Kaffet i vrångstrupen

Imorse höll jag på att sätta morgonkaffet i vrångstrupen (eller teet, för jag dricker i sanningens namn inte kaffe). Orsaken var naturligtvis DN:s artikel angående barns förtroende för vuxna och i vilken mån barn i Sverige känner sig respektfullt bemötta av vuxna. Riktig ledsamt var det att läsa att enbart var fjärde barn i undersökningen känner sig respektfullt bemött på biblioteket.

Artikeln i DN publiceras med anledning av den årsrapport som Barnombudsmannen FredrikMalmberg har skrivit och som han idag lämnar över till Regeringen. Rapporten heter ”Kom närmare. Om att överbrygga avståndet mellan barn och vuxna” och kan beställas från BO för 142 kr + porto, men finns även gratis att ladda ner från BO:s hemsida i PDF-format.

Det första jag som bibliotekarie känner när jag läser artikeln är att omedelbart gå i försvarsställning. Jag vill ju verkligen tro att jag tar mig tid för de barn som besöker oss och att jag vinnlägger mig om att vara minst lika trevlig, lyssnande och respektfull mot barn och ungdomar som mot vuxna.

Själv har jag ett och annat minne med mig från min barndoms biblioteksbesök som jag då och då kommer tillbaka till. Som när jag som läshungrig elva åring naivt frågade efter Fem-böcker på det lokala biblioteket och blev avsnäst, förödmjukad och närmast iklädd dumstrut. Dumstruten åkte fram även när jag och några skolkamrater några år senare hade den dåliga smaken att fråga efter romaner av de mindre ansedda författarna Sidney Sheldon och Jackie Collins. Trots att jag var en bokslukare av stora måt avskräckte dessa upplevelser mig från att besöka åtminstone det biblioteket för en lång tid framöver.

Nog trodde jag att något drastiskt har hänt på de 25 år som har gått sedan jag var ett litet skolbarn. Att den beskäftiga, allsmäktiga sur-bibliotekarien för länge sedan var borta. Men uppenbarligen är det inte så. Eller så är det faktiskt så, men det räcker ändå inte ända fram.
För även om många av oss som arbetar på bibliotek vinnlägger oss om att vara trevliga, serviceinriktade och hjälpsamma mot besökarna så är det inte det som räknas.
Det som räknas är hur man som besökare och i det här fallet som barn -upplever kontakten med oss på biblioteket. Det är därmed inte läge för oss att slå oss för bröstet och utropa ”men hur i himlens namn kan barnen känna så, vi som är så respektfulla” ”de måste ha fått något om bakfoten” ”de kan omöjligt att träffat mig, världens trevligaste barnbibliotekarie”.

För faktum kvarstår. Endast 25 % av de tillfrågade barnen känner sig respektfullt bemötta när de besöker biblioteket. Och det är siffror vi måste ta på fullaste allvar.
Nästa vecka har alla vi på Järfälla folkbibliotek som arbetar med barn- och ungdomar stormöte och den centrala punkten på mötet kommer att vara en diskussion som utgår ifrån den årsrapport som Barnombudsmannen Fredrik Malmberg har skrivit.
För att spara på papper har jag valt att ladda ner den i PDF-format (gratis är det också) och det är med den rapporten jag sitter försjunken i detta nuet.

Utgångspunkten för rapporten är att undersöka i vilken mån barn och unga känner till sina rättigheter. Därför gjorde BO i januari i år enkätundersökning där barn och unga mellan 11 och 14 år fick svara på olika frågor som rörde barns rättigheter. Och det är deras svar som bland annat ligger till grund för rapporten. Man har velat ta reda på vilken betydelse Barnkonventionen har haft under de 20 år som den har funnits, och hur barn och unga upplever sin verklighet idag.

På vårt huvudbibliotek i Jakobsbergs har vi med stöd från Rädda barnens lokalavdelning i Järfälla ordnat en hylla med böcker och material på temat Barns rättigheter. Här hittar man informationfoldrar från Rädda barnen, faktaböcker om demokrati och Barnkonventionen samt skönlitterära böcker om utsatta barn i Sverige och i världen.
Besök gärna den hyllan. BO:s rapport visar på att trots att Barnkonventionen har funnits i 20 år så är det få barn (ett av fem) som känner till den och följdaktligen ännu färre som vet att det är vi vuxna som är skyldiga att arbeta på ett sätt som ser till att Barnkonventionen uppfylls.

Kvällens lektyr blir att avsluta BO:s rapport och utifrån den formulera ett diskussionsunderlag inför vårt kommande arbetsmöte. Att barn känner förtroende för vuxenvärlden är viktigare än något annat för att det ska gå att växa upp med någon form av tillförsikt. Därför är det oerhört viktigt att vi som arbetar inom kommun, landsting och statliga statliga myndigheter idag uvecklar en större medvetenhet om hur vi kan ta till vara barn och ungas intressen i högre utsträckning än vad uppenbarligen sker dag.

/Sarah Utas