Gudrun Wessnert. Ack denna Gudrun Wessnert.

Följande blogginlägg har inga dubiösa motiv. Inget illistigt ränksmideri som syftar till att lägga grunden för en ny litterär kanon med herravälde över människors själar som yttersta mål. Nej, det enda som försekommer här är en oreserverad hyllning till den magnifika barn/ungdomsförfattarinnan Gudrun Wessnert...
Gudrun Wessnert är fantastisk. Så är det bara. Här är en författare som skriver för barn (ca 9 år och uppåt beroende på bok) med en gudabenådad förmåga att suggerera fram svunna tiders olika dofter, smaker och bilder. Vilken epok undrar den skeptiske? Egalt. Wessnert frammanar larmet från Stockholms gränder från det sena 1700-talets gustavianska envälde (Spetshäxan) på samma sublima och självklara sätt som hon rör sig i den svenska medeltidens dunkla östgötska skogar
(Enhörningens gåta, Storfurstens dotter m.fl).

Att denna begåvade kvinna inte förlänats alla litterära priser som delats ut inom den svenska barnboksvärlden är för mig en gåta.