Baka mera...

Påskledigheten har varit uppfriskande lång med underbart soligt väder. Då hela min familj är mycket förtjust i att fika har vi suttit på vår soliga trapp och balanserat tekoppar och saftglas tillsammans med assietter och servetter med nybakat.

Alla barnen älskar att baka så brist på kaffebröd råder i princip aldrig. Att baka är ju helt suveränt, dels för att resultatet blir så härligt, men det finns faktiskt även vissa nyttosapekter att väga in i proceduren, för den som är skeptisk till detta omåttliga frossande i fett och socker. Den som kan baka behöver aldrig gå hungrig. Den som kan baka kan med enkla mått glädja sin omgivning med sin bakglädje. Man får en förståelse för råvaror och matens tillblivningsprocess och man blir faktiskt även riktigt duktig även på att räkna, mäta och väga av allt bakande.

Så fort mina barn har kunnat stå stadigt på en stol och hålla i något slags tillhygge - visp, slev, slickpott... så har de fått hjälpa till i köket.

Johanna Westmans Minsta kokboken är en superfräsch inspirationsbok för unga kockar med snygga och tydliga bilder av författarens dotter och kompis i full gång i köket.

Under årens gång har det bakats muffins, chokladbollar, kokosrutor, mjuka pepparkakor, kladdkakor, arbogakringlor, radiokakor och kanelbullar och mycket mer så det står härliga till hemma hos oss. Alla har sina specialiteter. Mellansonen är vass på glacerade munkar, medan lilltjejen gärna bakar chokladmuffins. Just nu är vi fullständigt maniska på Leilas "Chocolate Cupcakes" från A piece of cake. De måste bara prövas av alla som ännu inte gjort det. Dessa muffins är nog så nära himmelriket en hedning som jag kommer...

Ett annat chokladigt bakverk som vi är svaga för är den kultförklarade radiokakan. Min farmor som var en riktig hejare i köket bakade alltid radiokaka på sommrarna när jag var liten och sedan dess har den varit något av en favorit som jag gärna bakar både till jul och som fika att medtaga till badstrandens picknickkorgar. Radiokakan är snygg, superlätt, jättegod och kräver inte ens ugn. Vad mer kan önska?


Recept kommer här:
Ingredienser:
250 g kokosfett
200 g mörk blockchoklad
2 ägg
3 dl florsocker
25 Mariekex, snyggast blir det med Fingermarie som ger mer symetriska lager än vanliga runda kex. Och symetri och estetik är förstås superviktigt även när man bakar.

Gör så här:
Smält kokosfett och blockchoklad på svag värme i en kastrull.

Låt svalna.

Vispa under tiden ägg och florsocker fluffigt.

Vänd ner chokladsmeten i äggsmeten.

Klä en avlång form, ca 1,5 liter, med bakplåtspapper. Vill det blanka pappret halka runt så kan man fästa det med ett par klädnypor tills smeten tynger ner det.

Häll först 1 cm chokladsmet i botten och täck med kex, varva därefter chokladsmet och kex i ca 5 lager. Sista lagret ska vara chokladsmet.Ställ kakan i kylen och låt stelna. Tag fram denna ofantligt vackra skapelse och skär i tunna skivor.
Mums! Mums! 70-tals-retro-mums!


För den som vi blotta ordet Radiokaka drabbas av 70-talsnostalgi kan jag rekommendera:

Nostalgiboken och Nostalgiboken om godis och glass.



Moni Nilsson Brännström - ni vet hon med Tsatsiki-böckerna - har gjort en så underbart härlig bak- och matlagningsbok för barn som heter Smått och gott med Samuel Svensson. Det är en bok om 10-åriga Samuel som nyss har fått sin första hemmanyckel. Det allra första han vill denna premiärdag som egen nyckelinnehavare är att gå direkt hem från skolan och husera fritt i köket utan någon som stör honom. Samuels skaparkraft är oerhört inspirerande och i slutet av kapitlet får vi läsare recepten på alla godsaker som Samuel svängt ihop i köket.

Apropå godsaker måste jag bara puffa för Gudrun Wessnerts Nunnorna och hönsen en härligt myllrarnde bok som utspelar sig i San Zaccaria - ett anrikt nunnekloster - i medeltidens Venedig. De njutningslystna nunnorna har fullständiga orgier på bakverk tillredda med insmugglat socker och mjöl. Förutom att frossa i bakverk ägnar sig nunnorna åt spel och dobbel på hög nivå. De föder nämligen upp och tävlar med kapplöpninghöns. Och på dessa höns spelas och satsas det friskt. Det vill säga ända tills klostret skall inspekteras av den oerhört stränga patriarken Fransesco Vendramin...

Har ni inte blivit baksugna nu så kommer ni garanterat att bli det om ni kikar i någon av följande böcker:

Riddarbageriets söta
Konditorns bästa
Sju sorters kakor
Första bakboken


/Sarah Utas

Nya Prometheusfigurer...

Stormmolnen hopar sig över Svedala. I krisens efterdyningar ser vi förödelse varthän vi fäster vår blick. Besparingar, besparingar, besparingar ekar det mellan sammanträdesrummens blekgrå väggar. Olycksbådande besvärjelser slungas från talarstolarna i vilka man kan ana att de yttersta dagarnas alla prövningar och vedermödor snart är här.

Men medborgare fatta mod! Det finns progressiva krafter som verkar i kulisserna. Till dessa måste Sundbybergs stad sällas. Denna kommun beslutade nämligen för en tid sedan att öka medieanslagen, alltså pengarna till att handla böcker, filmer, skivor med mera för, till biblioteken med 30% samt att öppna en ny modern biblioteksfilial i Hallonbergen! Är det inte vackert?! Projektet skall naturligtvis hyllas som en kulturgärning och Järfälla folkbibliotek stämmer in i gratulationskören (måhända i en ton sprucken av en viss avund). Nu, kanske mer än på länge, behöver vi tillgång till de välsignelser som gratis kultur medför.

NOT: Att kalla oss på biblioteket för jäviga är naturligtvis bara barnsligt…

Inget sex i USA

Jag såg på Kobra häromdagen där de pratade om den kommande lanseringen av två svenska författares verk i USA. Det fick mig verkligen att fundera på den dubbelmoral som frodas i det amerikanska samhället, och hur författare från Sverige ska förhålla sig till det.

Sara Kadefors ska ge ut den underbara, fantastiska, älskade Sandor/Slash/Ida, med den något cheesy titeln "Are you for real?" i USA. Tyvärr har förlaget overseas bestämt att valda delar måste strykas, flyttas om, skrivas om för att boken ska passa klimatet därborta. Ida, eller Kyla som heter i den amerikanska versionen, får inte prata om sex. Trots att hennes tidiga sexdebut och trassliga familjeförhållanden är avgörande aspekter för hur hon har formats som person finns det enligt förlaget ingen möjlighet att boken kommer kunna distribueras med dessa avsnitt. Bokhandlarna kommer vägra sälja boken, lärare kommer vägra låta sina elever läsa den. Trots att tonåringarna har sex åt alla håll och kanter även i USA så ska det verkligen inte pratas om. Inte skrivas om. Inte läsas om. Ignorera och le. Låtsas som att det regnar.

Kadefors var uppenbart tudelad inför förlagets beslut. Men hon bestämde sig att det var viktigare att boken trycktes upp och såldes, än att stå för sin egen skapelse. Till viss del förstår jag henne, Sandor/Slash/Ida är en makalös bok och jag vill också att den ska finnas till för amerikanska ungdomar. Trots att handlingen har förflyttats till Los Angeles och Oakland istället för Stockholm och någonstans utanför Göteborg. Och vi får väl hoppas att något uns av sexsnacket finns med i den slutliga upplagan, att Kadefors kräver sista ordet.

Problemet som Kadefors dessutom stod inför var att hon är debutant i USA. Linda Olsson som debuterade med Nu vill jag sjunga dig milda sånger blev en internationell succé. När hennes andra bok Sonat till Miram kom ut stod förlagen på kö. Hon hade mycket större möjlighet att påverka, så när det amerikanska förlaget "hade problem" med hennes kvinnliga karaktär som väljer att lämna sitt nyfödda barn, så var förlaget tvungen att acceptera alla hennes egenskaper, annars blev det ingen bokutgivning. Basta.

Hur mycket ska man vika sig som författare? När och hur prioriterar man? Vad är mest värdefullt? Att något enda uns av författarens ståndpunkt sprider sig, eller att inget sprider sig?

Att baka sitt eget bröd

Jag tycker att baka är rena meditationen efter en lång arbetsdag. Att få koppla av hjärnan som hela dagen har gått på högvarv med att knåda en motsträvig deg gör mig trevlig och relativt medgörlig (!) resten av kvällen.

Efter att jag läste Den hemliga kocken och likt många andra förfasat mig över alla tillsatser i våra livsmedel fick jag ännu ett incitament för att baka mitt eget bröd.

Mina telingar är inte helt och hållet tacksamma. De gillar köpebröd bäst. Men det håller jag nogsamt på att ta ur dem, genom att kittla deras smaklökar med än det ena än det andra goda HEMBAKTA brödet. Jag har släpat hem de flesta av bibliotekets böcker om brödbak för att få inspiration till olika roliga och spännande brödsorter.

När vi har arbetsmöten på biblioteket brukar jag ofta baka eget bröd för att kunna bjuda mina kära kollegor på när vi har fikapaus. Ganska ofta uppskattas det. På vårt senaste möte bakade jag ett bröd från ett recept som jag i min tur har fått av en av en arbetskamrat. Alla ville omedelbart ha receptet, vilket naturligtvis fixades - med tillbörlig källanvisning till den person som var så vänlig och undfägnade mig med receptet från allra första början.

Det här brödet är nog mitt absoluta älsklingsbröd och bakas mycket ofta hemma hos oss. Jag misstänker att det framledes även kommer att bakas hos en och annan kollega på Järfälla folkbibliotek. Kanske kommer detta bröd bli något av ett signum för Järfälla folkbibliotek i framtiden. Det är mångsidigt, snyggt, lättillgängligt (ingen jäst bara bikarbonat) men samtidigt nyttigt (dinkel, fyrkornskross, linfrö…) men ändå flärdfullt med sina pumpakärnor och solrosfrön som pricken över i:et. Jag använder bara ekologiska mjölsorter/frön när jag bakar men det är ju en smaksak.

Receptet kommer här dock i något förvanskad form:

1 liter filmjölk

1 msk sirap

1 påse brödkryddor

4 tsk bikarbonat

1/2 tsk salt
1 dl vetegroddar

2 dl fyrkornskross

2,5 dl grahamsmjöl

5 dl dinkelmjöl

3 dl rågmjöl

1/2 dl krossade linfrön

Pumpafrön (efter behag)

Solrosfrön (efter behag)

Alla ingredienser blandas i en bunke och hälls sedan ner i två smorda avlånga bakformar.

Grädda i 175 graders värme i ca 70 minuter. När bröden är färdiga, tippa ut dem ur formarna och låt svalna på galler under bakduk.

På biblioteket har vi många inspirerande bakböcker. Några personliga favoriter kommer här:
Bröd för alla sinnen

A piece of cake

Riddarbageriets bröd

Bakgrunder: för dig som vill baka bröd och kakor

Till fots och med cykel genom USA

Den ena cyklar på sin gamla barncykel tvärs genom USA, den andra spatserar vägen fram mot havet tillsammans med sin son och en kundvagn. Mycket folk på väg någonstans just nu. I mina böcker, vill säga. Underligt att man ser långsökta sammanhang först när man ska försöka sätta på pränt vad man läst och gillat på sistone.

Å ena sidan, en medelålders, gravt överviktig amerikan, som först förlorar sina föräldrar i en trafikolycka, och när han sorterar deras överblivna post hittar ett kort telegram från andra sidan kontinenten, där hans syster identifierats med hjälp av tandkort. Det blir för mycket, så i dimman av en rejäl bläcka sätter han sig på den cykel han älskade när han var barn och hans schizofrena syster var hans bästa vän, och trampar iväg. Tafatt cyklar han åt sydväst, medan tankarna vandrar kring hur livet blev så tomt och ödsligt som det blev. Vartannat kapitel ägnar sig åt mannen på cykeln, vartannat åt barndomen. Inte helt oväntat blir resan en väckarklocka tillbaka till livet, men det är resan – berättelserna och mötena som ger den här boken charm. Mannens varma fatalitet och tilltagande mod är upplyftande, och boken är mycket väl berättad. Jag minns att jag sprang heter den, författaren Ron McLarty.

Å andra, en öde väg, kanske samma som i Jag minns..? Den här vägen känns rakare, längre, och saknar kringelikrokar, diken, gräs, ja allt, egentligen. Världen är döende, katastrofen är numera blott ett minne. Inget växer längre. Inga djur lever. Kvar finns människor.

Boken heter Vägen, och är skriven av Cormac McCarthy, vars No Country for Old Men blev film av bröderna Cohen och fick Oscar som bästa. När jag såg den på bio satt jag på helspänn rakt igenom hela filmen. Beredd att ducka, kasta mig ut, springa iväg, ja, göra vad som krävdes för att överleva. Jag var helt slut efteråt. Den här då? Den här boken gjorde mig också till ett totalt nervvrak. På avskalat, nästan gammeltestamentligt språk (vänner som läst den på engelska säger att det låter som poesi) går vi vägen fram.

Pappa, sa pojken. Det är bäst vi går härifrån. Pappa.
Det finns en anledning till att det här är låst.
Pojken ryckte honom i handen. Han var gråtfärdig. Pappa? Sa han.
Vi måste skaffa något att äta.
Pappa, jag är inte hungrig. Det är jag inte.
Vi måste hitta någon sorts bräckjärn.

Varje ruin är en fara. Varje människa ett hot. För i boken finns ingen mat längre, men människor. Då går ju alltid människor bra som mat? Pappan har fostrat pojken och säger att man inte får äta andra, och någonstans finns där goda människor. Pojken undrar om han och pappan är goda? Ja, svarar pappan, vi äter inte människor. Pojken är född efter katastrofen, och vet inget annat än den. Så där finns i eländet en flimrande låga av tro på människans godhet, för pojken lever i naiv tro på dessa ”goda” människor. Den hopplösa vandringen mot någonannanstans blir till Dantes nedstigning i ett så grymt inferno att det bara kan vara skapat av människor. Istället för i en spiral neråt går helvetesvandringen rakt fram, och pappan blir vägvisaren Vergilius, portförbjuden till himmelriket genom att vara en del av världen före.

Den här boken ska bli film. Musik av Nick Cave. Skulle vilja se mig själv sitta i biosalongen. Förväntar mig ett rejält motionspass, så paranoid som jag blev av att läsa Vägen! Men vänta inte på filmen. Läs boken först. Lägg den ifrån dig. Rys, och köp mer burkmat. Ni kommer förstå vad jag menar. Kanske nästa 33 cl. Coca-cola är den sista existerande i världen. Njut med andakt?

Drags, fags och allt däremellan

Det finns en dokusåpa som jag följer slaviskt. Det är designtävlingen Project Runway som visas på måndagskvällarna på trean. Jag är väldigt förtjust i att se på modeshower, men inte för mycket och helst inte alltför ordinärt och tråkigt. Det får gärna vara lite mycket av det goda på modeshower, att designers har tänkt utanför lådan och svängt runt och snurrat till. Det är något man verkligen får i Project Runway. Ikväll ska de kvarvarande designerna tillverka kläder till drag queens. Jag tjöt av lycka när de avslöjade temat förra veckan!


Jag älskar maskerader vilket antagligen är en bidragande orsak till att jag gillar drag queens med sina extrema sminkningar och glittriga kläder med fjäderplymer i alla dess färger. Även om drag queens är extrema i sitt utförande, så är det en tydlig ståndpunkt att försöka bryta tråkiga könsroller. På scen handlar drag queens framförallt om en show, ett uppträdande, och skiljer sig markant från "vanliga" transvestiter. För något år sedan fick de anställda i Järfälla kommun tillfälle att höra en fantastisk föreläsare som berättade om transvestiter och transsexualitet i ord som alla kunde förstå och ta till sig av. Transor blev något som alla i föreläsningssalen kunde förhålla sig till, inte bli skrämda av, och en bubblande nyfikenhet tog istället över. Har ni möjlighet att ta hjälp av Sara Lund/Claes Schmidt så gör det! Framför allt så får man ett ansikte på en företeelse som kanske tidigare har varit väldigt främmande och abstrakt. Även jag - som ändå är rätt intresserad av allt "sånt där" - fick ut en positiv upplevelse av föreläsningen.

Och jag med måste ju också säga hej till den nya könsneutrala äktenskapslagen! Hej FRAMTIDEN, varför har du dröjt så länge!? Om man nu nödvändigtvis vill gifta sig ska man väl få gifta sig med precis vem man vill. I somras var jag på en gay-parad i San Diego där det tågade "strävsamma" par, och jag blev nästan tårögd när jag såg deras skyltar; "Been together for 30 years, getting married next month!" och liknande, och dessa skyltar paraderade i det oändliga.

Det finns dåligt med böcker om drag queens upptäckte jag när jag började leta. Däremot har biblioteket två nya tidskrifter som skriver om sexualitet och könsroller på ett mångsidigt och roligt sätt. Kom gärna in och läs! (QX och Kom ut)

Rollin'

Läser, läser och läser. Två av de senaste böckerna har haft det gemensamt att de har varit roadmovies (underlig genre för en bok) och att de har varit svåra att lägga ifrån sig. Därför tackar jag min lyckliga stjärna att jag har pendeln, som erbjuder daglig dos dödtid till och från Järfälla, med inget annat att göra än att läsa. Sova är inte ett alternativ, ack nej.

Ty.

Regel två för min läsning lyder, för att inte såsa ner mig i verkligheten alldeles, minst tjugo sidor skönlitteratur om dagen, kryddat med ett uppslag poesi, men det sistnämnda bör avnjutas hemma, då jag har svårt att tillgodogöra mig lyrik om jag inte får läsa högt. Och sakta. Och om. Skönlitteratur läses varhelst det finns en stunds väntan, vilket medför att där inte är någon stunds väntan, utan en stund av frihet! De tjugo sidorna utgör en punkt på mitt oskrivna läsmanifest, anno 1995, icke attesterat då det bara existerar här uppe bakom näsan och härnere, bakom revbenen. Det har sålunda varit efterlevt tretton år nu, men sedan jag flyttade upp hit till Stockholm har det blivit väldans lätt att följa just stadga numero två, eftersom stor del av tillvaron här utgörs av att vänta på färdmedel som för mig från plats A till plats B, med möjligt byte för vidare resa mot C.

Faktum är, att beväpnad med en god bok kan jag se fram mot stunder på pendel, tunnelbana och buss, och höjden av lycka, är inte det en solig vårmorgon, med William Faulkner på fickan och sex minuters försening på grund av signalfel, så säg?

En gång, endast en gång, har jag missat att kliva av i Jakobsberg och istället fått vända i Kallhäll. Stephen Kings fel. Han hade mig att vandra på den Gröna milen mot den väntande elektriska stolen, och… där tog tåget ny fart. Mina kollegor förlät mig min sena ankomst.

Swebus-resorna är kortare. Tågresorna söderut är en bagatell. Jag älskar att vara på väg någonstans med tillräckligt mycket litteratur i packningen. När jag läste Människohamn av John Ajvide Lindqvist, blev jag arg över att jag kom fram till Nils Ericson-terminalen i Göteborg. Ta ett varv till, va!

Roadmovie-böckerna? Vägen av Cormac McCarthy och Jag minns att jag sprang av Ron McLarty. Förtjänar eget blogginlägg.

Bli först med att låna ljudbok på minneskort!

Sara berättar i sitt senaste inlägg om att vi snart börjar med ljudböcker på minneskort, som man kan enkelt kan ladda över till sin mp3-spelare eller mobiltelefon eller med usb-adaptern som följer med ladda över till sin dator. Redan nu hittar du de nio titlar som finns i vår katalog, så passa på och ställ dig i kö.

Att skrämma en svenne

1,3 miljoner människor i Sverige har sysslat med illegal nedladdning enligt dagstidningarnas siffror. När Ipred-lagen trädde i kraft i onsdags påstår SvD (och Metro) att internettrafiken har sjunkit med 30 - 50 %!

Men svenskar har ju rykte om sig att vara ett laglydigt folk. Vi står i kö där köer finns och blir FLY förbannade om någon tränger sig före. Jag är precis likadan. Men är vi verkligen SÅHÄR laglydiga? Jag måste erkänna att jag blev lite förvånad. Eller är det bara sådär som det är i början? Lyda lag för att lag har uppmärksammats i media för att sedan sakta glömmas bort? Jag vet inte.

I Finland var reaktionen likadan när Ipred-lagen infördes, för att därefter återgå till nästan lika hög internettrafikering. Skrämselhicka?

Flera tidningar (Metro) har dessutom uppmärksammat rusningen efter tjänster som gör dig anonym på nätet. Jaha. Så man kan betala för att undvika lagen. Kostar typ 50 spänn i månaden. Vad gör lagen för nytta då?

Men om man då ska vara lite självisk (det får man väl vara nu så här i vårtider) så väcker lagen en lite schizofren djävul/ängel på axeln. - "Nu kommer folk låna fler ljudböcker på biblioteket!" - "Att strypa en så fantastisk teknik som fildelning är dumt och bakåtsträvande!" - "Nu ökar lånen! Nu kommer fler besökare!"- "Fildelning går inte att hindra!". Däremot vet jag inte vem som är ängeln och vem som är djävulen.

Något gott som kan komma ur lagen är en snabbare teknikutveckling på biblioteksområdet. Laglig nedladdning skriker efter en plattform. Och som jag tidigare har bloggat om så tror jag definitivt att biblioteket är lösningen och framtiden, det demokratiska och kreativa mötet mellan användare och upphovman.

Apropå ljudböcker så har tekniken länge befunnit så någonstans i limbo. Cd-skivor är för många, har plats för alldeles för lite information och är krångliga att föra över till en bärbar mp3-spelare. Mp3-skivorna är visserligen lite enklare att hantera, men det är än så länge bara ett förlag som ger ut dem, vilket ger ett begränsat utbud. Men nu! Nu har det hänt något ännu litet steg på vägen i ljudboksbranschen, nämligen ljudfil på minneskort (läs SvD här). Du lånar en liten låda som ser ut som en bok, i boken finns ett minneskort samt en USB-enhet. Minneskortet kan du sätta direkt i nyare mobiltelefoner eller sätta in i USB-enheten och koppla direkt till din mp3-spelare. Utbudet är begränsat, men vi beräknar starta utlåningen nästa vecka (v.15). Låna och testa!

Hemma hos Astrid!

Den som är lika nyfiken som jag kan nu hälsa på hemma hos Astrid Lindgren. Hennes hem på Dalagatan i Stockholm har nämligen blivit ett virtuellt museum. Man kan klicka sig runt mellan de olika rummen och titta runt, det finns pilar och informationsknappar där man kan få veta mer om olika föremål eller få veta mer om hur Astrid levde och jobbade. Jättefint och spännande!

På barnavdelningarna på Järfällas bibliotek har vi samlat Astrid Lindgrens böcker, filmer, ljudböcker, musik och även böcker om henne på en särskild Astrid Lindgren-Hylla. Allt som finns på hyllan hittar man här. Astrid Lindgrens böcker finns förstås på många andra språk än svenska.

Vem har inte en relation till Astrids figurer? Igår kväll gladde jag mig åt regnet som smälte den sista snön så jag slapp, som Madicken och Lisabet, "smälta den sista snön i vattentunnan, för att det fortare ska bli vår". Och visst är det vår idag! Ett annat underbart citat är: "utan snus i tre dagar försmäktar vi på denna ö...". Ni minns väl när Pippi ska skicka flaskpost? Min absoluta favorit och den bästa relationsbeskrivning som finns hittas i Ronja Rövardotter (och jag hittar den verkligen alltid, av någon outgrundlig anledning slår jag alltid upp rätt sida). "Lev ihop med din kniv du! Om du kan hitta den!" Har du glömt den scenen så leta upp boken (på biblioteket förslagsvis!) och läs den. Älskade Astrid!

Pyssla mer!

Nu är alla barn och vuxna välkomna till Kallhälls bibliotek för lite analogt påskpyssel. Visst blir man glad när man för en gångs skull får ett riktigt brev i brevlådan? Tänk alla farfädrar och mormödrar som inte har e-post och som trånar efter en påslkhälsning. Och jag är osäker, men visst finns det fortfarande påskkärringar?
När jag var liten startade påskkortspysslandet strax efter jul. På skärtorsdagen sprang jag sedan rödkindad runt i timmar med mina hundratals påskkort och plingade på i grannskapet. Mycket godis blev det.

Du som är mellan 6 och 12 år gammal kan även passa på att gå bibblans tipspromenad med vårtema. Fina bokpriser i potten!

Kaffet i vrångstrupen

Imorse höll jag på att sätta morgonkaffet i vrångstrupen (eller teet, för jag dricker i sanningens namn inte kaffe). Orsaken var naturligtvis DN:s artikel angående barns förtroende för vuxna och i vilken mån barn i Sverige känner sig respektfullt bemötta av vuxna. Riktig ledsamt var det att läsa att enbart var fjärde barn i undersökningen känner sig respektfullt bemött på biblioteket.

Artikeln i DN publiceras med anledning av den årsrapport som Barnombudsmannen FredrikMalmberg har skrivit och som han idag lämnar över till Regeringen. Rapporten heter ”Kom närmare. Om att överbrygga avståndet mellan barn och vuxna” och kan beställas från BO för 142 kr + porto, men finns även gratis att ladda ner från BO:s hemsida i PDF-format.

Det första jag som bibliotekarie känner när jag läser artikeln är att omedelbart gå i försvarsställning. Jag vill ju verkligen tro att jag tar mig tid för de barn som besöker oss och att jag vinnlägger mig om att vara minst lika trevlig, lyssnande och respektfull mot barn och ungdomar som mot vuxna.

Själv har jag ett och annat minne med mig från min barndoms biblioteksbesök som jag då och då kommer tillbaka till. Som när jag som läshungrig elva åring naivt frågade efter Fem-böcker på det lokala biblioteket och blev avsnäst, förödmjukad och närmast iklädd dumstrut. Dumstruten åkte fram även när jag och några skolkamrater några år senare hade den dåliga smaken att fråga efter romaner av de mindre ansedda författarna Sidney Sheldon och Jackie Collins. Trots att jag var en bokslukare av stora måt avskräckte dessa upplevelser mig från att besöka åtminstone det biblioteket för en lång tid framöver.

Nog trodde jag att något drastiskt har hänt på de 25 år som har gått sedan jag var ett litet skolbarn. Att den beskäftiga, allsmäktiga sur-bibliotekarien för länge sedan var borta. Men uppenbarligen är det inte så. Eller så är det faktiskt så, men det räcker ändå inte ända fram.
För även om många av oss som arbetar på bibliotek vinnlägger oss om att vara trevliga, serviceinriktade och hjälpsamma mot besökarna så är det inte det som räknas.
Det som räknas är hur man som besökare och i det här fallet som barn -upplever kontakten med oss på biblioteket. Det är därmed inte läge för oss att slå oss för bröstet och utropa ”men hur i himlens namn kan barnen känna så, vi som är så respektfulla” ”de måste ha fått något om bakfoten” ”de kan omöjligt att träffat mig, världens trevligaste barnbibliotekarie”.

För faktum kvarstår. Endast 25 % av de tillfrågade barnen känner sig respektfullt bemötta när de besöker biblioteket. Och det är siffror vi måste ta på fullaste allvar.
Nästa vecka har alla vi på Järfälla folkbibliotek som arbetar med barn- och ungdomar stormöte och den centrala punkten på mötet kommer att vara en diskussion som utgår ifrån den årsrapport som Barnombudsmannen Fredrik Malmberg har skrivit.
För att spara på papper har jag valt att ladda ner den i PDF-format (gratis är det också) och det är med den rapporten jag sitter försjunken i detta nuet.

Utgångspunkten för rapporten är att undersöka i vilken mån barn och unga känner till sina rättigheter. Därför gjorde BO i januari i år enkätundersökning där barn och unga mellan 11 och 14 år fick svara på olika frågor som rörde barns rättigheter. Och det är deras svar som bland annat ligger till grund för rapporten. Man har velat ta reda på vilken betydelse Barnkonventionen har haft under de 20 år som den har funnits, och hur barn och unga upplever sin verklighet idag.

På vårt huvudbibliotek i Jakobsbergs har vi med stöd från Rädda barnens lokalavdelning i Järfälla ordnat en hylla med böcker och material på temat Barns rättigheter. Här hittar man informationfoldrar från Rädda barnen, faktaböcker om demokrati och Barnkonventionen samt skönlitterära böcker om utsatta barn i Sverige och i världen.
Besök gärna den hyllan. BO:s rapport visar på att trots att Barnkonventionen har funnits i 20 år så är det få barn (ett av fem) som känner till den och följdaktligen ännu färre som vet att det är vi vuxna som är skyldiga att arbeta på ett sätt som ser till att Barnkonventionen uppfylls.

Kvällens lektyr blir att avsluta BO:s rapport och utifrån den formulera ett diskussionsunderlag inför vårt kommande arbetsmöte. Att barn känner förtroende för vuxenvärlden är viktigare än något annat för att det ska gå att växa upp med någon form av tillförsikt. Därför är det oerhört viktigt att vi som arbetar inom kommun, landsting och statliga statliga myndigheter idag uvecklar en större medvetenhet om hur vi kan ta till vara barn och ungas intressen i högre utsträckning än vad uppenbarligen sker dag.

/Sarah Utas

Dagens ord: Vulgo-Versailles

Görvelns slott i Järfälla har blivit upprustat till konferens- och weekendanläggning. Många menar att det är Görvelns slott som har potential att sätta Järfälla på kartan och till viss del är jag beredd att hålla med. För om man lyckas få en tidning som Dagens Industri att kalla slottet för Vulgo-Versailles, ja då är inte jag långt borta från att betala 2 lax för att tillbringa en weekend där. Och nä, jag är inte ironisk.

Hör bara på ordet. Vulgo-Versailles. Det inbegriper i stort sett allt jag gillar. Jag gillar 1700-tal, guldsniderier, Frankrike och allt som är vulgärt (nästan). Ska det vara så ska det vara. Guld, rosa och en salig blandning - give me. Än mer fascinerande är det att Görvelns slott är ihopplockat från Blocket.se, auktioner och loppmarknader (har jag i alla fall hört ryktas om). Jag blir nästan lite inspirerad till bibliotekets framtida omöblering. Det vulgära biblioteket i Jakobsberg lär väl sätta Järfälla på kartan om något!

Nåväl, innan någon låter mig förvandla biblioteket till en budoar så kan jag ju tipsa om lite lyx, flärd, glamour och vulgäritet såhär i vårljuset. Filmen Marie Antionette av Sofia Coppola blir bättre och bättre ju mer jag får fundera över den. Jag blev nog lite hjärntvättad av recensioner som påstod att den var ytlig, men ytlig är den just bara ...på ytan. Det är ju allt som pågår inunder som är häftigt. Och ett gyllene paradnummer för oss som kan frossa i 1700-talsdetaljer, skära tårtor och rosettprydda skor utan att må illa.

Andra vulgära skönsjungande skönheter hittar du i William Thackerays Fåfängans marknad, kanske mer känd med den engelska titeln Vanity fair. Nu har jag tyvärr inte läst boken, men blev mäkta imponerad av BBC-filmatiseringen. Becky Sharpe är ung, vacker och skärpt och vet precis hur hon ska linda varenda man (och kvinna) runt sitt lillfinger. Ibland verkar det som att hon inte har några känslor över huvudet taget, och även i slutet sitter man undrande. Är diamanterna hon bär verkligen värda uppoffringarna hon gör? Eller är det ens uppoffringar?

...ute i backarna står

Äntligen! Vår!

Visst är det en härlig känsla?

Vårsolen skiner när jag går till busshållplatsen, jag känner mig glad fast det är måndag, jag ska till jobbet, sedan ska barn hämtas på dagis, kvällsmat ska fixas - ni vet.

Men det tänker jag inte på NU. Nu vill jag bara njuta. Härligt med sol! Det känns att man genast vill sätta igång med att lägga ner små frön i jorden, måla om staketet eller varför inte ge trädgården ett rejält lyft inför den kommande säsongen. Men, som sagt, jobbet väntar.

Fördelen med jobbet på biblioteket är dock att det finns möjlighet att med den sköna vårkänslan kvar i tankarna kunna ströva runt på avdelningarna och hitta inspiration till vårens och sommarens sköna liv. Här är några tips för er som också har drabbats av samma vårkänsla.

Vårkänning av Hannu Sarenström, en förtrollad vårresa till trädgården på Kinnekulle.

Inred ute av Reva Hallbäck . Allt från stora projekt som att lägga skiffer eller plantera en häck till mindre, som att bygga ett förvaringsskåp eller sy kuddöverdrag . När allt är klart njuter man av resultatet med något gott man lagat efter recepten som boken innehåller. Perfekt!

Hur man inreder trädgården beror ju mycket på vem som använder den - har man både små tassar och tår hemma, så tycker jag att den här boken är ett måste; Trädgård för tassar och tår av Susanna Hultin. Bygg pilkoja, fixa vatten i hundens trädgård, en kattplats eller också just kattfria såna, samt listor över giftiga plantor eller plantor som passar i en allergikers trädgård, allt detta och mycket mer hittar man i denna fantastiska bok!

Ska barnen vara med på ett hörn finns det ju dessutom mycket inspiration att hitta just på barnavdelningen, klassikerna Maja tittar på naturen och Linneas årsbok finns där, och ni har väl sett Linneas lilla trädgårdsland på bibblan?

Eller varför inte läsa Lars Klintings fina bilderbok Castor odlar och testa att odla egna bönor i fönstret med dom minsta barnen? Busenkelt och skojigt! Ätbart, dessutom!

Men det är ju skönt att kunna slå sig ner i solen med en bra bok, Tulpanfeber av Deborah Moggach är en underbar bok som passar fint i just den här årstiden - en berättelse om kärlek och svek, men också om Amsterdam på 1600-talet, om den överhettade tulpanlökmarknaden och tidens konst och kultur. Och hinner jag inte med alla storslagna planer till våren och sommaren, så har jag om inte annat haft roligt under tiden med planeringen!

Välkommen att hämta inspiration du också!

/Eva Brünahl

Min tredje Dylan

Jag var del av en eftersläntrande julklapp i måndags. En gammal korridorskamrat från min studietid i Linköping fick två biljetter till Dylan i Globen i julklapp av sin flickvän, och jag fick vara del av paketet. Det är ingen dålig komplimang – jag föreställer mig att det lät såhär ”Vad är det här? Biljetter. Till Dylan i Stockholm i vår. Jaha. Ja, men tack då… Med Andreas!? Allvarligt? Har han sagt ja? Ååh! Underbart!” Bautakram. Typ. Eller var det tvärtom?

Så arm i arm for vi, min korridorare och jag, till Globen. Jag har sett Bob två gånger tidigare, och det inte för alltför länge sedan. Första gången var en strålande sommarkväll på Sofiero utanför Helsingborg, med filt på gräset, bland rhododendron och med vin i hand. Den kvällen var stor. Sedan såg jag honom i Globen för ett par år sedan och det var min största konsertbesvikelse fram till denna dag. En Dylan som stod halvt bortvänd bakom en orgel och sjöng tråkiga låtar med ett band som lät oinspirerad boogiewoogie. Som ZZ-Top med svår magsjuka ungefär.

Mina förväntningar? Inte så höga. Allt han gjort. Allt han kan. Allt han låter bli att göra. Och det i Globen, som jag alltid tycker ekar när jag är på spelningar. Dylan. Där är han. Kom igen då!... Snälla?

Han spelar Rainy Day Women, Lay lady lay, High Water, Desolation Row, One more cup of coffee, Like a rolling stone, All along the watchtower, Highway 61, Tangled up in blue, Stuck inside of Mobile… Två timmar känns som en. Denna gång är bandet blues och rock. Dylan har ställt dem i ena hörnet, och står mitt emot dem bakom sin orgel. Ett par gånger sprätter han lite med benen och går ut i mitten, plockar upp munspel eller gitarr. Bandet står kvar i sitt hörn. När basisten entusiastiskt skruttar mot mitten vid ett par tillfällen tänker jag att det där blir skäll ikväll. Och inte sjunger Bob direkt, snarare stöter fram orden i sjok. Men bandet är följsamt, och jag imponeras särskilt av trummisen som flera gånger stjäl min uppmärksamhet genom sin vackra hantering av Dylans melodier.

Sen är det ju så med Dylan, att när han stöter fram en variant av One more cup of coffee, så kommer jag på mig själv med att blunda och höra Emmylou Harris körsjunga som hon gör på Desire. Jag hör de odödliga låtarna som jag känner sedan tidigare bakom Dylans framförande, och jag är lycklig.

Hans tredje extranummer är Blowing in the wind. Sen går han av, medan publiken stående applåderar. Globen är mörk ett tag. Man hinner tänka att han står därbakom och säger ”Should we play another one? Ballad of a thin man, perhaps, or Don't think twice..? No, let’s call it a day, let ‘em holler as much as they like.” och ljusen tänds.

Dramatisk releasefest för Robin!

Tänk dig att ditt band som du har kämpat och gråtit blod över i många herrans år äntligen har fått ge ut en skiva. Tänk dig att du nu har marknadsfört och planerat en releasefest för både er nya musikvideo och för den nya skivan. Tänk dig nu följande scenario; Du får ett meddelande från skivbolaget som lyder "Urgent! Truck stolen!". Hela lastbilen med de nytryckta skivorna har blivit stulen. Puts väck! Vad gör man!?

Denna mardrömsupplevelse blev verklighet för bibliotekets egen Robin, gitarrist och sångare i bandet Mad Lee Riot som igår tappert genomförde releasefesten ändå - trots avsaknaden av skivor. Tack och lov fanns ett mindre back-uplager om hundra stycken.

Nu är Robin ledig för en två veckor lång Europa-turné! Skivorna lovade man att trycka upp nya och skicka med expressbud till bandet när de befinner sig i Litauen. Kolla spelschemat på http://www.madleeriot.com/. Läs DN här om de stulna skivorna. MEN! Låt mig ändå påpeka, vilket toppenbra marknadsföringsknep detta blev ändå. Omnämnda både i DN och Metro! Något dåligt som på ett sätt ledde till något bra. Kolla videon The Gorilla här nedanför.

Konsten i fokus

Ibland händer det så mycket på biblioteket att man knappt hinner med själv! Idag hade vi bibliotekets boklunch - Bok&Mat - med tema konst. Efter vissa inslag av panik - en dag innan vi skulle beställa salladerna pratar cafépersonalen om en nedbrunnen lokal och ovisshet om de skulle kunna tillreda salladerna i tid, men det löste sig som tur var, tack och lov för mitt arma hjärta.

Först ut pratade Eva Brünahl om konstböcker som på ett eller annat vis har betytt mycket för henne - och för hennes barn. För barn kan konst vara abstrakt, något som är svårt att precisera - vad är konst egentligen? Med hjälp av böcker kan det bli lättare att förklara.

Mikael Falk från Kulturkontoret och ansvarig konstsekreterare inom kommunen hade dagen till ära lånat in konst från Järfällas mer svårtillgängliga lokaler. Vad man kanske inte vet är att Järfälla har mycket rikt konstutbud, så är det något du undrar om något konstverk i Järfälla kan du alltid vända dig till kulturkontoret för vidare vägledning.

Och Mikael snackar alltid konst så att man fattar! Det är alltid kul och intressant, även om man inte har den blekaste om vem konstnären är. Nu vet i alla fall jag vem som har gjort konsten i Hallonbergens tunnelbana. Den konsten har jag suttit åtskilliga timmar och tittat på. Och undrat. Är det är barn som har gjort det? Vad är tanken bakom? Nu vet jag att det är Elis Ernst Eriksson som har målat hela tunnelbanan som en krisdrabbad dagisvägg. Tänk att man kan få reda på saker som man inte visste att man ville veta.

Cia Westén från Kallhälls bibliotek låter också målningar stå i centrum. Dorian Grays porträtt blir synat i sömmarna, liksom den asiatiska mannen på tavlan i Gogols Porträttet. Hon tipsar även om boken Till sängs med Frida som utgör författaren Slavenka Drakulics egna tolkningar av hennes målningar. Efter en helt fantastisk utställning i San Francisco i somras beundrar jag Kahlo som genom sin konst försökte stå ut med sin livslånga smärta.

Bok&Mat&Konst drog hela 47 besökare, närapå rekord. Kul! Kom gärna nästa gång torsdag 23 april, på självaste Världsbokdagen.

Jag måste också snabbt beundra författaren Cordelia Edvardson som var på besök på Jakobsbergs bibliotek förra tisdagen. Hon är 80 år, har diverse sjukdomar som ständigt gör sig påminda, men hon låter inte detta hindra henne. Hon samtalade med bibliotekschef Birgitta Vinnå och signerade böcker åt åhörarna efteråt. Hela 90 personer kom för att se och höra Edvarson! Bara Jonas Hassen Khemiri har slagit den siffran med sina 95 deltagare. Författarbesöken på biblioteken är alltid gratis, såklart (de som är anordnade av Järfälla folkbibliotek).

Kul med hund!

När jag inte är på biblioteket ägnar jag största delen av min fritid åt att träna och tävla mina tre hundar. Vi tävlar både i lydnad och agility och får jag säga det själv, med en viss framgång.

Med tanke på mitt stora djurintresse är det jag som är ansvarig för inköpen av böcker just under avdelningen för husdjur (hundar, hästar, katter, kaniner, illrar etc) här på biblioteket.

Det är nog många med mig som går och väntar på att våren snart ska infinna sig. Inte minst med tanke på att man då äntligen kan börja träna hund på ett vettigt sätt, och för att alla tävlingar kör igång också. Ja, jag förstår att man kan vilja ha vår av andra anledningar. Blommor som slår ut, vinterjackor som stuvas undan, fika i solen på en uteservering...

Men för mig är våren en tid när hundarna och jag kör igång för fullt med träning och tävling, något som vi innerligt älskar och har längtat efter hela vintern.

Tills vädret blir mer medgörligt så bidar jag min tid med att bedriva mycket av hundarnas träning inne i vårt hus.

Även om man inte har några ambitioner att tävla med sin hund så får man en så mycket lyckligare, lydigare, följsammare och mer harmonisk hund om man ger sin hund lite intellektuella utmaningar att sysselsätta sig med. Det behöver inte vara mer avancerade saker än cirkuskonster i köket. Snurra, rulla, vinka eller räcka vacker tass, klättra upp på en pall, kliva ner i en låda eller leta godis i vardagsrummet till exempel.

Att lära hunden konster är inte bara kul det ger också mental stimulans och det ökar hundens samarbetsvilja, inlärningskapacitet och kroppskontroll.

Vi har massor av roliga inspirerande böcker på ämnet hundträning och aktivering. Jag brukar ofta låna hem någon när inspirationen tryter. Gemensamt för de böcker jag rekomenderar är att de tillämpar en positiv inlärningsmetodik. Hot, våld och tvång hör inte hemma i samvaron med hundar eller hundträning tycker jag.

Här är några favoriter:

Från uppmärksam valp till tjänstvillig hund

Hundlydnad med klicker

Klickerträning för din hund

Aktivering: smart lek med din hund

Lek med hunden - enkla konster och trick

Köttbullelydnad

Aktivitetsboken - kommunikation mellan människa och hund

Kul med hund

Klickerträning för nybörjare

Alla hundar har som bekant en nos, och alla hundar brukar älska att använda sin nos. Att få följa ett spår eller leta efter saker som du har gömt brukar snabbt bli en favoritlek. För den som vill ha lite tips och råd på vägen kan jag rekomendera:

Aktivera din hund genom viltspårning

Alla hundar vill spåra

Nosarbete - en bok om spår och uppletande

I mitt nästa blogginlägg kommer jag att rekommendera böcker för den mer avancerade hundägaren. Då blir det tips på böcker om fysträning och tävlingsträning av olika hundsporter som agility, lydnad och bruks.

/Sarah Utas

Allt är inte blod och död i mellanöstern

Idag förlänades den palestinska föreningen The Tamer institute For Community Education med priset till Astrid Lindgrens minne (ALMA-priset). Detta har föranlett viss debatt (föga förvånande då den politiska situationen, för att uttrycka sig milt, är en smula infekterad) i vilken jag naturligtvis måste lägga min långa näsa i blöt.

Priset borde, enligt min ringa mening och i motsats till vissa andra, inte ses i ljuset av en politisk kontext. Istället bör det betraktas som ett hedervärt försök att stödja en, ideell och regeringsoberoende märk väl, förenings försök att i en kaotisk och krigsdrabbad värld uppmuntra barns och ungas intresse för litteratur och konstnärligt skapande. Något vi som bekant gör på daglig basis på biblioteken i Sverige, om än under radikalt annorlunda förutsättningar.

Basen för detta resonemang finner jag i en, måhända bräcklig och naiv men icke desto mindre hoppfull, truism: Läsning genererar demokratisk utveckling, bland annat genom större förståelse för "den andres" situation. Av detta följer att det torde vara av universellt mänskligt intresse att stödja de verksamheter som bidrar till denna process' fortskridande.

Ät lunch, titta på konst och lyssna på boktips - samtidigt!

Imorgon onsdag 25 mars kl 12-12.45 är det dags för Bok&Mat på Jakobsbergs bibliotek igen. Den här gången är det tema konst och Mikael Falk på Järfälla kultur berättar om konst från Järfälla. Det blir som vanligt boktips från personalen också, och för en femtiolapp får du även sallad och kaffe. Salladerna är det förköp på, så skynda dig till ditt närmsta Järfällabibliotek och köp en biljett (förköp senast tisdag 24 mars).

När vi bestämde att ha konsttema på Bok&Maten blev jag sugen på att dela med mig av några av mina favoritböcker om konstnärer, eller egentligen är det böcker som hamnar bland mina favoriter ändå. Eftersom jag inte kan delta imorgon kommer några tips här.

Han som älskade livet av Irving Stone är en fantastiskt fin roman om Vincent van Gogh, som jag hoppas att alla läser. Det är ett livsöde som träffar rakt i hjärtat, dessutom älskar jag språket och miljöbeskrivningarna, både de vackra och fula miljöerna, t.ex. de kyffen van Gogh tvingas bo.

Till sängs med Frida av Slavenka Drakulic handlar om Frida Kahlos otroliga liv, ofta berättad utifrån hennes tavlor. Mer om den boken har jag hört ryktas att du får höra om du besöker Bok&Mat.

Ett annat spännande och fantasifullt grepp har Tracy Chevalier har använt sig av, nämligen att utgå från kända konstverk för att skriva en roman. I Flicka med pärlörhänge är det Vermeers målning Flicka med turban som ligger till grund för berättelsen om flickan Griet som får arbete som tjänsteflicka hos målaren. Boken är även filmatiserad, det är en sevärd och vacker film, som tyvärr inte finns på biblioteket. Både bok och ljudbok finns att låna.

Även i Damen med enhörningen använder hon detta grepp och utgår ifrån en tapetsvit med samma namn som finns på Musée National du Moyen Âge i Paris.

Efter en resa till Skagen läste jag Balladen om Marie, en biografi över Marie Krøyer av Tonni Arnold. Även detta ett livsöde som berörde mig starkt, sorgligt att se hur den unga lovande konstnärens drömmar kom i skymundan när hon gifte sig med P.S. Krøyer och hur hårt hon dömdes för sin otrohet och skilsmässa, trots att P.S. inte lär ha varit den trognaste av makar. Underbart att leva sig in i konstnärsfamiljerna i Skagen, som umgicks flitigt. Säkert tyckte jag extra mycket om boken när jag hade många av platserna i färskt minne.

Sigrid Hjertén och Isaac Grünewald har jag tidigare höjt till skyarna. Missa inte heller filmen Sigrid & Isaac som finns att låna på biblioteket.

Konstnärsliv är spännande och tydligen något jag gärna läser om! Önskar att jag kunde vara med och lyssna på Bok&Mat&Konst!

/Katrin Fredrikson