Hybris, fusk och otrohet och lite om att gilla böcker

När man arbetar på bibliotek förväntas man vara litterär. Inte så konstigt kanske. Att man väljer att utbilda sig till bibliotekarie tyder ofta på att man har någon form av passion eller åtminstone förkärlek för det skrivna ordet och någon slags vilja att förmedla den passionen till andra.

Själv har jag varit en riktig bokmal sedan jag knäckte läskoden i femårsåldern. Trots det finns det förstås massor och åter massor av ”borde-ha-läst-böcker” som jag inte har läst. Av tidsbrist, ovilja, lättja, you name it.

Både i mitt yrke och i privata, sociala sammanhang uttrycks närmast en förundran om jag som bibliotekarie och litteraturvetare inte har läst en bok som vi i västvärlden har valt att benämna klassiker eller för den skull kultbok.
En kväll när jag stod och väntade på en långväga gäst från Sydlandet på Stockholms central gjorde jag något helt emot mina principer. Jag klev helt sonika in på Pocket Shop för att fördriva en kvart eller så och snubblade där över en helt suverän liten bok.

Av princip köper jag aldrig, aldrig böcker. Jag älskar hela bibliotekstanken och lånar allt som jag läser. (Såvida det inte är något väldigt obskyrt och svårfångat som jag får beställa från andra sidan Atlanten och som inte alls lämpar sig för folkbibliotekets bestånd.)

Men den här lilla boken ville följa med mig hem, och förlåt mig min otrohet Biblioteket, men den fick faktiskt göra det. Men först efter att jag lovat mig själv att omedelbart efter att jag läst boken, låta den vandra vidare till en annan läsare. För någon måtta får det ju vara på mitt konsumtionsfrosseri och ägarbehov och för att inte tala om denna fullständiga trolöshet mot min arbetsplats och favvoställe Biblioteket.

Den bok som fick mig att rucka på mina principer och samtidigt avvara sådär en 60 kr var Henrik Langes lilla utgåva, 80 romaner för dig som har bråttom.

I denna lilla bok har Henrik Lange summerat 80 stycken kända romaner – var och en på bara en sida och i tre serierutor.
Det är framför allt klassiker (Gösta Berlings saga, Dvärgen, Odyssén, Röda rummet mfl) men här återfinns även några modernare författare som Jan Guillou, Jonas Gardell, Gunilla Bergström och Astrid Lindgren.

Det här är en quick fix-lösning för den som vill glänsa i litterära sammanhang, eller åtminstone hänga med i diskussionerna, men inte har tid/lust att plöja en massa böcker för just det ändamålet. Man får supersnabbt veta vad Röda rummet, Mörkrets hjärta och Flugornas herre handlar om, utan att behöva besvära sig med att läsa boken.
Även för oss som har läst böckerna är boken superkul. Langes beskrivningar är träffsäkra och roliga och jag småfnittrar mig igenom hela boken. För det ska nog sägas, den här boken är nog allra roligast som igenkänningslitteratur inte som en snabbkurs i litteraturvetenskap.

Jag älskar detta vanvördiga sätt att förhålla sig till klassiker och borde-ha-läst-böcker. Och fnittrar uppsluppet i det geniala med att på tre små serierutor faktiskt få ner hela essensen av både Bibleln och (fantasybibleln) Sagan om ringen.

Som om jag inte har vältrat mig i nog många synder denna dag (girighet, frosseri, lättja), så slår jag raskt till med den första och kanske värsta dödssynden: Högmod. För det ska erkännas, det allra första jag gör är att skumma igenom boken och se hur många av böckerna har jag läst? Och belåten och förmätet nöjd med mig själv konstaterar jag: nästan alla.
Äntligen känns min studieskuld (som är i paritet med Pakistans försvarsbudget) som en riktigt bra investering. Jag är faktiskt riktigt, riktigt beläst. I alla fall i enlighet med litterär kanon á la Henrik Lange.

/Sarah Utas