprayfärg. Här finns nämligen en öppen vägg fri för alla att använda.

Del av den 639m² stora väggen. Klicka för att förstora!

Poetiska kroppsvätskor

Bra böcker är en nödvändighet på resa.
Efter att ha suckat över Coelhos Alkemisten i två dagar, försökt lyssna på Slakthus5 under skumpiga, högljudda båtfärder och förfasat mig över diverse asiatiska flygplatsers bokshoppar, kom jag äntligen hem till Järfällas bokskatt : biblioteket.

Redan innan jag lämnade Sverige i oktober läste jag att Eli Levén skulle släppa en debutbok, och blev lite uppspelt över storyn som lät som något i min smak (könsförvirring, tonårsångest och annat upplyftande).
Lyckan när man vandrar runt på Jakobsbergs bibliotek första arbetsdagen och hittar den på Debutanthyllan av en slump!

Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats är en är en svart, prosalyrisk berättelse på nätta 150 sidor som man lätt läser ut på två pendeltågsresor.
Boken börjar med en beskrivning av helgonet, martyren och tillika gayikonen Sankt Sebastian som inom konsten ofta avbildas bunden vid ett träd, genomborrad av pilar. Huvudpersonen heter också Sebastian, men istället för pilar låter han sin kropp genomborras av okända mäns lemmar för att så småningom uppnå någon form av inre martyrstatus. Ur Sebastians sargade kropp ska Ellie resa sig. Ellie är en rakryggad sälflicka och representerar allt det som tonårige Sebastian vill, men inte kan vara.

Sebastian träffar så småningom mystiska Andreas och blir som besatt. Tillsammans rullar de runt i en erotisk, drogindränkt kärlekshistoria i Högdalen och andra namnlösa förorter, trots Andreas påstådda heterosexualitet.
Det är mycket känslor som inte vill känna rätt, eller som känner för mycket.
Jag kommer att tänka på Gunnar Ardelius, som ju också skrivit korta romaner om olyckliga ungdomar och kärlek. Men när Ardelius karaktärer sitter på kammaren och gråter över en kopp te och eventuellt lyssnar på The Smiths, flänger Levéns runt på Kolingsborg i ostadiga klackskor och med utsmetat läppstift i jakt på nästa kick, nästa äventyr. Det här är en historia som inte skyr det fula, pinsamma och äckliga, utan som omfamnar det mjukt och viskar att det är okej.

Dystopier

Ids knappt skriva något och putta ner Mattias utmärkta diskussionsinlägg en bildskärm neråt, men jag tänker att det kan trots allt inte stå överst för evigt och jag tänker att om jag fortsätter att försöker pracka på folk böcker så gör jag ändå någon form av god gärning, i min värld.

Det verkar dyka upp en uppsjö av finurliga ungdomsdystopier nu. Är det en slump, eller nästa ungdomsbokstrend? Det skulle nog bli bra filmer av en hel del av de här. Trilogier. En del varje sommar. Starka flickor som utmanar samhällen stagnerade i destruktiva diktaturer, styrda av ideal som löpt amok. Sara har skrivit om Hungerspelen, och Kajsa har skrivit om Scott Westerfelds Ful. Jag har läst Parasit av Westerfeld och det var en finurlig variant av vampyrtrenden, till och med en gnutta allmänbildande. Man ska tydligen inte kissa i Amazonasfloden, lärde jag mig. Om jag minns rätt.

Senaste boken jag fastnade framför om en framtid som drivit sina lagar något för långt heter Unwind. I detta framtida USA gäller det att inte göra uppror som tonåring. Nä, nu gäller det att sitta stilla och äta upp sina ärtor. Om du är olydig kanske mor och far skriver på ett papper. Då kommer myndigheterna och hämtar dig, och gör reservdelar av dig.

Engelsk ungdomsdystopi. Utspelas i framtidens USA, och i abortmotståndarnas och genteknikens spår så har man efter interna stridigheter lagt fram en lag som gör att om föräldrar inte är nöjda med sina barn får de gå till återvinning. Detta sker först mellan 13-18 år, så att de vuxna ska få en chans att lära känna sina barn först. Återvinning innebär att kroppsdelarna ges till behövande – sjuka vuxna, fula vuxna, skadade, osv. Det är inte att dö, barnen lever ju vidare, bara lite… uppdelade. Det här handlar om tre barn som fått veta att de ska avvecklas. Ett av dem är religiöst betingat – att ge tillbaka till gud som på Abrahams tid, de andra två håller inte måttet för vad föräldrar och samhälle väntat sig. Men de flyr. Det finns en motståndsrörelse, inte helt olik hemliga armén under andra världskriget. Och den är vansinnigt spännande! Klok, med häftiga, överraskande vändningar och omöjlig att förutsäga. Slutet var väl som slut är, men vägen dit var hisnande. Rekommenderas mycket varmt till alla! Trehundratjugo sidor, men den gick undan!

Problemet är väl snarast ett logistiskt. Boken finns ännu bara på gymnasiebiblioteket, och vi lånar inte gärna ut våra engelska ungdomsböcker utanför skolan. De behövs mer än väl här, och lånas ut i drivor. Härmed uppmanar jag folkbiblioteket att köpa in ett exemplar. Jag vet att inköpsförslag uppskattas!