Min tredje Dylan

Jag var del av en eftersläntrande julklapp i måndags. En gammal korridorskamrat från min studietid i Linköping fick två biljetter till Dylan i Globen i julklapp av sin flickvän, och jag fick vara del av paketet. Det är ingen dålig komplimang – jag föreställer mig att det lät såhär ”Vad är det här? Biljetter. Till Dylan i Stockholm i vår. Jaha. Ja, men tack då… Med Andreas!? Allvarligt? Har han sagt ja? Ååh! Underbart!” Bautakram. Typ. Eller var det tvärtom?

Så arm i arm for vi, min korridorare och jag, till Globen. Jag har sett Bob två gånger tidigare, och det inte för alltför länge sedan. Första gången var en strålande sommarkväll på Sofiero utanför Helsingborg, med filt på gräset, bland rhododendron och med vin i hand. Den kvällen var stor. Sedan såg jag honom i Globen för ett par år sedan och det var min största konsertbesvikelse fram till denna dag. En Dylan som stod halvt bortvänd bakom en orgel och sjöng tråkiga låtar med ett band som lät oinspirerad boogiewoogie. Som ZZ-Top med svår magsjuka ungefär.

Mina förväntningar? Inte så höga. Allt han gjort. Allt han kan. Allt han låter bli att göra. Och det i Globen, som jag alltid tycker ekar när jag är på spelningar. Dylan. Där är han. Kom igen då!... Snälla?

Han spelar Rainy Day Women, Lay lady lay, High Water, Desolation Row, One more cup of coffee, Like a rolling stone, All along the watchtower, Highway 61, Tangled up in blue, Stuck inside of Mobile… Två timmar känns som en. Denna gång är bandet blues och rock. Dylan har ställt dem i ena hörnet, och står mitt emot dem bakom sin orgel. Ett par gånger sprätter han lite med benen och går ut i mitten, plockar upp munspel eller gitarr. Bandet står kvar i sitt hörn. När basisten entusiastiskt skruttar mot mitten vid ett par tillfällen tänker jag att det där blir skäll ikväll. Och inte sjunger Bob direkt, snarare stöter fram orden i sjok. Men bandet är följsamt, och jag imponeras särskilt av trummisen som flera gånger stjäl min uppmärksamhet genom sin vackra hantering av Dylans melodier.

Sen är det ju så med Dylan, att när han stöter fram en variant av One more cup of coffee, så kommer jag på mig själv med att blunda och höra Emmylou Harris körsjunga som hon gör på Desire. Jag hör de odödliga låtarna som jag känner sedan tidigare bakom Dylans framförande, och jag är lycklig.

Hans tredje extranummer är Blowing in the wind. Sen går han av, medan publiken stående applåderar. Globen är mörk ett tag. Man hinner tänka att han står därbakom och säger ”Should we play another one? Ballad of a thin man, perhaps, or Don't think twice..? No, let’s call it a day, let ‘em holler as much as they like.” och ljusen tänds.