Hemska böcker

Alltså.

Jag, Sarah och Eva Sturk berättade om favoritböcker under bok & mat-lunchen förra veckan. Jag var mindre nervös då än första gången jag stod med mikrofon i hand medan folk åt, så på det stora hela är jag nöjd med min insats. Efteråt fick vi beröm, men en kommentar som jag fick höra i andra hand lät ungefär ”men de pratade ju om så hemska böcker.”

Gjorde vi? Lät det så? Jag pratade om en nittiotalsuppväxtskildring från Nässjö, en spännande country-noir och en välspunnen skröna om en man som förlorade i poker till djävulen. Först vill jag be om ursäkt – det var inte riktigt meningen att de alla skulle verka vara hemska. Det var inget planerat. Kanske blir det så att ska man väcka intresse så lyfter man gärna fram konflikterna – och, ja – att gå i gymnasiet kan vara en plåga, 1900-talet var fullt av hemskheter och en bok som utspelas bland Hillbillylands hustrumisshandlande hembrännare är inte enbart lycklig, utan bara lycklig som en bra Johnny Cash-låt. Ja, mina kollegors böcker var nog inte heller solskenshistorier, där de pendlade mellan försupna barhängaröden till ond bråd cancer.

För. Finns där något härligare en gott berättad ond historia? När sorgen får snoret att rinna, när spänningen lägger isbitar i magen. Exempel? ’kej. Minns Lasso kring fru Luna av Agnar Mykle för länge sedan. Jag hade jour inom vården, och satt och läste i en soffa. Tyckte inte så mycket om boken, för jag irriterades på huvudpersonens velighet. Men så vred författaren till och innebörden, hela innebörden av titeln gjordes klar för mig, och jag började störtgråta. Tårarna rann och jag var på gränsen till hicka, där i min soffa på mitt jobb. Från en irriterande bok i mängden blev den en upplevelse jag inte glömmer. Likadant med den i pocket nyligen utkomna Innan jag dör av Jenny Downham. Amanda, du minns när jag satt på en parkbänk i Lund i somras och hulkade med glass i ena handen och boken i andra och inget att snyta mig med? Runt oss gick ankor och folk som tittade underligt. Vad hade nu jag råkat ut för? Jo, jag läste minsann en bok, jag.

Jag är så nöjd när en bok har rubbat mina cirklar. Det är det jag letar efter. Jag vill sitta och hoppa när jag när jag läser. Jag vill vilja vända mig till min pendelgranne (det gör jag INTE) och hytta med boken och säga ”lyssna bara på det här!”. Det får vara språket, mer än gärna, men det får också vara att historien välter mig. Att jag inte iskallt stoppar i mig, utan att historien jagar ikapp, och hugger ner mig. Det bör nog finnas hemskheter i historier, hemska hemskheter, sorgliga hemskheter, upprörande, överraskande, härliga.

Men jag vill inte vältra mig i sanna historier. Biografier har jag inte mycket för. Människor som vuxit upp i källare eller som haft alkoholister i släkten roar mig inte. Jag lyfter inte ett ögonbryn åt deras berättelser, utan jag vill ha fabeln, skrönan. Det är flykten från verkligheten jag söker när jag läser. Flykten kombinerad med inlevelsen.

Gick inlägget att förstå? Behövde få ut det här.