Pyssla mer!

Nu är alla barn och vuxna välkomna till Kallhälls bibliotek för lite analogt påskpyssel. Visst blir man glad när man för en gångs skull får ett riktigt brev i brevlådan? Tänk alla farfädrar och mormödrar som inte har e-post och som trånar efter en påslkhälsning. Och jag är osäker, men visst finns det fortfarande påskkärringar?
När jag var liten startade påskkortspysslandet strax efter jul. På skärtorsdagen sprang jag sedan rödkindad runt i timmar med mina hundratals påskkort och plingade på i grannskapet. Mycket godis blev det.

Du som är mellan 6 och 12 år gammal kan även passa på att gå bibblans tipspromenad med vårtema. Fina bokpriser i potten!

Kaffet i vrångstrupen

Imorse höll jag på att sätta morgonkaffet i vrångstrupen (eller teet, för jag dricker i sanningens namn inte kaffe). Orsaken var naturligtvis DN:s artikel angående barns förtroende för vuxna och i vilken mån barn i Sverige känner sig respektfullt bemötta av vuxna. Riktig ledsamt var det att läsa att enbart var fjärde barn i undersökningen känner sig respektfullt bemött på biblioteket.

Artikeln i DN publiceras med anledning av den årsrapport som Barnombudsmannen FredrikMalmberg har skrivit och som han idag lämnar över till Regeringen. Rapporten heter ”Kom närmare. Om att överbrygga avståndet mellan barn och vuxna” och kan beställas från BO för 142 kr + porto, men finns även gratis att ladda ner från BO:s hemsida i PDF-format.

Det första jag som bibliotekarie känner när jag läser artikeln är att omedelbart gå i försvarsställning. Jag vill ju verkligen tro att jag tar mig tid för de barn som besöker oss och att jag vinnlägger mig om att vara minst lika trevlig, lyssnande och respektfull mot barn och ungdomar som mot vuxna.

Själv har jag ett och annat minne med mig från min barndoms biblioteksbesök som jag då och då kommer tillbaka till. Som när jag som läshungrig elva åring naivt frågade efter Fem-böcker på det lokala biblioteket och blev avsnäst, förödmjukad och närmast iklädd dumstrut. Dumstruten åkte fram även när jag och några skolkamrater några år senare hade den dåliga smaken att fråga efter romaner av de mindre ansedda författarna Sidney Sheldon och Jackie Collins. Trots att jag var en bokslukare av stora måt avskräckte dessa upplevelser mig från att besöka åtminstone det biblioteket för en lång tid framöver.

Nog trodde jag att något drastiskt har hänt på de 25 år som har gått sedan jag var ett litet skolbarn. Att den beskäftiga, allsmäktiga sur-bibliotekarien för länge sedan var borta. Men uppenbarligen är det inte så. Eller så är det faktiskt så, men det räcker ändå inte ända fram.
För även om många av oss som arbetar på bibliotek vinnlägger oss om att vara trevliga, serviceinriktade och hjälpsamma mot besökarna så är det inte det som räknas.
Det som räknas är hur man som besökare och i det här fallet som barn -upplever kontakten med oss på biblioteket. Det är därmed inte läge för oss att slå oss för bröstet och utropa ”men hur i himlens namn kan barnen känna så, vi som är så respektfulla” ”de måste ha fått något om bakfoten” ”de kan omöjligt att träffat mig, världens trevligaste barnbibliotekarie”.

För faktum kvarstår. Endast 25 % av de tillfrågade barnen känner sig respektfullt bemötta när de besöker biblioteket. Och det är siffror vi måste ta på fullaste allvar.
Nästa vecka har alla vi på Järfälla folkbibliotek som arbetar med barn- och ungdomar stormöte och den centrala punkten på mötet kommer att vara en diskussion som utgår ifrån den årsrapport som Barnombudsmannen Fredrik Malmberg har skrivit.
För att spara på papper har jag valt att ladda ner den i PDF-format (gratis är det också) och det är med den rapporten jag sitter försjunken i detta nuet.

Utgångspunkten för rapporten är att undersöka i vilken mån barn och unga känner till sina rättigheter. Därför gjorde BO i januari i år enkätundersökning där barn och unga mellan 11 och 14 år fick svara på olika frågor som rörde barns rättigheter. Och det är deras svar som bland annat ligger till grund för rapporten. Man har velat ta reda på vilken betydelse Barnkonventionen har haft under de 20 år som den har funnits, och hur barn och unga upplever sin verklighet idag.

På vårt huvudbibliotek i Jakobsbergs har vi med stöd från Rädda barnens lokalavdelning i Järfälla ordnat en hylla med böcker och material på temat Barns rättigheter. Här hittar man informationfoldrar från Rädda barnen, faktaböcker om demokrati och Barnkonventionen samt skönlitterära böcker om utsatta barn i Sverige och i världen.
Besök gärna den hyllan. BO:s rapport visar på att trots att Barnkonventionen har funnits i 20 år så är det få barn (ett av fem) som känner till den och följdaktligen ännu färre som vet att det är vi vuxna som är skyldiga att arbeta på ett sätt som ser till att Barnkonventionen uppfylls.

Kvällens lektyr blir att avsluta BO:s rapport och utifrån den formulera ett diskussionsunderlag inför vårt kommande arbetsmöte. Att barn känner förtroende för vuxenvärlden är viktigare än något annat för att det ska gå att växa upp med någon form av tillförsikt. Därför är det oerhört viktigt att vi som arbetar inom kommun, landsting och statliga statliga myndigheter idag uvecklar en större medvetenhet om hur vi kan ta till vara barn och ungas intressen i högre utsträckning än vad uppenbarligen sker dag.

/Sarah Utas

Dagens ord: Vulgo-Versailles

Görvelns slott i Järfälla har blivit upprustat till konferens- och weekendanläggning. Många menar att det är Görvelns slott som har potential att sätta Järfälla på kartan och till viss del är jag beredd att hålla med. För om man lyckas få en tidning som Dagens Industri att kalla slottet för Vulgo-Versailles, ja då är inte jag långt borta från att betala 2 lax för att tillbringa en weekend där. Och nä, jag är inte ironisk.

Hör bara på ordet. Vulgo-Versailles. Det inbegriper i stort sett allt jag gillar. Jag gillar 1700-tal, guldsniderier, Frankrike och allt som är vulgärt (nästan). Ska det vara så ska det vara. Guld, rosa och en salig blandning - give me. Än mer fascinerande är det att Görvelns slott är ihopplockat från Blocket.se, auktioner och loppmarknader (har jag i alla fall hört ryktas om). Jag blir nästan lite inspirerad till bibliotekets framtida omöblering. Det vulgära biblioteket i Jakobsberg lär väl sätta Järfälla på kartan om något!

Nåväl, innan någon låter mig förvandla biblioteket till en budoar så kan jag ju tipsa om lite lyx, flärd, glamour och vulgäritet såhär i vårljuset. Filmen Marie Antionette av Sofia Coppola blir bättre och bättre ju mer jag får fundera över den. Jag blev nog lite hjärntvättad av recensioner som påstod att den var ytlig, men ytlig är den just bara ...på ytan. Det är ju allt som pågår inunder som är häftigt. Och ett gyllene paradnummer för oss som kan frossa i 1700-talsdetaljer, skära tårtor och rosettprydda skor utan att må illa.

Andra vulgära skönsjungande skönheter hittar du i William Thackerays Fåfängans marknad, kanske mer känd med den engelska titeln Vanity fair. Nu har jag tyvärr inte läst boken, men blev mäkta imponerad av BBC-filmatiseringen. Becky Sharpe är ung, vacker och skärpt och vet precis hur hon ska linda varenda man (och kvinna) runt sitt lillfinger. Ibland verkar det som att hon inte har några känslor över huvudet taget, och även i slutet sitter man undrande. Är diamanterna hon bär verkligen värda uppoffringarna hon gör? Eller är det ens uppoffringar?

...ute i backarna står

Äntligen! Vår!

Visst är det en härlig känsla?

Vårsolen skiner när jag går till busshållplatsen, jag känner mig glad fast det är måndag, jag ska till jobbet, sedan ska barn hämtas på dagis, kvällsmat ska fixas - ni vet.

Men det tänker jag inte på NU. Nu vill jag bara njuta. Härligt med sol! Det känns att man genast vill sätta igång med att lägga ner små frön i jorden, måla om staketet eller varför inte ge trädgården ett rejält lyft inför den kommande säsongen. Men, som sagt, jobbet väntar.

Fördelen med jobbet på biblioteket är dock att det finns möjlighet att med den sköna vårkänslan kvar i tankarna kunna ströva runt på avdelningarna och hitta inspiration till vårens och sommarens sköna liv. Här är några tips för er som också har drabbats av samma vårkänsla.

Vårkänning av Hannu Sarenström, en förtrollad vårresa till trädgården på Kinnekulle.

Inred ute av Reva Hallbäck . Allt från stora projekt som att lägga skiffer eller plantera en häck till mindre, som att bygga ett förvaringsskåp eller sy kuddöverdrag . När allt är klart njuter man av resultatet med något gott man lagat efter recepten som boken innehåller. Perfekt!

Hur man inreder trädgården beror ju mycket på vem som använder den - har man både små tassar och tår hemma, så tycker jag att den här boken är ett måste; Trädgård för tassar och tår av Susanna Hultin. Bygg pilkoja, fixa vatten i hundens trädgård, en kattplats eller också just kattfria såna, samt listor över giftiga plantor eller plantor som passar i en allergikers trädgård, allt detta och mycket mer hittar man i denna fantastiska bok!

Ska barnen vara med på ett hörn finns det ju dessutom mycket inspiration att hitta just på barnavdelningen, klassikerna Maja tittar på naturen och Linneas årsbok finns där, och ni har väl sett Linneas lilla trädgårdsland på bibblan?

Eller varför inte läsa Lars Klintings fina bilderbok Castor odlar och testa att odla egna bönor i fönstret med dom minsta barnen? Busenkelt och skojigt! Ätbart, dessutom!

Men det är ju skönt att kunna slå sig ner i solen med en bra bok, Tulpanfeber av Deborah Moggach är en underbar bok som passar fint i just den här årstiden - en berättelse om kärlek och svek, men också om Amsterdam på 1600-talet, om den överhettade tulpanlökmarknaden och tidens konst och kultur. Och hinner jag inte med alla storslagna planer till våren och sommaren, så har jag om inte annat haft roligt under tiden med planeringen!

Välkommen att hämta inspiration du också!

/Eva Brünahl

Min tredje Dylan

Jag var del av en eftersläntrande julklapp i måndags. En gammal korridorskamrat från min studietid i Linköping fick två biljetter till Dylan i Globen i julklapp av sin flickvän, och jag fick vara del av paketet. Det är ingen dålig komplimang – jag föreställer mig att det lät såhär ”Vad är det här? Biljetter. Till Dylan i Stockholm i vår. Jaha. Ja, men tack då… Med Andreas!? Allvarligt? Har han sagt ja? Ååh! Underbart!” Bautakram. Typ. Eller var det tvärtom?

Så arm i arm for vi, min korridorare och jag, till Globen. Jag har sett Bob två gånger tidigare, och det inte för alltför länge sedan. Första gången var en strålande sommarkväll på Sofiero utanför Helsingborg, med filt på gräset, bland rhododendron och med vin i hand. Den kvällen var stor. Sedan såg jag honom i Globen för ett par år sedan och det var min största konsertbesvikelse fram till denna dag. En Dylan som stod halvt bortvänd bakom en orgel och sjöng tråkiga låtar med ett band som lät oinspirerad boogiewoogie. Som ZZ-Top med svår magsjuka ungefär.

Mina förväntningar? Inte så höga. Allt han gjort. Allt han kan. Allt han låter bli att göra. Och det i Globen, som jag alltid tycker ekar när jag är på spelningar. Dylan. Där är han. Kom igen då!... Snälla?

Han spelar Rainy Day Women, Lay lady lay, High Water, Desolation Row, One more cup of coffee, Like a rolling stone, All along the watchtower, Highway 61, Tangled up in blue, Stuck inside of Mobile… Två timmar känns som en. Denna gång är bandet blues och rock. Dylan har ställt dem i ena hörnet, och står mitt emot dem bakom sin orgel. Ett par gånger sprätter han lite med benen och går ut i mitten, plockar upp munspel eller gitarr. Bandet står kvar i sitt hörn. När basisten entusiastiskt skruttar mot mitten vid ett par tillfällen tänker jag att det där blir skäll ikväll. Och inte sjunger Bob direkt, snarare stöter fram orden i sjok. Men bandet är följsamt, och jag imponeras särskilt av trummisen som flera gånger stjäl min uppmärksamhet genom sin vackra hantering av Dylans melodier.

Sen är det ju så med Dylan, att när han stöter fram en variant av One more cup of coffee, så kommer jag på mig själv med att blunda och höra Emmylou Harris körsjunga som hon gör på Desire. Jag hör de odödliga låtarna som jag känner sedan tidigare bakom Dylans framförande, och jag är lycklig.

Hans tredje extranummer är Blowing in the wind. Sen går han av, medan publiken stående applåderar. Globen är mörk ett tag. Man hinner tänka att han står därbakom och säger ”Should we play another one? Ballad of a thin man, perhaps, or Don't think twice..? No, let’s call it a day, let ‘em holler as much as they like.” och ljusen tänds.

Dramatisk releasefest för Robin!

Tänk dig att ditt band som du har kämpat och gråtit blod över i många herrans år äntligen har fått ge ut en skiva. Tänk dig att du nu har marknadsfört och planerat en releasefest för både er nya musikvideo och för den nya skivan. Tänk dig nu följande scenario; Du får ett meddelande från skivbolaget som lyder "Urgent! Truck stolen!". Hela lastbilen med de nytryckta skivorna har blivit stulen. Puts väck! Vad gör man!?

Denna mardrömsupplevelse blev verklighet för bibliotekets egen Robin, gitarrist och sångare i bandet Mad Lee Riot som igår tappert genomförde releasefesten ändå - trots avsaknaden av skivor. Tack och lov fanns ett mindre back-uplager om hundra stycken.

Nu är Robin ledig för en två veckor lång Europa-turné! Skivorna lovade man att trycka upp nya och skicka med expressbud till bandet när de befinner sig i Litauen. Kolla spelschemat på http://www.madleeriot.com/. Läs DN här om de stulna skivorna. MEN! Låt mig ändå påpeka, vilket toppenbra marknadsföringsknep detta blev ändå. Omnämnda både i DN och Metro! Något dåligt som på ett sätt ledde till något bra. Kolla videon The Gorilla här nedanför.

Konsten i fokus

Ibland händer det så mycket på biblioteket att man knappt hinner med själv! Idag hade vi bibliotekets boklunch - Bok&Mat - med tema konst. Efter vissa inslag av panik - en dag innan vi skulle beställa salladerna pratar cafépersonalen om en nedbrunnen lokal och ovisshet om de skulle kunna tillreda salladerna i tid, men det löste sig som tur var, tack och lov för mitt arma hjärta.

Först ut pratade Eva Brünahl om konstböcker som på ett eller annat vis har betytt mycket för henne - och för hennes barn. För barn kan konst vara abstrakt, något som är svårt att precisera - vad är konst egentligen? Med hjälp av böcker kan det bli lättare att förklara.

Mikael Falk från Kulturkontoret och ansvarig konstsekreterare inom kommunen hade dagen till ära lånat in konst från Järfällas mer svårtillgängliga lokaler. Vad man kanske inte vet är att Järfälla har mycket rikt konstutbud, så är det något du undrar om något konstverk i Järfälla kan du alltid vända dig till kulturkontoret för vidare vägledning.

Och Mikael snackar alltid konst så att man fattar! Det är alltid kul och intressant, även om man inte har den blekaste om vem konstnären är. Nu vet i alla fall jag vem som har gjort konsten i Hallonbergens tunnelbana. Den konsten har jag suttit åtskilliga timmar och tittat på. Och undrat. Är det är barn som har gjort det? Vad är tanken bakom? Nu vet jag att det är Elis Ernst Eriksson som har målat hela tunnelbanan som en krisdrabbad dagisvägg. Tänk att man kan få reda på saker som man inte visste att man ville veta.

Cia Westén från Kallhälls bibliotek låter också målningar stå i centrum. Dorian Grays porträtt blir synat i sömmarna, liksom den asiatiska mannen på tavlan i Gogols Porträttet. Hon tipsar även om boken Till sängs med Frida som utgör författaren Slavenka Drakulics egna tolkningar av hennes målningar. Efter en helt fantastisk utställning i San Francisco i somras beundrar jag Kahlo som genom sin konst försökte stå ut med sin livslånga smärta.

Bok&Mat&Konst drog hela 47 besökare, närapå rekord. Kul! Kom gärna nästa gång torsdag 23 april, på självaste Världsbokdagen.

Jag måste också snabbt beundra författaren Cordelia Edvardson som var på besök på Jakobsbergs bibliotek förra tisdagen. Hon är 80 år, har diverse sjukdomar som ständigt gör sig påminda, men hon låter inte detta hindra henne. Hon samtalade med bibliotekschef Birgitta Vinnå och signerade böcker åt åhörarna efteråt. Hela 90 personer kom för att se och höra Edvarson! Bara Jonas Hassen Khemiri har slagit den siffran med sina 95 deltagare. Författarbesöken på biblioteken är alltid gratis, såklart (de som är anordnade av Järfälla folkbibliotek).

Kul med hund!

När jag inte är på biblioteket ägnar jag största delen av min fritid åt att träna och tävla mina tre hundar. Vi tävlar både i lydnad och agility och får jag säga det själv, med en viss framgång.

Med tanke på mitt stora djurintresse är det jag som är ansvarig för inköpen av böcker just under avdelningen för husdjur (hundar, hästar, katter, kaniner, illrar etc) här på biblioteket.

Det är nog många med mig som går och väntar på att våren snart ska infinna sig. Inte minst med tanke på att man då äntligen kan börja träna hund på ett vettigt sätt, och för att alla tävlingar kör igång också. Ja, jag förstår att man kan vilja ha vår av andra anledningar. Blommor som slår ut, vinterjackor som stuvas undan, fika i solen på en uteservering...

Men för mig är våren en tid när hundarna och jag kör igång för fullt med träning och tävling, något som vi innerligt älskar och har längtat efter hela vintern.

Tills vädret blir mer medgörligt så bidar jag min tid med att bedriva mycket av hundarnas träning inne i vårt hus.

Även om man inte har några ambitioner att tävla med sin hund så får man en så mycket lyckligare, lydigare, följsammare och mer harmonisk hund om man ger sin hund lite intellektuella utmaningar att sysselsätta sig med. Det behöver inte vara mer avancerade saker än cirkuskonster i köket. Snurra, rulla, vinka eller räcka vacker tass, klättra upp på en pall, kliva ner i en låda eller leta godis i vardagsrummet till exempel.

Att lära hunden konster är inte bara kul det ger också mental stimulans och det ökar hundens samarbetsvilja, inlärningskapacitet och kroppskontroll.

Vi har massor av roliga inspirerande böcker på ämnet hundträning och aktivering. Jag brukar ofta låna hem någon när inspirationen tryter. Gemensamt för de böcker jag rekomenderar är att de tillämpar en positiv inlärningsmetodik. Hot, våld och tvång hör inte hemma i samvaron med hundar eller hundträning tycker jag.

Här är några favoriter:

Från uppmärksam valp till tjänstvillig hund

Hundlydnad med klicker

Klickerträning för din hund

Aktivering: smart lek med din hund

Lek med hunden - enkla konster och trick

Köttbullelydnad

Aktivitetsboken - kommunikation mellan människa och hund

Kul med hund

Klickerträning för nybörjare

Alla hundar har som bekant en nos, och alla hundar brukar älska att använda sin nos. Att få följa ett spår eller leta efter saker som du har gömt brukar snabbt bli en favoritlek. För den som vill ha lite tips och råd på vägen kan jag rekomendera:

Aktivera din hund genom viltspårning

Alla hundar vill spåra

Nosarbete - en bok om spår och uppletande

I mitt nästa blogginlägg kommer jag att rekommendera böcker för den mer avancerade hundägaren. Då blir det tips på böcker om fysträning och tävlingsträning av olika hundsporter som agility, lydnad och bruks.

/Sarah Utas

Allt är inte blod och död i mellanöstern

Idag förlänades den palestinska föreningen The Tamer institute For Community Education med priset till Astrid Lindgrens minne (ALMA-priset). Detta har föranlett viss debatt (föga förvånande då den politiska situationen, för att uttrycka sig milt, är en smula infekterad) i vilken jag naturligtvis måste lägga min långa näsa i blöt.

Priset borde, enligt min ringa mening och i motsats till vissa andra, inte ses i ljuset av en politisk kontext. Istället bör det betraktas som ett hedervärt försök att stödja en, ideell och regeringsoberoende märk väl, förenings försök att i en kaotisk och krigsdrabbad värld uppmuntra barns och ungas intresse för litteratur och konstnärligt skapande. Något vi som bekant gör på daglig basis på biblioteken i Sverige, om än under radikalt annorlunda förutsättningar.

Basen för detta resonemang finner jag i en, måhända bräcklig och naiv men icke desto mindre hoppfull, truism: Läsning genererar demokratisk utveckling, bland annat genom större förståelse för "den andres" situation. Av detta följer att det torde vara av universellt mänskligt intresse att stödja de verksamheter som bidrar till denna process' fortskridande.

Ät lunch, titta på konst och lyssna på boktips - samtidigt!

Imorgon onsdag 25 mars kl 12-12.45 är det dags för Bok&Mat på Jakobsbergs bibliotek igen. Den här gången är det tema konst och Mikael Falk på Järfälla kultur berättar om konst från Järfälla. Det blir som vanligt boktips från personalen också, och för en femtiolapp får du även sallad och kaffe. Salladerna är det förköp på, så skynda dig till ditt närmsta Järfällabibliotek och köp en biljett (förköp senast tisdag 24 mars).

När vi bestämde att ha konsttema på Bok&Maten blev jag sugen på att dela med mig av några av mina favoritböcker om konstnärer, eller egentligen är det böcker som hamnar bland mina favoriter ändå. Eftersom jag inte kan delta imorgon kommer några tips här.

Han som älskade livet av Irving Stone är en fantastiskt fin roman om Vincent van Gogh, som jag hoppas att alla läser. Det är ett livsöde som träffar rakt i hjärtat, dessutom älskar jag språket och miljöbeskrivningarna, både de vackra och fula miljöerna, t.ex. de kyffen van Gogh tvingas bo.

Till sängs med Frida av Slavenka Drakulic handlar om Frida Kahlos otroliga liv, ofta berättad utifrån hennes tavlor. Mer om den boken har jag hört ryktas att du får höra om du besöker Bok&Mat.

Ett annat spännande och fantasifullt grepp har Tracy Chevalier har använt sig av, nämligen att utgå från kända konstverk för att skriva en roman. I Flicka med pärlörhänge är det Vermeers målning Flicka med turban som ligger till grund för berättelsen om flickan Griet som får arbete som tjänsteflicka hos målaren. Boken är även filmatiserad, det är en sevärd och vacker film, som tyvärr inte finns på biblioteket. Både bok och ljudbok finns att låna.

Även i Damen med enhörningen använder hon detta grepp och utgår ifrån en tapetsvit med samma namn som finns på Musée National du Moyen Âge i Paris.

Efter en resa till Skagen läste jag Balladen om Marie, en biografi över Marie Krøyer av Tonni Arnold. Även detta ett livsöde som berörde mig starkt, sorgligt att se hur den unga lovande konstnärens drömmar kom i skymundan när hon gifte sig med P.S. Krøyer och hur hårt hon dömdes för sin otrohet och skilsmässa, trots att P.S. inte lär ha varit den trognaste av makar. Underbart att leva sig in i konstnärsfamiljerna i Skagen, som umgicks flitigt. Säkert tyckte jag extra mycket om boken när jag hade många av platserna i färskt minne.

Sigrid Hjertén och Isaac Grünewald har jag tidigare höjt till skyarna. Missa inte heller filmen Sigrid & Isaac som finns att låna på biblioteket.

Konstnärsliv är spännande och tydligen något jag gärna läser om! Önskar att jag kunde vara med och lyssna på Bok&Mat&Konst!

/Katrin Fredrikson

Sagostund på bibblan

Under våren har Järfälla folkbibliotek börjat med sagostunder för barn på lördagar. I Jakobsberg har vi en sagostund i månaden och i lördags var det min tur att välkomna de små besökarna och deras vuxna. Förväntansfulla samlas barnen utanför Drakrummet. Vi studerar draken som hänger ovanför dörren och vaktar sagorummet. Barnen tar sen plats på den rutiga mattan och tillsammans ropar vi på sagan med en ramsa. Nu kan det börja.

Den första sagan som jag berättar är Grodprinsen. Eftersom jag berättar fritt kan jag ändra, dra ifrån och lägga till som jag vill. Denna gång slutar sagan med att prinsessan friar till prinsen och inte tvärt om.

Sen tar jag fram min väska och vi rimmar på de djur som jag ett efter ett plockar fram. "Nu ska vi skoja, sa en....papegoja". "Idag fyller jag år, sa ... ett får".

Efter rimleken berättar jag den gamla folksagan Korven. Barnen skrattar förtjust när de ser framför sig hur korven fastnar på gummans näsa.

Vi avslutar sagostunden med en avslutningsramsa.

En del barn och föräldrar beger sig till barnavdelningen för att läsa och låna. Jag tar plats i informationen för att fortsätta dagens arbete. Av denna mysiga sagostund fick jag energi som varar ända till stängning.

Under våren äger sagostunder rum följande lördagar på Jakosbergs bibliotek: 25 april och 16 maj kl 10.30. Passar barn 4-6 år. Filialerna i Barkarby, Kallhäll och Viksjö har också sagostunder på lördagar, kolla webbplatsen här. Välkomna!

/Katarina Forsberg

Om att vara vänner, bli ovänner - och låta sig överraskas!

Äntligen! Med en biljett var i handen står mina småttingar utanför dörren till Viksjöträffen. Det är lördag, klockan närmar sig tolv. Vi ska se ”Kuddkriget”, som Mittiprickteatern har arbetat fram i samarbete med ett tjugotal förskolegrupper i Stockholm.

Barnteater! Varje gång jag kommer hem med biljetter till en ny föreställning är det jubel jag möter. Men av någon konstig anledning frågar dom aldrig vad det kommer att handla om - i min vuxenvärld är ju detta det första jag vill veta - vad handlar pjäsen om? Nej, dom låter sig överraskas. Bänkar sig tillsammans med andra förväntansfulla barn, ser alla bra? Ja, då kan vi börja!

Vi blir introducerade Lisa och Laban, bästa kompisar, 5 år gamla och går på samma dagis. Barnen känner igen sig, Lisa och Laban gör allt tillsammans, blir alltid hungriga samtidigt, leker, sjunger, skrattar och tröstar varandra i fall det behövs.

Idag ska dom rädda Labans Dino från att bli uppäten av ett elakt monster! Oj, vad roligt dom har, vilken bra fälla dom bygger! Men plötsligt är allt annorlunda- och inte alls roligt längre!

Vad har hänt? Lisa blev rädd, när Laban skulle skrämma monstret, och hon blir så rädd att hon skriker åt Laban att han är dum. Riktigt dum. Bråk. Tårar.

Barnen sitter som fastklistrade på bänkarna. Lyssnar på Lisa och Laban som bråkar. Tittar storögda på när Laban välter omkull Lisas fina Legotorn. Skrattar bara lite när Lisa i sin tur välter Labans torn.

Lisa kastar en kudde på Laban. Laban kastar tillbaka. Kuddkrig! Barnen skrattar, dom känner på sig att här ligger lösningen, det kommer att bli bra till slut! Lisa och Laban skrattar. Tittar på varandra. Säger: förlåt. Lisa släpper hundratals små pappersfjärilar i luften som sakta svävar ner och sprider lugn och glädje.

O, vilken tur! Nu är allt bra igen! Nu är Lisa och Laban kompisar igen! Ja, så gick det till när Lisa och Laban var fem år, gick på samma dagis och blev ovänner ett tag - nu är dom vuxna, och fortfarande bästa vänner!

Lisa och Laban säger hejdå, vi tar på oss våra kläder och traskar till bilen. Dom pratar om hur det känns när man har bråkat och skönt det är att kunna bli vänner igen… Ingen tvekan, pjäsens innehåll gick hem! Kompisar är ändå viktigast av allt!

I bilen frågar min dotter när det blir teater nästa gång? Den 4 april, om tre veckor. Kul, tycker hon! För barnteater tycker hon om. Man vet liksom aldrig vad som kommer att hända nästa gång! Det är så spännande! Men alltid är det lika kul! Jag förstår…!

Ni som vill veta vad det kommer att handla om den 4 april, får gärna kolla programmet för vårens barnteater här.

Ni andra är välkomna att låta er överraskas!

/Eva Brünahl

Nu vet jag varför igen

Engelsklärarna som arbetar med de högre årskurserna på gymnasiet återkommer ofta till viss litteratur som vi har i klassuppsättning. En av de böcker som de hyser kärlek till är To kill a mockingbird av Harper Lee. Nu vet jag varför. Nu har jag läst den, och den väcker ett par följdtankar i mig. Den första är en insikt som återigen gör sig gällande. De här böckerna som kallas klassiker har ofta gjort sig förtjänta av det! Jag glömmer bort det mellan varven, att de här böckerna som stötts och blötts i generationer har gjort det av en anledning. Anledningen att de har något alldeles extra. Ja, det finns undantag, men när jag plockar upp vad jag anser vara en klassiker – med i litteraturkunskapsläroböckerna och så vidare, så gör jag det ofta med förförståelsen att ”jaha, det här känns det som man har läst utan att ha läst” – och igen så ligger jag där uppslukad och lycklig. Den här har ingen läst förrän man har läst den. Och gärna då på originalspråk, för att framkalla den rätta känslan av amerikanska södern under depressionen.

Samtidigt, återigen, blir jag tveksam till om jag hade kunnat tillgodogöra mig den på gymnasiet. Jag har inte hört jubelrop när eleverna har lämnat tillbaka sina lån, och funderar på varför. Själv är jag väldigt tacksam att jag läste den några år efter skolan, nu då jag övat upp min läsvana något. Det här är en svår balansgång för oss vuxna som jobbar med litteratur på skolor – att hitta litteratur som fungerar inom en litteraturhistorisk kontext samtidigt som den väcker läslusten. Jag förstår varför engelsklärarna hoppas, och jag hoppas, men det är svårt, svårt att läsa denna bok utan förkunskaper, och läsvana. Liksom den mycket unga huvudpersonen Scout har svårt att förstå samhällets regler och väven av orättvisor som spinner genom generationer, och vad de vuxna viskar om i förtäckta ordalag, så kan det vara svårt för elever att uppfatta nyanserna, anspelningarna, de tidstypiska företeelserna och stämningarna om man inte har såväl god erfarenhet av att läsa som väl utvecklade kunskaper i engelska. Jösses vad jag hoppas att lärarna har rejäla diskussioner med sina elever om innehåll och språk, för den här boken är en rättmätig klassiker. Och vad mer, ett mästerverk!

Jag kastas mellan skratt och förtvivlan, rädsla och hat. Jag håller på att missa mina kollektivtrafiksbyten gång efter gång. Jag längtar till nästa klassiker på hyllan som jag tror mig redan ha läst.

På svenska heter boken Dödssynden, vilket jag antar är en habil översättning av innehållet. För övrigt den enda bok Harper Lee skrev.

Rör vid mig

Jag har precis läst klart Malin Isakssons bok Rör vid mig. Först gillade jag den inte speciellt mycket – det ska erkännas. Den förmådde inte väcka några starka känslor hos mig och ingen av karaktärerna ville riktigt beröra mig. Men ju längre in i boken jag kommer ju mer läsvärd tycker jag att berättelsen blir. Den utvecklas till en ganska speciell ungdomsroman, både gällande tema, persongalleri och om man kan dra några sådana slutsatser – budskap.

Huvudpersonen Ann har nyligen börjat första året på gymnasiet. Hon går bild- och formlinje och man förstår ganska fort att hon är en tänkande, reflekterande karaktär med ideal och patos.
Två ganska utåtagerande tjejer i skolan väcker hennes uppmärksamhet: snyggingen och ”mansslukerskan” Jane och den fullständigt orädda och chosefria Liljan. Ann apelleras av tjejerna och är mycket mån om att få tillhöra deras gemenskap och att få bevista alla spännande fester som dessa tjejer tycks ha en stående inbjudan till. Genom att sammanföra dessa tjejer med två andra, den starka, modiga fd karatemästaren Matti och hennes tysta, depressiva bästis Sofia bildas ett tätt sammansvetsat tjejgäng.

Ofta handlar ungdomsböcker om kärlek eller utanförskap. Rör vid mig handlar tvärtom om gemenskap, vänskap och även dess baksida grupptryck.
De fem tjejerna känner sig oövervinnerliga tillsammans och de gör, stärkta av varandra, precis vad de har lust med. De hetsar varandra till ett sexuellt experimenterande som sedan återberättas och analyseras i gruppens intima trygghet. Även om de är med om många häftiga och sensuella upplevelser så höjs ribban för vad som är ok hela tiden och till slut har flera av gängets tjejer råkat ganska illa ut.

Tjejerna beslutar sig då för att hämnas på de killar som har kränkt dem och hämnden är inte nådig. De söker tillsammans upp några utvalda killar och förnedrar dem och tar kort med sina telefoner för att föreviga bedrifterna. Även om Ann innerst inne känner att gänget går allt för långt väljer hon att inte säga emot eller säga ifrån. Allt för att få fortsätta vara en del av gängets starka gemenskap. Men när hon är med om ett allvarligt övergrepp på en helt oskyldig kille rasar allt för henne.

Även om ingen av karaktärerna kommer blir riktigt levande för mig, och jag tror faktiskt inte att det är syftet med boken, så stannar vissa passager av boken definitivt kvar hos mig. Det är lätt att glömma sin tonårstid, hur det är att skapa sin person och testa gränser – både andras gränser och sina egna. Och Rör vid mig handlar mycket om just gränssättning och om det gränsland av experimenterande som tonårstiden kan vara och ofta är.
Jag tycker att Rör vid mig är en angelägen bok som jag gärna skulle sätta i händerna både på de som är tonåringar nu och de som var tonåringar för ett tag sen.

Biblioteket i klimatets tjänst

Bibliotek är ju en bra grej för den som vill vara klimatvänlig. Det är både återanvändning av böcker, skivor och allt annat vi erbjuder samt lokaler som kan utnyttjas av många, vilket sparar energi. Just nu har vi dessutom en utställning från Energi- och klimatrådgivningen, med faktablad t.ex. om bergvärme, belysning eller elräkningen, det finns olika typer av informationsbroschyrer, t.ex för bostadsrättsföreningar eller den som bor i småhus. Det finns förstås böcker på temat och dessutomkan du låna hem en elmätare! Du får låna den i en vecka och är den utlånad går det bra att ställa sig i kö. På Energi- och klimatrådgivningens webbplats hittar man all information och där lär jag mig t.ex. att lågenergilampan har en egen webbplats med många tips och fakta om dem.

Jag passade naturligtvis på att låna hem elmätaren och hittade min energibov där jag visste, den där gamla apparaten som bara har standbyläge. Förlängningssladd med strömbrytare står överst på inköpslistan. Däremot visade det sig att mobilladdaren, som jag enligt alla rekommendationer tagit för vana att dra ur, inte drog något när den sitter kvar i uttaget. Det beror nog på vilken laddare man har och jag tänker fortsätta dra ur den.

Inför utställningen fick vi en liten introduktion från av en energi- och klimatrådgivare. Då fick vi bl.a. lära oss att det är en myt att det drar mer ström att stänga av och sätta på en apparat än att låta den stå på. Det kanske gällde för 20-30 år sedan, men inte idag. Det är underligt det där med myter och hur de lever kvar. Peter Olausson heter en man som samlar på det han kallar Faktoider, försanthållna osanningar, halvsanningar och missuppfattningar. Samlingen finns både i bokform och som webbplats. Guldfiskar har t.ex. inte alls dåligt minne, utan används faktiskt vid forskning om minne och inlärning. För den vetgirige är det något att drukna i och kan även fungera som samtalsstartare.

Du har också möjlighet att träffa personal från Energi- och klimatrådgivningen på Jakobsbergs bibliotek på onsdag 25 mars kl 16-18. Då kan du få personliga råd och tips. Det svåra är väl att leva som man lär, men om vi alla börjar i liten skala och blir medvetna om var vi brister, så är vi på väg. Det kan ju vara så enkelt som att låta bli att skriva ut ett papper eller stänga av och släcka när man lämnar ett rum. Eller delta i Earth hour lördagen 28 mars. Du släcker väl för klimatet en timme kl 20.30?

Dagens gris och ros!

Dags att avguda lite! Idag tänker jag avguda två filmer. I helgen såg jag Porco Rosso som är producerad av min japanska favvostudio Ghibli. Studio Ghibli gör underfundiga, medvetna, knäppa tecknade filmer som symboliseras av ett ofta långsamt tempo, utan att bli tråkig. Jag älskar kontrasterna. Marco är en gris, eller ja, en förbannelse har gjort honom till en gris, tidigare var han en mycket manlig krigshjälte. Han är fortfarande en kvinnokarl, trots att han är en gris och har en sisådär pk syn på kvinnor.

När hans älskade flygplan blir demolerat åker han till verkstaden Piccolo för att få det lagat. Där möts av av Fio, en sjuttonårig tjej som har unika kunskaper i flygplanskonstruktion. Marco är mycket skeptisk, men låter henne till slut reparera hans plan. Därefter följer hon med honom som hans mekaniker på hans vidare resor. Jag älskar Marcos min när han kommer in i verkstaden och inser att allt hantverk utförs av kvinnor, till och med gammelmormödrarna är med på ett hörn.

Och givetvis älskar jag idén, som måste vara hämtad från det verkliga livet när kvinnor var tvungna att arbeta på fabriker när krigen stal alla män från sina jobb. Fabrikerna sköttes exemplariskt, även av kvinnor. Såklart.

Att maskiner och byggmekanik skulle vara "manliga" uppgifter är givetvis bara en konstruktion, ett påhitt av ett samhälle som gärna håller isär "kvinnligt" och "manligt". Ett bevis på att så är fallet kan man se i de sfärer där både män och kvinnor har arbetat, till exempel porslinsindustrin, där män fick använda nya, fina maskiner och kvinnor fick använda de gamla avdankade maskinerna - maskiner som män tidigare hade arbetat med, och som DÅ var könskodade maskulina. Men så fort något nytt och bättre klampade in på marknaden blev det "lite sämre" alternativet kvinnligt kodat.

Porco Rosso är placerad på barnavdelningen, med ett litet varnande finger att barn möjligtvis kan ha svårt att hålla intresset uppe hela tiden, samt att mycket vapen och pang-pang figurerar!

Filmen Råttatouille såg jag för ett par veckor sedan. Jag undrar om inte Råttatouille är den bästa animerade filmen på länge. I alla fall i samma liga som Shrek, helt klart. Råttan Remy älskar gourmetmat, och äcklas av att rota runt på sophögarna efter ätbarheter. Av en slump hamnar han i ett gourmetkök i matens huvudstad Paris och hjälper den nyanställde Linguini att skapa maträtter som den något nedgångna lyxrestaurangen kommer att kunna stoltsera med. Jag gillar sättet vilket de inte låter råtta och pojke prata med varandra genom tal, utan de får kommunicera med kroppskontakt och gester. Hur snyggt som helst.

Filmen är också en svidande kritik mot ett hierarkiskt samhälle, där råttorna är på absolut botten. Nu vet vi hur sympatiska råttor kan vara. Jag gillar metaforerna. Lowclass betyder inte badclass, såklart. Den kvinnliga kocken Colette är dessutom en frisk vind, arg, bestämd och karriärsinriktad. Men som jag läste någonstans, hon är den enda kvinnliga karaktären i hela filmen. En film som består av en skock råttor + ett par människor! Var är tjejråttorna? Jag har tidigare undrat var tjejerna håller hus nånstans här på bloggen, och vad jag inte fattar är hur moderna filmer så envetet strävar bakåt. Jag fattar inte! Så Råttatouille är bra, men saknar vad jag skulle ha värderat allra mest.

Tellus

Förra tisdagen fick jag ändra mina planer för aftonen efter att min tänkta lekkamrat fick akut uppsatsskrivarångest. Hon ansåg dessutom att jag bör hållas kort, så att jag inte blir en lätting, vilket hon ju har alldeles rätt i. Istället fick jag följa med till Litteraturafton på Tellus, som är ett samarbete mellan Kulturföreningen Tellus, Aspuddens bibliotek och ABF. Där erbjuds författarmöten och andra litterära utsvävningar till den överkomliga avgiften ingenting. Tellus som sådan är en biograf från 1920, belägen i Midsommarkransen.

Vanligtvis brukar litteraturkvällarna bjuda på författarträffar, har jag fått veta, ty detta var mitt första besök. Just denna kväll var lite annorlunda med ett övergripande tema som gick i hbt-litteraturens och normkritikens tecken. Normal förlag var där och berättade om sin bokutgivning och idéerna som ligger bakom. Jag älskar engagerat bokprat och är mycket förtjust i Normal förlag, så det var ren njutning att höra de båda grundarna berätta om varför de startade förlaget, hur de tänkt kring sin utgivning och hur de väljer ut vilka böcker de vill ge ut. Normal ger alltså ut böcker som genremässigt spänner från bilderböcker, över facklitteratur till klassiker och vidare till deckare med den gemensamma nämnaren att böckerna skildrar lesbiska-, gay- och queerrelationer/situationer. Det är inte helt vanligt att förlag har en sådan uttalad idé med sin utgivning, särskilt så när det gäller i första hand skönlitterär utgivning. Hursom, när så förläggarna berättar om sitt utgivningsurval och sitt engagemang blir jag vansinnigt lässugen. Det fungerar nästan alltid på mig – när ”eld-och-lågor-läsare” bokpratar så blir jag besatt.

Man förstår att många av klassikerna i Normals utgivning tillkommit under svåra förhållanden, när heteronormen mer eller mindre var allenarådande. Även om det finns litteratur som skildrar homosexualitet så finns det sällan lyckliga sådana. Lyckan består i att återfinna heterosexuellt förhållande, att ”tillfriskna”. Det finns undantag, tack och lov, och bara själva existensen av dessa böcker gör mig nyfiken. Hur skildras samtiden? Känner man vingslagen? Hur hittade man överhuvudtaget denna länge undangömda litteratur? Underbart, fullkomligt underbart att den ges ut ånyo! Förlaget verkar ha många engagerade kontakter, som rekommenderar litteratur som de ramlat över.

Sedan ger Normal ut Angela Carter, med två nya översättningar på gång. Angela Carter är… är… rekommenderas. Varmt!!!

Aftonen fortsattes av trubaduren och historieberättaren Jan Hammarlund, som med flyt och charm berättade om, och läste Catullus och Martialis Hammarlund berättade bland annat om den historieförfalskning som Catullus råkade ut för under mer puritanska epoker (knappt 2000 år bara). Hans kärleksdikter till Juventius blev istället ställda till Juventia. För inte kunde man väl skriva om kärlek mellan män?

Därefter fick vi lyssna på nyare litteratur, dikter skrivna och lästa av Jeanette Törmä och två prosastycken av och med Karin Skoog. Storförtjust även där, för Jeanette känner jag, och Karin påminde mig om Leonora Carrington, som alla bör läsa. Så det är väl ett positivt omdöme, törs jag påstå.

Varför inte gå in på Tellus hemsida, se över programmet, och åka en vända söderut? Väl värt.

"Jag håller mig undan alla självhjälpsböcker"

Imorgon tisdag 17 mars kl. 18.30 besöker Cordelia Edvardson Jakobsbergs bibliotek! Vi känner henne som prisbelönt journalist och författare. Hennes rapporter från Israel om den ständigt pågående Mellanösternkonflikten har mötts med stor respekt.

Vi passade på att i förväg ställa några bokälskande frågor till Cordelia.

EN avgörande läsupplevelse var… Vilka böcker och författare som har varit, och är, viktiga för mig beror på ålder och livsituation. Till de författare vars verk har varit viktiga för mig hör: Mauriac - Cora Sandel - Graham Greene - Roger Martin Du Gards serie om "Släkten Thibault" - Torgny Lindgren, plus en lång rad böcker som jag kunde nämna.

EN underbar skönlitterär bok... I år avgjort Drottningen vänder blad. Författaren Alan Bennett lyckas på ett lättsamt, spirituellt och milt ironiskt sätt förklara varför man bör läsa böcker, och vilka överraskningar som kan vänta den som ger sig i litteraturens våld.

EN bok jag gråter av... Mitt sargade hjärta av Martin Doerry. Finns på svenska i pocket. Boken har sina rötter i Förintelsen, men dess enastående värde ligger i barnperspektivet som förmedlas i de bevarade brev som Lilly Jahns döttrar skrev till sin mor, innan hon mördades i Auschwitz. Den kitschiga titeln till trots är detta en helt osentimental och just därför skakande bok.

EN genre av böcker jag håller mig undan... Alla självhjälpsböcker.

ETT minne av ett bibliotek... Eftersom vi bodde i innerstan blev Stockholms stadsbibliotek mina barns vattenhål och smultronställe.

EN vacker dag skall jag... Läsa om Dostojevskijs Bröderna Karamasov. Den håller för minst tre omläsningar under en livstid.

Vi ser mycket fram emot besöket imorgon!

Här kan du läsa Cordelias krönikor för SvD.

Biblioteket pratar om böcker för Järfällas lärare

BOK OCH SMÖRGÅS

Under onsdagseftermiddagen samlades drygt 25 lärare från Järfällas olika skolor för att lyssna på när bibliotekets barnbibliotekarier pratade om sina favoriter från 2008 års utgivning av barn- och ungdomsböcker.

Vi höll till på Hyllan på Jakobsbergs bibliotek.

Träffen inleddes med kaffe och smörgås - ingen orkar ju lyssna på fastande mage - och lite mingel.

Böckerna som vi pratade om är valda från ett rikt

spektra av nyutgivna barn- och ungdomsböcker och varierade från riktigt lättlästa för de som nyligen har kommit igång med sin läsning till en mer rejäl tegelsten för den bokslukande tonåringen. Böcker om utanförskap, demoniska lärare, trassliga kärlekshistorier, hundsmuggling och fantasyäventyr avlöste varandra under en dryg timme. Alla de böcker vi pratade om ingår i läsprojektet Bokjuryn, som de flesta skolor i Järfälla deltar i.

Skolorna får under hösten böcker från biblioteket som en gåva, med motprestationen att barnen läser böckerna och röstar på sina favoritböcker under våren. Bokjuryn är ett nationellt läsprojet.

Vi hoppas kunna göra detta till ett stående inslag om intresse finns. Och nästa gång får det gärna komma ännu fler lärare. Vi har gott om plats.

Från Jakobsbergs bibliotek pratade Katarina Forsberg och Eva Sturk, från Viksjö bibliotek Andreas Hornegård och från Barkarby bibliotek Sarah Utas. Marie Söderberg från Kallhälls bibliotek kunde tyvärr inte vara med.

Vi pratade om dessa böcker:

När jag blir stor: en ABC-bok

Noa kör bil
Önskestjärnan
Josefin och Villa-Ulla löser mystiska mysterier
Edward Tulanes fantastiska resa
I stjälarens spår
Superhemligt
Värsta kompisar
Världens elakaste fröken
Anton jag gillar dig
Farligt besök
Den döde sonen
Gröna kråkor
Svarta bruden
Spetshäxan
Amor anfaller
Valpar till salu
Häxbergets hemlighet
Kapten Svarteks grav
Boktjuven
Brev till mamma
Trasig ängel
Fiende
Sprickan

Alla böckerna finns förstås att låna på biblioteket. Så välkommen in!

/Sarah Utas

Sveriges Radios romanpris

I måndags gick min hemresa ovanligt fort. Resan mellan Jakobsberg och Farsta Strand som tar en så där 40 minuter kändes som 10. Eftersom jag var för trött för att läsa, tog jag upp min mobil, kopplade på radion och hade sån tur att det var det första programmet om Sveriges Radios romanpris som precis drog i gång.

Romanpriset är lite av en tradition i P1 och delas ut till den främsta svenska romanen från det gångna året. Det är en jury som består av 7 radiolyssnare som diskuterar sig fram till en vinnare. Att det är helt vanliga personer som utgör juryn gör valet av böcker och diskussionerna om dem extra intressanta. Här är juryn inte färgad av vad man eventuellt bör tycka om en författare; jämför t ex med juryn för Augustpriset som ibland kan bli kritiserad för att göra val som är alltför förutsägbara.

Den första gången diskuterade juryn Marjaneh Bakhtiaris roman Kan du säga schibbolet? och Erik Anderssons Den larmande hopens dal. Åsikterna om böckerna var nästan lika många som medlemmar i juryn. Det är verkligen fascinerande att personer uppfattar och uppskattar så olika saker. Och samtidigt mycket tänkvärt: det som är underbar läsning för en person kan mycket väl vara helt intetsägande för en annan.

Blev du intresserad av att följa juryns arbete kan du börja med att gå in på webbsidan på Sveriges Radio.

Vill du oxå jämföra dina åsikter med lyssnarjuryns, så kan du låna böckerna på biblioteket.
De övriga fyra nominerade är:

Malte Persson: Edelcrantz förbindelser

Andrzej Tichý: Fält

Elsie Johansson: Sin ensamma kropp

Agneta Klingspor: Pressa läpparna här

Gudrun Wessnert. Ack denna Gudrun Wessnert.

Följande blogginlägg har inga dubiösa motiv. Inget illistigt ränksmideri som syftar till att lägga grunden för en ny litterär kanon med herravälde över människors själar som yttersta mål. Nej, det enda som försekommer här är en oreserverad hyllning till den magnifika barn/ungdomsförfattarinnan Gudrun Wessnert...
Gudrun Wessnert är fantastisk. Så är det bara. Här är en författare som skriver för barn (ca 9 år och uppåt beroende på bok) med en gudabenådad förmåga att suggerera fram svunna tiders olika dofter, smaker och bilder. Vilken epok undrar den skeptiske? Egalt. Wessnert frammanar larmet från Stockholms gränder från det sena 1700-talets gustavianska envälde (Spetshäxan) på samma sublima och självklara sätt som hon rör sig i den svenska medeltidens dunkla östgötska skogar
(Enhörningens gåta, Storfurstens dotter m.fl).

Att denna begåvade kvinna inte förlänats alla litterära priser som delats ut inom den svenska barnboksvärlden är för mig en gåta.

Vem är det egentligen som skymmer kulturen?!

En bibliotekarie på Skarpnäcks bibliotek skriver i senaste Biblioteksbladet (läs på s.29 i pdf-format här) att hysterin över boken Twilight av Stephenie Meyer är närapå kulturskymning. Eller snarare, han kritiserar biblioteken som uppmärksammar böckerna på sina Twilightnights, evengemang som har varit mäkta populära överallt i hela Stockholm. Där talar man om böckerna, jämför filmen och boken, analyserar könsroller och har en aktiv diskussion med alla deltagare. För deltagarna är MÅNGA, varje Twilightnight har väl hittills dragit ungefär 40 tonåringar, en målgrupp som kan vara svår för biblioteken att nå ibland. Därtill har det oftast varit ungefär 40 reservanmälningar.

Bibliotekarien menar att man borde lyfta fram den smala kulturen, den som inte får plats i dagens allt mer likriktade kulturutbud, men det ena utesluter väl inte det andra? Inget får utesluta något annat, varken kulturellt eller socialt, allt och alla måste vara välkomna.

Man rynkade på näsan kring populariteten runt Harry Potter i början också. Nu verkar Meyer ha gått om försäljningen av självaste Harry Potter. Jag har läst alla Harry Potter och älskat, älskat, älskat. Jag har våndats, vridit mig i plågor, skrattat nervöst, varit uppe mitt i natten för att köa till sista boken, haft sista boken som handbagage på min tågluff förra sommaren vilket bidrog till mängder av konversationer med främlingar; "DOES HE DIE!? Or, no, please don't tell me". Jag har börjat på första Meyer, tänker läsa klart innan jag ger ett utlåtande.

Det är trots allt inte kvalitén som alltid är det viktigaste. Jag har läst så mycket skräp som ung, om ni visste hur många underliga hästböcker det finns, och jag slukade allt, precis allt! Det blev människa av mig ändå. Medan jag slukade böcker, så råkade annat följa med med hull och hår; det finns ju bra hästböcker också! Samtidigt gav denna slukarperiod mersmak, och kanske har jag dragit lärdom av att inte alltid döma hästen efter håren. Jag undrar om bibliotekarien i Skarpnäck har läst Meyers böcker. Åh vad jag undrar. Har han dömt vampyren efter den glittrande hyn?

Läs gärna SvD från 9 mars där man kan läsa om bibliotekarien Sofia Gydemos syn på Twilightnights. Läs DN här om bibliotekarien Taru Leinos tankar om Twilightnights.

Och kolla på Sollentuna bibliotek, de ska ha Twilight-maraton när nya boken släpps imorgon natt! Häftigt, modernt och übercoolt.

Du anstränger dig verkligen...

Jag säger det ganska ofta, men det tåls att sägas igen. Jag gillar verkligen mitt jobb.
Efter en lång helg av ledighet (nåja) börjar jag måndagsmorgonen med att först träffa 15 glada och bibliotekssugna sexåringar. De är här med sin förskoleklass för att få sitt första bibliotekskort, bekanta sig med biblioteket, låna några böcker och höra en saga.
Jag tror att de tycker att jag pratar ganska mycket, men ska sanningen fram pratar de minst lika mycket själva. Vi avhandlar ämnen som böter, läsa i badkaret, använda bokmärken när vi läser, tappade tänder och vem som fyller år i veckan. Alla är positiva och glada och skriver stolt sitt namn på det allra första egna bibliotekskortet.

En liten kille säger nöjd till sin medhavda lärare: ”Vet nu, när vi lånar böcker så här själva, så känner jag mig nästan vuxen.”
Vilken insikt. Med det första egna plastkortet börjar vuxenlivet, elller nå’t sån’t…
Stolta, ansvarsfulla och glada såg de i alla fall ut när de tågade ut genom dörren med bibliotekspåsarna i händerna.

I dörren möter de nästa gäng. En etta från samma skola. Lika glada och förväntansfulla stormar 25 ettor in i biblioteket. Men med en stor skillnad.
De har vana, de har rutin, de har full koll. De vet exakt var de ska lämna sina färdiglästa böcker, de vet exakt var vi brukar sitta när jag berättar om böcker. De vet vad jag heter och de hittar hjälpligt i biblioteket. De vet allt om hur man lånar och lämnar och att man kan köa på utlånade böcker och skivor.

Biblioteksproffs med andra ord. Vana biblioteksbesökare är oftast lite mer krävande. De går inte längre omkring och förundras övar bibliotekets utbud. Så nu får jag slita ganska hårt.
Alla 25 lånar, reserverar och frågar så det står härliga till. Men en liten kille verkar inte riktigt hitta det han letar efter. Det ska vara en bok om havet. Men inte om hajar, valar, delfiner eller fiskar utan om själva havet. Eller så kan det handla om elefanter, eller kanske dinosaurier. Allt är möjligt. Men det ska vara en faktabok och det ska handla om naturen – så att man lär sig. Mina grå får verkligen jobba och vi letar både här och där. Allt skojjigt och inspirerande som jag kan komma på är dessvärre utlånat. Dinosauriehyllan gapar närmast tom. Barkarby bibliotekets faktaavdelning skulle verkligen behöva byggas ut så jag säger som Sara: ”Den som ändå hade pengar…”

Den lilla besökaren verkar inte lika nedslagen som jag över faktaavdelningens luckor och brister utan ler varmt och lite tröstande mot mig och säger: ”Du, du anstränger dig verkligen…”

Störningsmoment och en ny sida av Amelia

Under gårdagskvällen blev jag mer och mer upprörd över att Nanna Johanssons nya seriebok beskrivs som ett komplement till grabbiga serier som Rocky (i DN). Jag vet att jag kursiverade komplement i mitt förra inlägg, men jag måste nog revidera och skriva; KOMPLEMENT!? Jag ryser av ordet komplement, särskilt när det handlar om en kvinna som kompleterar en man. Usch. På självaste Kvinnodagen och allt.

Järfälla folkbibliotek är nämligen ett jämställdhetsintegrerat bibliotek. Ett jobbigt ord, förvisso, jämställdhetsintegrerad, men jäklar vad vi jobbade för att få den benämningen. Under ett års tid satt en arbetsgrupp och grubblade på hur man gjorde ett bibliotek mer jämställt. Vi har utfört förändringar genom olika möblemangsomflyttningar, attitydförändringar och ett medvetet arbetssätt. Vi presenterar böcker på ett könsneutralt sätt, vi köper in böcker som vi hoppas ska väcka feministen i oss. Alla - oavsett om du är man, kvinna, pojke eller flicka - är lika viktiga och lika välkomna hos oss.

Det skrivs mycket om kvinnor och jämställdhet dagen till ära. I dagens DN skriver man att män ser bikiniklädda kvinnor som objekt. Ok. Det kan jag ta, och jag kan förstå kopplingen. Forskningsrapporten menar att en bikiniklädd kvinna påverkar centrumet i hjärnan hos mannen som även reagerar på verktygsanvändning - voilá - kvinnan blir ett objekt, såsom ett verktyg. Testpersonerna reagerade inte på samma sätt på en avklädd man, eller en påklädd man eller kvinna. Jag hade gärna sett en rapport om kvinnans hjärncentrum när hon ser en avklädd man. Vilket centrum reagerar då? Har kvinnan också ett "verktygscentrum"? Dessutom hade den bikiniklädda kvinnan på testbilden en rosa bikini och en utmanande pose, medan den badbyxbeklädde mannen en enkel vitsvart badbyxa, med en neutral pose. Visst måste färger och kroppsspråk också påverka olika centrum i hjärnan? Rapporten känns tillrättalagd. Givetvis intressant, men tillrättalagd.

Senaste numret av damtidningen Amelia hade en oerhört bra jämställdhetsskola i det senaste numret. Jag kan vanligtvis vara skeptisk till hur damtidningar stagnerar kvinnans roll, men detta nummer av Amelia är bra. Inget tjafs om att tala om känslor och om "manligt" och "kvinnligt" sätt att lösa konflikter på, utan rakt på sak om hur ditt förhållande blir jämställt. Tipsen är enkla, med bra utträkningar om hur man gemensamt går ned på deltid i sitt arbete, hur man inför städtimmar ihop, räknar ut vem som får ha flest egna intressen, etc. Skrämmande är en liten notis i den artikeln om att män visst har gått ner i arbetstid de senaste åren, men istället för att hjälpa till hemma skaffar de sig endast fler fritidsintressen.

Både DN och Amelia kan du läsa på biblioteket, såklart.

Fira nu Kvinnodagen för allt vad ni är värda!