Nu vet jag varför igen

Engelsklärarna som arbetar med de högre årskurserna på gymnasiet återkommer ofta till viss litteratur som vi har i klassuppsättning. En av de böcker som de hyser kärlek till är To kill a mockingbird av Harper Lee. Nu vet jag varför. Nu har jag läst den, och den väcker ett par följdtankar i mig. Den första är en insikt som återigen gör sig gällande. De här böckerna som kallas klassiker har ofta gjort sig förtjänta av det! Jag glömmer bort det mellan varven, att de här böckerna som stötts och blötts i generationer har gjort det av en anledning. Anledningen att de har något alldeles extra. Ja, det finns undantag, men när jag plockar upp vad jag anser vara en klassiker – med i litteraturkunskapsläroböckerna och så vidare, så gör jag det ofta med förförståelsen att ”jaha, det här känns det som man har läst utan att ha läst” – och igen så ligger jag där uppslukad och lycklig. Den här har ingen läst förrän man har läst den. Och gärna då på originalspråk, för att framkalla den rätta känslan av amerikanska södern under depressionen.

Samtidigt, återigen, blir jag tveksam till om jag hade kunnat tillgodogöra mig den på gymnasiet. Jag har inte hört jubelrop när eleverna har lämnat tillbaka sina lån, och funderar på varför. Själv är jag väldigt tacksam att jag läste den några år efter skolan, nu då jag övat upp min läsvana något. Det här är en svår balansgång för oss vuxna som jobbar med litteratur på skolor – att hitta litteratur som fungerar inom en litteraturhistorisk kontext samtidigt som den väcker läslusten. Jag förstår varför engelsklärarna hoppas, och jag hoppas, men det är svårt, svårt att läsa denna bok utan förkunskaper, och läsvana. Liksom den mycket unga huvudpersonen Scout har svårt att förstå samhällets regler och väven av orättvisor som spinner genom generationer, och vad de vuxna viskar om i förtäckta ordalag, så kan det vara svårt för elever att uppfatta nyanserna, anspelningarna, de tidstypiska företeelserna och stämningarna om man inte har såväl god erfarenhet av att läsa som väl utvecklade kunskaper i engelska. Jösses vad jag hoppas att lärarna har rejäla diskussioner med sina elever om innehåll och språk, för den här boken är en rättmätig klassiker. Och vad mer, ett mästerverk!

Jag kastas mellan skratt och förtvivlan, rädsla och hat. Jag håller på att missa mina kollektivtrafiksbyten gång efter gång. Jag längtar till nästa klassiker på hyllan som jag tror mig redan ha läst.

På svenska heter boken Dödssynden, vilket jag antar är en habil översättning av innehållet. För övrigt den enda bok Harper Lee skrev.