Bookcrossing

”Jag är inte borttappad utan placerad här för att du ska hitta mig! Ta med mig hem!” skriker böckerna. Eller skriker? Viskar, trugar, puttar, smyger sig intill. Där du minst anar det. Överallt. På ett cafébord, ett fönsterbleck, en övergiven tunnelbanestation, på trappan till ett palats, i det gröna gräset vid ett dike. De kan ha rest långt för att hamna där de är. Vill mer än gärna fortsätta. Ta med dem hem. Läs dem, och skicka dem vidare.

För några år sedan var det måhända mer på tapeten med bookcrossing. Artiklar i tidningar och inslag på TV. Men idén är i högsta grad levande, och gymnasiebiblioteket, i samarbete med folkbiblioteket, använder bookcrossing som läsfrämjande projekt. I skrivande stund väntar jag på Hv1 (frisörelever) som varit med sedan tidigt i höstas och valt litteratur som de tycker ska få ut och resa.

Gymnasiebiblioteket arbetar med tre klasser och några svenska som andraspråk-grupper i ett första skede. Vad som hänt är att eleverna helt sonika satt sig ner och valt ur bokfloden och vi har köpt in det som varit inköpbart från den lokala boklådan, därefter försett varenda bok med en uppmaning om att den faktiskt inte är borttappad utan placerad just där den ligger för att bli hittad av vem det vara månde, samt en hänvisning till en sprängfylld webplats. Så bookcrossingböckerna startar i gymnasiebiblioteket. Eleverna läser sina valda böcker, men återbördar dem sedan inte till oss, utan lägger dem på platser där de kan hittas, och skriver en ledtråd på hemsidan. Sedan är böckerna iväg på sina resor.

Syftet är att göra läsningen till något mer än bara ett tvång, i första hand. Visst finns det tvingande moment. De är tvungna att läsa sina böcker, tvungna att ha boksamtal med sina lärare. Men de är delaktiga i inköpsprocessen, de är inte begränsade i tid, och det finns moment av såväl skattjakt som nöjet i att följa ”sin” bok färdas från hand till hand. Jag gillar idén. Kommer från början från USA och anser att böcker inte ska stå och damma igen i privatpersoners bokhyllor med en läsning på 40 år. Böcker ska läsas av många. Så läs boken och skicka den vidare. Det är en gullig tanke och tilltro till människors godhet. Inte sant? Påminner om trädgårdstomtens flygresor i Amelie från Montmartre. Skulle ni hitta en bok i ett väntrum någonstans med en uppmaning på omslaget om att bli omhändertagen. Ta om hand! Ett tag, och släpp sedan boken fri. För din skull. För den som lagt den där. Och för tron på människan?

Fast det förstås. Jag är ju just en sån som gärna vill äga böcker. Ha dem på hyllan. Se på dem. Lukta på dem (min Mannen som ville bli kung av Kipling är den boken som luktar allra godast). Dra ut dem då och då. Men jag gillar bookcrossingidén. Och viktigare. Eleverna gillar bookcrossing. De engagerar sig. Oroar sig för sina böckers resor. Och det smittar.