Dagens gris och ros!

Dags att avguda lite! Idag tänker jag avguda två filmer. I helgen såg jag Porco Rosso som är producerad av min japanska favvostudio Ghibli. Studio Ghibli gör underfundiga, medvetna, knäppa tecknade filmer som symboliseras av ett ofta långsamt tempo, utan att bli tråkig. Jag älskar kontrasterna. Marco är en gris, eller ja, en förbannelse har gjort honom till en gris, tidigare var han en mycket manlig krigshjälte. Han är fortfarande en kvinnokarl, trots att han är en gris och har en sisådär pk syn på kvinnor.

När hans älskade flygplan blir demolerat åker han till verkstaden Piccolo för att få det lagat. Där möts av av Fio, en sjuttonårig tjej som har unika kunskaper i flygplanskonstruktion. Marco är mycket skeptisk, men låter henne till slut reparera hans plan. Därefter följer hon med honom som hans mekaniker på hans vidare resor. Jag älskar Marcos min när han kommer in i verkstaden och inser att allt hantverk utförs av kvinnor, till och med gammelmormödrarna är med på ett hörn.

Och givetvis älskar jag idén, som måste vara hämtad från det verkliga livet när kvinnor var tvungna att arbeta på fabriker när krigen stal alla män från sina jobb. Fabrikerna sköttes exemplariskt, även av kvinnor. Såklart.

Att maskiner och byggmekanik skulle vara "manliga" uppgifter är givetvis bara en konstruktion, ett påhitt av ett samhälle som gärna håller isär "kvinnligt" och "manligt". Ett bevis på att så är fallet kan man se i de sfärer där både män och kvinnor har arbetat, till exempel porslinsindustrin, där män fick använda nya, fina maskiner och kvinnor fick använda de gamla avdankade maskinerna - maskiner som män tidigare hade arbetat med, och som DÅ var könskodade maskulina. Men så fort något nytt och bättre klampade in på marknaden blev det "lite sämre" alternativet kvinnligt kodat.

Porco Rosso är placerad på barnavdelningen, med ett litet varnande finger att barn möjligtvis kan ha svårt att hålla intresset uppe hela tiden, samt att mycket vapen och pang-pang figurerar!

Filmen Råttatouille såg jag för ett par veckor sedan. Jag undrar om inte Råttatouille är den bästa animerade filmen på länge. I alla fall i samma liga som Shrek, helt klart. Råttan Remy älskar gourmetmat, och äcklas av att rota runt på sophögarna efter ätbarheter. Av en slump hamnar han i ett gourmetkök i matens huvudstad Paris och hjälper den nyanställde Linguini att skapa maträtter som den något nedgångna lyxrestaurangen kommer att kunna stoltsera med. Jag gillar sättet vilket de inte låter råtta och pojke prata med varandra genom tal, utan de får kommunicera med kroppskontakt och gester. Hur snyggt som helst.

Filmen är också en svidande kritik mot ett hierarkiskt samhälle, där råttorna är på absolut botten. Nu vet vi hur sympatiska råttor kan vara. Jag gillar metaforerna. Lowclass betyder inte badclass, såklart. Den kvinnliga kocken Colette är dessutom en frisk vind, arg, bestämd och karriärsinriktad. Men som jag läste någonstans, hon är den enda kvinnliga karaktären i hela filmen. En film som består av en skock råttor + ett par människor! Var är tjejråttorna? Jag har tidigare undrat var tjejerna håller hus nånstans här på bloggen, och vad jag inte fattar är hur moderna filmer så envetet strävar bakåt. Jag fattar inte! Så Råttatouille är bra, men saknar vad jag skulle ha värderat allra mest.