På annandagskvällen grät jag

Det var helt ofrånkomligt. Och helt oväntat. Men efter att ha låtit julhelgen ha blivit en läsandets helg, så läste jag en bok som det har pratats mycket om i lunchrummet, Innan jag dör av Jenny Downham. Andreas J sa att han storgrät när han läste den. Vad fånigt! tänkte jag. Kalla mig luttrad eller emotionellt behärskad, jag gråter inte av böcker.

Men så låg jag i sängen på annandagskvällen och läste Innan jag dör. Titeln beskriver precis vad den handlar om, sextonåriga Tessa vill leva innan hon dör av leukemi. I början är den ganska glättig, och sjukdomen anas mest i perferin. Vi vet att hon ska dö, det vet vi på titeln, och hon vet det hela boken igenom. Men vägen dit är plågsam. Hon skriver en lista på saker hon vill uppleva, bli av med oskulden, bli kär, ta droger - listan växer ju närmare slutet hon kommer. Och till slut finns det ingen chans längre att sakerna ska bli gjorda.

Sjukdomen sprids till blodet och Tessa får smärtstillande och blir sängbunden. Det är inte längre en kamp, bara ett töcken av dimmiga scener och lösryckta frekvenser. Hon glider in och ut ur medvetslöshet. Hon drömmer och de få gånger hon vaknar kan hon inte ens längre prata. Hon kan inte längre säga allt som hon vill säga till sin bror, mamma, pappa och pojkvän.

Och snyftandes och hulkandes ligger jag där!! Jag var helt oförberedd och slängde iväg boken på nattygsbordet, tog några djupa andetag och läste en mangabok om djävlar istället. Lyckades få stopp på tårfloden, tog upp boken igen, och höll i Tessas hand medan hon dog.

Boken har tidigare nämnts här på bloggen. Och nu har boken fått ett alldeles eget blogginlägg, för precis som Katrin säger, den förtjänar det verkligen. Och jag hann först.