Långsamhetens förbannelse

Jag trodde väl aldrig att Regina Spektor skulle sälja ut två fullsatta Cirkusar. Men tametusan om hon inte gjorde det på ett par dagar! Och jag var alldeles för långsam och lät biljetterna singla iväg åt alla felaktiga håll - åt alla håll utom mitt. Det känns som att hela Sverige kommer gå på Reginas konsert utom jag.

Jag får trösta mig med att lyssna på skivorna som finns på biblioteket.

Och förbanna min långsamhet. Jag som brukar vara så effektiv! Något slog slint.

A wednesday in the life...

Utanför dörren vid femiåtta sitter en elev. Han har minsann suttit där redan i en halvtimme och nu är samhällsläxan färdig. Han har precis börjat gymnasiet och jag har redan upptäckt att han finner stort nöje i att fråga mig om böcker som inte finns. Det tog ett par möten med honom innan jag kom på det. Någon ser mycket nöjd ut när jag föregår honom med att fråga vad han hittat på för bok idag då. Anar en storläsare och definitivt blivande stammis.

Medan han lommar inåt i lokalen vidtar den vanliga morgontoaletten. Tändning, sändning (av böcker) postläsning och tidningsändring.

Annars är den första enochenhalvtimmen lugn. Onsdagsförmiddagen är lektionsfri för alla elever utom de som läser modersmål. Lärarna är på olika möten och konferenser. Vi på gymnasiebiblioteket passar på att ha en egen sittning om kommande biblioteksråd med lärare och elevrepresentanter för de olika skolorna och temat på den årliga berättartävlingen.

Något senare, under det att vi förbereder ett bokprat för en etta från YTC, som ska komma och lyssna på våra förslag till läsning, och har samlat ihop böckerna på en vagn upptäcker vi att hissen gått sönder. Igen. Muttrande och kånkande vidtar.

Bokpratet som sådant är vid lunchtid. Tyvärr. Då är det mest besökare på biblioteket, då har de längre ledigt och här finns åtskilligt med bra sittplatser där man kan rundabordssamtala om ditt och datt. Vi hade behövts i lokalerna kring lunch, men får anpassa oss till när eleverna har sina lektioner, självklart. Så i ett föreläsningsrum på bibliotekets nedre våning samlas klassen. Vi pratar om tre böcker var, jag och min kollega, utifrån det utbud som finns i klassuppsättning (många exemplar av) och idag pratar jag om Lloyd Alexanders bra men olyckligt fula (bra omslag säljer) Väster om Friheten, jag pratar om John Ajvide Lindqvists Hanteringen av odöda och jag pratar om Scott Westerfelds Parasit. Katharina om Eoin Colfers Artemis Fowl, Mats Berggrens En enda kväll och Lian Hearns Över näktergalens golv.

Fast först är det visning. En annan klass från YTC ska få sina bibliotekskort (de som inte redan har kort i kommunen) och en visning i biblioteket om hur det fungerar. Vad man får göra, bör göra och definitivt inte får göra. De är inte… helt koncentrerade.

Samtidigt kommer en bildlärare in som har skickat hit sina elever på egen hand för att leta efter olika epoker där de ska låta sig inspireras till att göra miniatyrrum. Snart kommer en av hennes elever och frågar efter böcker om hur det ser ut inuti torparstugor. Såna har vi. Många!

Två förvirrade stammisar som går i trean kommer in och vill låna samma bok som de lämnade tillbaka förra veckan. Den var röd och såhär tjock. När jag frågar vad den handlade om svarar den ene att den handlade om historia. Det kommer fram att det var korståg de ville läsa om och vi hittar boken efter lite fäktande. Dagen bjuder vidare på frågor om sjöfart på medeltiden, lexikon på ryska, har vi böcker vad det kostar att resa och bo London och Göteborg och Gotland, för kommande klassresa? Har ni böcker om kriminella? Böcker om Ivan den förskräcklige?

En lärare kommer in och är orolig för ett bokprat vi ska ha på torsdag förmiddag. Många var sjuka när vi delade ut bibliotekskort förra veckan, andra har tillkommit. Kan vi hjälpa dem med bibliotekskort samtidigt som vi bokpratar. Jadå, det kan vi.

Eftermiddagen efter två är, för min del, ägnad åt en 50-elevers föreläsning om deras projektarbete. Det där arbetet som hetat tusen olika saker genom åren men som alltid haft det gemensamt att det är ångestladdat och tar ett läsår. Det börjar illa. Läraren kommer och kastar en lapp på mitt skrivbord om att jag kan logga in vår bärbara dator med följande koder i rätt sal. Bärbar dator? Vi har ingen bärbar dator? Letar reda på en bärbar på en annan institution och släpar dit den. Salen är kokhet. Eleverna är trötta. Men förtjusande motiverade. Nu är det allvar, nu går de i trean och projektarbetet har det pratats om. Så jag håller låda om databaser, sökmotorer, bokregister i glada fyrtiofem minuter utan att de dör. Istället skriver de frenetiskt och hoppar på mig efteråt. Välsignade elever.

Avslutar med att gå runt och suddar på bord, stänger av datorer. Ställer tillbaka stolar

Vi vill att ni ska vara med!

Jag älskar interaktivitet. Både digital och verklig. Jag tycker om när det uppstår dialoger. Meningsutbyten. Jag tycker att en dialog mellan bibliotek och besökare är jätteviktigt, och vi lyssnar på vad ni säger. Det är så roligt när det kommer fram någon och säger att "boken som du tipsade mig om förra veckan var fantastisk, snälla har du fler tips?" och Åh! jag har tips!

Visst blir man ställd ibland och det känns som man inte har läst en bok på flera år, men ibland så flödar inspirationen. Tänk när jag preciiiis hade läst ut Cirkus Pilo av Will Elliott och det kom in en tjej i min ålder som inte ville ha "nått drama" och jag frågade om hon gillade skräck. Det gjorde hon! Så det vara bara för mig att lalla fram till nyhetshyllan och plocka ned detta nyupptäckta guldkorn. Hela boktipsande var över på 20 sekunder. Alltså, jag menar inte att det SKA gå snabbt, men här var vi verkligen på samma våglängd. Hoppas verkligen verkligen att hon gillade boken.

Dialoger och samspel uppstår även genom tävlingar. På Jakobsbergs bibliotek har vi nyligen haft en tävling om vilket namn vår nya återlämningsrobot ska få. Precis just nu sitter juryn och tvår sina händer över alla 220 förslag som har kommit in. Vad ska den få heta? Nu heter den i biblioteksmun "Roboten", vilket kanske är det tråkigaste namnet ever. Snart vet vi vad det nya namnet blir!

Sen har ju aktiviteten "Läs i sommar" för barn och ungdomar precis tagit slut. Alla som ville fick skriva tre bokrecensioner om böcker de läst under sommaren, och som tack fick de en bok av biblioteket. Recensionerna är såklart helt fantastiska! De finns att läsa här.

Mer åsikter! Hjälp biblioteket att bli bättre! Lek med oss och använd oss!

Bara en sak i huvudet

Nä, jag kan faktiskt inte tänka på något annat.

Det står en full kasse med tv-spel på mitt rum. Och releasefesten för tv-spelen börjar närma sig! Du som är ungdom (ca 13 - 25 år), anmäl dig genom att maila namn, ålder, telefonnummer och e-post (eller adress) till mig; sara.lind@folkbibliotek.jarfalla.se. Tv-spelskvällen går av stapeln torsdag 1 oktober kl.18.30. Orvar Säfström kommer! Man kommer kunna spela spelen på storbildsskärm! Garanterat roligt!

Alla är välkomna till Orvars föresläsning kl 18.30, men sen är det UNGDOMARNAS kväll! Vi spelar hela kvällen.

Jag har glatt lovat att vara testpilot för spelen. Så nu gräver jag ner min läxor längst ner i väskan, och lägger spelen på toppen. Jag kommer inte vara kontaktbar ikväll.

Wii!

För länge sedan, på Hisingen...

I mörkaste vinter vaknar berättaren till sin barndoms julmorgon. Då han fick ligga och halvdrömma tills farmor slog i golvet från nedervåningen med en kvast för att tala om för sjusovaren att det minsann vankades frukost. Han hoppade genom det iskalla rummet på än ena, än andra benet fram till handfatet, slog sönder isytan för att kunna tvätta sig i ansiktet, fortsatte ner till det rödglödgade köket där farfar, farmor och gammelfarfar var igång med julbestyren. På den tiden var så mycket snö att hararna sov i skatbona. Man kunde se bakhasorna sticka ut ur rishögarna. Kastade man snöbollar mot dem skuttade gnagarna förnärmat iväg mellan trätopparna. Så är det inte nu längre. Nu ligger där en galleria…

Bengt Anderberg var runt de åttio när han skrev sin, såvitt jag förstår, andra vuxenroman. Den första hette Kain och kom ut i slutet av 1940-talet, sisådär en femtio år tidigare. Efter att ha läst den här letade jag reda på ett gammalt fulfint exemplar av Kain på ett antikvariat, för det här var en fantastisk upplevelse. Amorina, som boken heter, berättar en fiktiv släkthistoria som mestadels utspelas på Hisingen, med avstickare till USA och åt Visingsöhållet.

Amorina är namnet på en av de kvinnor som blir bollplank åt de misslyckade drömmar, rakryggade tillkortakommanden och spritkantade snedsteg som berättarens förfäder ägnat sig åt, alltmedan artonhundratalet rullat på. Amorina är också namnet på en bok av Carl Jonas Love Almqvist, den landsflyktige mästerförfattaren som i en vindling på berättelsens stig dyker upp med giftbägare i hand och allt (han flydde landet, misstänkt för att bland annat försök till giftmord, det är sant).

Sådär är det som oftast. Jag borde kanske berätta att det där om harar i skatbona förmodligen inte är sant. Det finns väldigt mycket i den här boken som inte är sant, så släktkrönika den är. Det mesta är synnerligen utstuderad lögn. Sorgesamt hopkokat av Anderberg och berättaren (jag vill att de ska vara desamma, oavsett vad som sant är) om lömska präster med dygden i botten av flaskan, om söndersorgsna män som övergivit sina älskade i tron att kunna komma tillbaka med guld och lycka i ränseln. Såvida de inte redan stannat och filosoferat sig redlösa tillsammans med Viktor Rydberg i dennes bastu. Bengt Anderberg berättar det så att jag, trots all olycka, skulle önska att varje ord vore sant. Att dessa vandrare, väntare, stråtrövare och heliga artefakter faktiskt funnits. Världen är fattigare utan alla dessa öden, och Anderbergs tragikomiska hopljugna släktsaga ett vackert träd att hänga upp sin släkt på, påhittad eller ej, och jag, för min del, är jätteglad att han kom ihåg att skriva ner alla sina påhittade minnen.

Idag är jag glad!

För mig har tv-spel sedan länge varit en del av mitt liv. Konsollen är så blank och fin. Handkontrollerna är så trevliga att hålla i. Spelen är vackra och groteska omvartannat, de behandlar döden och kärleken. Ibland till och med livet efter döden. Vem bestämmer att man är död när man är död? I spelen finns inga sådana begränsningar.

Tv-spel innehåller så mycket mer än våld, och tyvärr är det är ju det som media har lyft fram. Inte för att vara töntig nu, men varför skriver ingen om de fantastiska kärlekshistorierna? Squall och Rinoa i Final Fantasy VIII, eller Tidus och Yuna i Final Fantasy X? Åååh!

Och det är svårt att beskriva känslan av ha tjänat ihop tillräckigt mycket pengar för att kunna köpa ett nytt bättre vapen än det man hade tidigare. Åååh! Eller klara den där bossen (något stort och farligt som måste besegreas för att ta sig vidare i spelet) som man har försökt spöa så länge.

Men varför skriver jag då denna hyllning? Jo för idag kom första tv-spelet inramlades på biblioteket i Jakobsberg. Jag är så glad! Tv-spel är för mig likvärdigt med böcker, likvärdigt med filmer, det är en upplevelse och en uppenbarelse. Man använder ännu fler sinnen, och belönas med ännu fler sinnesintryck. Jag kan bestämma namn på min hjälte, jag kan styra vad han/hon ska göra, var han/hon ska gå, jag kan styra om jag ska bli stark fysiskt eller stark psykiskt, kan kan avgöra var en pusselbit passar in och jag själv kan besegra det onda. Det är JAG som gör det. Jag är en aktiv part. Visst är man aktiv i läsning också, man måste ju läsa för att berättelsen ska röra sig framåt, men i tv-spelen är utgången mer diffus och påverkbar.

Idag kom alltså Deadly Creatures in till biblioteket. Det låter lite knasigt, man får spela som spindlar, ormar och skorpioner i en väldigt realistisk värld. Huu! Men kanske får man även någon slags föreståelse för dessa läskiga djur just genom att spela genom deras ögon. Man utvecklar en väldigt stor empati för sina spelkaraktärer. Ska testspela och återkomma med utlåtande.

Jakobsbergs bibliotek kommer ha releasefest för tv-spelen under den kommande Biblioteksveckan (26 september - 3 oktober) där även Orvar Säfström kommer att inspirera och motivera alla tv-spelsintresserade (eller ointresserade för den delen!). Detaljer kommer så fort vi har dem klara, men boka in torsdag 1 oktober i kalendern!

Glad!

Hitta substitut

Det finns ett hål i mitt hjärta. Ett ödestomt utrymme som aldrig fylls. Hålet uppkom dagen då jag vände sista bladet i sista Harry Potter-boken. Det var över! Aldrig mer! Aldrig mer får jag flämta till när Harry står öga mot öga med Voldemort! Sen dess har jag försökt hitta substitut, men har inte riktigt lyckats. Harry Potter var så optimal. Allt fanns. Man växte med Harry Potter. Man våndades och bad för sitt liv med Harry Potter.

Trots att jag har letat har jag inte hittat något bra substitut. Jag tror jag måste byta infallsvinkel. Att det aldrig kommer finnas en ny Harry Potter utan att jag måste ge andra bokserier chans att beröra mig på andra sätt.

Jag läste nyligen ut första delen i Ursula Le Guins serie Trollkarlen från Övärlden. Det är en smått kultförklarad serie som började skrivas 1968 om trollkarlen Ged som ständigt jagas av en ond skugga. Han träffar drakar, besöker vindpinade fiskebyar, nästan obebodda öar, krångliga kungadömen och allsköns mer eller mindre behagliga varelser. I början är han ung, högfärdig och uppe-i-det-blå, men han tas snart ner på jorden när ett magin spelar honom ett spratt. Han tappar allt självförtroende och blir en blek kopia av sitt forna jag. Nu börjar jakten - på sig själv.

Den påminner inte alls om Harry Potter. Berättelsen är mörk, nästan hopplös, och här finns inga tonåringar med kärleksproblem. Detta är gravallvar. Men jag märker att jag gillar det. Kanske har jag hittat ett substitut.

Jag får nog anledning att återkomma om fantasyserier. För det finns många.

Såhär somrigt hade jag och bibliotekets bok det på min altan!

Segla omkring

Jag har haft mycket tur i sommar.

För jag har läst en sjuhundra sidor tjock bok om folket i en dansk liten kuststad.

Efter en knapp fjärdedel av boken har jag hunnit utbyta bredsidor med tyska kustbatterier, göra introvert myteri mot en sjöbusarnas hulk och träffa Jack Lewis, summan av all sjöfararromantik. En blandning mellan namnen Sparrow, Long John Silver och samtliga Joseph Conrads självföraktande sjömän. En man jag skulle älska att känna men aldrig vilja träffa.

Men boken utgår ändå från den lilla staden Marstal. Det är dit vi återvänder, om vi återvänder, och därifrån vi reser när vi blivit gamla nog att bli skeppspojkar.

Kvar på kajen står hustrurna, mödrarna, barnen. Så är också kyrkogården halvtom. Där ligger inga män, de har sjunkit till botten ombord på sina kuttrar och fregatter, ångbåtar och briggar.
Länge tänker jag att här förekommer inga kvinnor i boken överhuvudtaget förutom de rödgråtna, men sedan kommer änkan Friis, som vill lura havet på Marstals män.

Låter det grabbigt? Jag tycker inte det. Eller… tycker jag? Kanske är det så att mina svunna pojkläsäventyr slår framåtvolter medan jag läser. Och är det så, har jag hittat något jag saknat i åratal utan att ens veta om det. För det här är härligt! Allt från Horatio Hornblower till Alistair McLeans HMS Ulysses finns med, i mitt huvud. Men det är gjort med stor distans, stor ömhet och enorm berättarvärme, hur stormen än slår in över fördäck.

Se bara till att du har rätt stövlar på fötterna.

När fåken drar in över ön…

Influensan slog till. Andra dagen efter semestern. Vilken rivstart! Precis när man tror att man ska komma igång med vardagen igen, hinna ikapp med allt som blev liggande på jobbet.

Istället blir jag sängliggande. Feber. Ont i huvudet. Orkar inte ens tänka tanken på att lyfta en bok. Som tur är hade jag lånat hem några ljudböcker under min semester. Som jag inte hunnit lyssna på.

Jag väljer Nattfåk av Johan Theorin. Alla verkar ju ha läst den, alla tycker att den är så sanslöst bra - bara jag har hittills inte hunnit läsa den, min värld består till stor del av barn- och pysselböcker just nu.

Magnus Krepper börjar alltså läsa ’Nattfåk’ för mig. Berättar om en gård på Öland, det är kallt, der är höst - och det händer fruktansvärda saker. Någon drunknar. Någon blir kvar.

Förutom alla levande karaktärer finns där också dom som bott på den ödsliga gården, långt tillbaka i tiden. Finns kvar på ett oförklarligt sätt, finns och kan inte lämna gården. Det sägs att dom kommer tillbaka till gården under julhelgen.

Än är det november och gårdarna på norra Öland får besök av högst mänskliga varelser, ett gäng inbrottstjuvar härjar på ön. Hänsynslösa nattliga besökare. Berättelsens två delar, händelserna på Åluddens gård och deckarhistorien om hur en kvinnlig kommissarie försöker hitta tjuvarna, vävs skickligt ihop medan det börjar närma sig jul. Fåken kommer, denna kraftfulla storm som drar med allt i sin väg. Det viner kring öronen, spänningen stiger och upplösningen är bland det bästa jag läst de senaste åren.

Jag ligger matt i sängen, lyssnar, låter mig förtrollas av Theorins otroligt fina språk, njuter och dras samtidigt in i en otroligt spännande deckare. I två dagar är jag helt fast i berättelsen, och efter dess slut vet jag att den kommer att hänga kvar länge.

Missade dock att ’Nattfåk’ var Theorins andra bok, och lånade vipps hans första, Skumtimmen första dagen jag var frisk igen.

Som ljudbok även denna gång. Samme Magnus Krepper läser, även den här gången med en viss distans i rösten som förstärker textens verkan.

Spökhistoria? Kanske. Deckare? Ja, och en väldigt bra sådan! Men också en berättelse om sorg, och vad den gör med människan.

Istället för ’Läs!’ låter budskapet denna gång: ’LYSSNA’!

Eller för delen, ’Titta’: här kan du se Johan Theorin berätta om ’Nattfåk’.

Om biltävlingar och det perfekta läsögonblicket

Om man tycker om att läsa vet man säkert också var man helst gör så. Italo Calvino, en annan makalös italienare (vad jag menar kommer jag snart att berätta) föreslår följande när man ska till att läsa hans Om En Vinternatt En Resande:

Inta bekvämast möjliga ställning: sittande, halvliggande, hopkrupen, liggande. Liggande på rygg, på sida, på mage. I en fåtölj, en soffa, en gungstol, en vilstol, på en pöl. I hängmatta om du har någon. På sängen naturligtvis eller i den. Du kan också ställa dig på huvudet, i yogaposition. Med upp och nedvänd bok, förstås.

När jag började läsa Alessandro Baricco (dessa italienare) satt jag ensam i vackert väder mitt under semestern vid ett bord på en uteservering med en eftermiddagsöl. Efter att ha läst 22 sidor slog jag ihop boken, andades in och började om från början. Jag upplevde ren och hjälplös läslycka där i solen. Att vara ledig med en bok bredvid ölen (öl bredvid boken) som fick att håren på armarna att krulla sig (boken, inte ölen, ölen var bara riktigt god). Inledningen av den där Den Här Historien som boken heter, blev bara för mycket. Jag var tvungen att dra ut på ögonblicket. Därför började jag om.

Vi reser på massutflykt till Louvren i förra seklets gryning. Där startar en biltävling med drygt tvåhundra startande, målgång i Madrid. En fantastisk idé tyckte alla upp till ländernas regeringar – ett föredöme för att visa teknikens underbara utveckling. Bilarna startade med en minuts mellanrum, och orkestern spelade. Vad man inte tänkt på i all uppståndelse och entusiasm var att vägarna nog inte var byggda för tvåhundraplus bilar i hög fart (de snabbaste dundrade redan då fram i hundrafyrtio, tågen endast i medelmåttiga hundratjugo kilometer i timmen) och man hade heller inte berättat för folk längs vägarna att där skulle komma bilar (vad nu det var?). Den första dödsolyckan var en kvinna som gick ut på vägen för att se vad det var som mullrade. Den andra när en bonde ledde sina tre kor över vägen… och så fortsatte det. Varje motorhaveri, varje brinnande bilvrak uppfördes allteftersom rapporterna kom in i Madrid på en stor svart tavla vid målet som ”deltagaren har brutit”. I Frankrike började man förstå vilket odjur man släppt lös och stoppade till sist loppet. I Madrid blev Spaniens kung så uppbragd över att loppet avbröts att han lät utlysa tre dagars landssorg.

Där började jag om. Boken handlar om en av dessa pionjärer bland motorer och vägar. En pojke som vid fem års ålder får följa med sin far för att för första gången få se bilen, en sån där hög sak där föraren, med insektsglasögon och pilotscarf, sitter två meter upp i luften och ratten är lång som ett fiskespö. Pojkens liv och dröm startar där och då. Boken består av fem långa delar, där varje del är väldigt speciell. Vart berättelsen är på väg uppenbaras inte förrän hela boken ligger bakom mig som en avklarad raksträcka. Den ger mig inte samma våldsamma chocklyckokänsla hela tiden, men jag är på helspänn och pirrig genom hela läsningen och långt efteråt. Baricco skriver vackert och väldigt speciellt. I början kan man reta sig på det, jag vet eftersom jag har gjort det när jag läst tidigare Bariccosar, men när stilen letat sig in är det fullständigt överväldigande. Jag har läst många Baricco och alltid blivit precis motsatsen till besviken. Jag vet att jag inte får läsa honom för ofta för då blir det mesta annat blasé. Men då och då, när solen lyser och jag förtjänar det.

En sak till. Det finns många Baricco på kommunens bibliotek, men bara vi på gymnasiebiblioteket har hans Oceanhavet, som jag tycker att alla ska läsa, den också. Men skulle ni fråga om den på något av de andra biblioteken i kommunen lovar jag att skicka dit den. Kanske med en rosett?

Intressant tillställning

Om jag bara kunde skulle jag naturligtvis bege mig till Södra teatern ikväll. Då skulle de 15 utrikeskorrespondenter som samlas där möjligen kunna ge mig svaret på en fråga som gnager så gott som varje gång jag ser nyheterna: varför, o varför, anser man sig särskilt lämpad att analysera ett politiskt tillstånd i exempelvis Teheran när man själv befinner sig i... Jerusalem!

Jag inser att kassan är ganska skral. Att Sveriges television inte kan postera en korrespondent i varenda litet hörn av världen. Likaså räcker mitt förstånd till för att förstå att det sannolikt inte är korrespondenterna som är ansvariga för sakernas tillstånd, utan ansvaret vilar troligen lite högre upp i hierarkin. Men, och ursäkta truismen, en andrahandskälla är en andrahandskälla. Detta logiska förhållande gäller oavsett hur långt ifrån händelsernas centrum man befinner sig. Man kan lika gärna sitta i Stockholm och intervjua en student på Teherans gator om utvecklingen, som i Jerusalem.

Den enda vettiga förklaringen till att man envisas med att nyttja "mellanösterkorrespondenten" i det här fallet är att ge sken av någon slags autencitet. Arkitekturen, människornas utseende, språket o.s.v. förefaller i västerlänningens ögon vara snarlika oavsett var i regionen man befinner sig och följaktligen kan bilden av "orienten" användas för att skapa just idén om att denna korrespondent är "där". Detta är naturligtvis ett missgrepp av stora mått som tragiskt nog har gamla anor (läs t.ex.Edward Saids bok Orientalism)

Men jag kan ha fel. Bege er därför som sagt till Södra teatern ikväll och luska ut sanningen!

PS. Inget blogginlägg värt namnet kan undgå att notera att folkets lag, d.v.s. AIK, igår intog sin rättmätiga plats på tronen.

Hej höstterminen!

Den första veckan efter semestern är nästan kuslig. Tomma korridorer med någon vilsen hantverkare som irrar vidare bort längs väggen. Datorn droppar fram floden av oöppnade mail och hyllstädning hägrar, för att se vilka böcker som står totalt fel och betraktats som försvunna för den sakens skull och vilka böcker som faktiskt är oåterkalleligen försvunna. Till hyllstädningen har jag hjälp av sommarjobbare som kommunen delat ut. Vi har två gymnasister som själva går på skolan, så de kan sitt bibliotek. Och det är klart, för dem blir det någonting helt annat än att ha skolans vardagslunk, även om arbetsuppgifterna är monotona. Sommarjobbarna är koncentrerade, effektiva och tar sina uppgifter på stort allvar.

Lugnet är bedrägligt. Tro mig. Jobblunken kommer först till våren. Nu stundar hösten. Runt åttahundra nya elever knackar på dörren. Och alla vill låna… nej, nej ALLA kanske inte vill låna, men alla ska kunna använda bibliotekets samtliga resurser så snart som möjligt. De flesta saknar bibliotekskort i Järfälla kommun, främst därför att de kommer från andra kommuner. Till detta kommer halvklassvisningar av vad man faktiskt kan och ska använda gymnasiebiblioteket till, och hur vi kan, och förhoppningsvis kommer att hjälpa eleverna under deras stundande tre år för om masten. Sedan följer bokprat…föreläsningar om källkritik (varför man faktiskt inte får klippaklistra texter från nätet och kalla dem för sina)… informationssökning (om man bara använder google, vad missar man då? och om man använder google, vad hittar man då?) allt detta så fort som möjligt så att eleverna kan detta när de börjar med alla sina grupparbeten och projekt/har fått sina böcker så de kan arbeta med sina projekt och sin skönlitteratur i engelska/svenska. Lärarna vet att först till kvarn funkar även hos oss. Lärare lär sig. Fast de inte alltid lyssnar. I höst kommer vi att har fler föreläsningar och bokprat än någonsin tidigare, eftersom det var både framgångsrikt och uppskattat förra året, och då vill fler ha vår hjälp, och samtidigt kommer de med fler idéer. Medan vi ska hålla öppet som vanligt och hålla vardagssysslorna puttrande på plattan.

Nej, jag klagar inte. Jag bara vet… jag besvär mig att vara en eld, en klippa, en stjärna, ett lokomotiv och en virvelstorm. Lyssna, svara, ta mig tid och vara rättvis på alla sätt och vis.

Jag pratade med en av skolornas kuratorer härom förmiddagen. Hon kände igen det där med att gå ut och prata med nya klasser just som de fått syn på någon som bara är huur urstilig som helst i grön tröja en bit bort. Alla intryck som förstör koncentrationen. Storögda, yrbenta, förvirrade är vi det sista som intresserar just då. Sedan, en fingerknäppning och det har gått tre år, man är vän med de unga vuxna som lämnar en sorgsen i sticket medan man väntar på de nya ettorna som man ska berätta om bibliotekskort och inloggningar för.

Varmt välkomna till höstterminen!

Jag är din flickvän nu

Ikväll ska jag gå på teaterföreställningen Jag är din flickvän nu, som är löst baserade på Liv Strömquists och Nina Hemmingssons underbara teckande serier. De har alltid en kritisk och feministisk pilspets som skjuts från fruktansvärt träffsäkra bågar - rakt in i hjärtat. "Jag är ju helt jävla normal - fattar du hur det känns!? Va? Va?". Samtidigt är det hutlöst roligt och riktigt riktigt elakt.

Men vad jag är nyfiken på - och en smula nervös över - är hur man egentligen överför detta geniala format till att bli något lika bra på scenen. Det går säkert jättebra, men jag vet bara inte hur de kommer att utföra detta. Jag får väl återkomma med en rapport efter utfört teaterbesök.

Annars har jag just nu en sån där extremt slö semester. Jag gör ingenting. Absolut ingenting. Förutom att läsa, promenera, sova, äta, titta på tv-serier, gå på loppis... Jag brukar vara en sån där som måste planera min semester och fylla ut varje dag med en aktivitet, men jag har insett att man kanske inte måste. Man kanske bara kan... slappna av. Det är väl egentligen det semester är till för. Antar jag. Annars hör man ju talas mycket om den så kallade "semesterstressen" - man får så mycket man måste hinna med att semestern blir värre än det vanliga arbetet. Ack - det är synd om människorna!!

Annars då? Jo, nu har jag lånat mina föräldrars hund hit till Solna. Hon ligger på min säng. Ibland tittar hon på mig, dessa stora djuptjärnsögon, ibland med en lite sovkant runt, och ibland uppfodrande (Nu - ut! Nu - sluta dator!), ibland bara milt och ljuvt.

Snart fyller jag år. Då ska jag fira i dagarna tu.

Veckans uppdrag blir dock att kolla upp vad den hära kulturfestivalen egentligen erbjuder! Och vad de erbjuder utomhus så Ester (hunden) kan följa med.

En och halv vecka kvar på semestern nu. Jag ska fortsätta att försöka göra ingenting. En blogguppenbarelse då och då kanske.

Om vänskap

I sommar har jag läst en bunt böcker som har haft det gemensamt att de varit rejält spektakulära. Flygande påvar, racerbanor utan slut och exploderande danska krigsskepp. Den holländske författaren som fick avsluta semestern, Cees Nooteboom berättar istället en mycket långsam och lågmäld historia för mig. Nästan som pulsade jag i snö någonstans innan ni andra vaknat och sett att nysnön faktiskt lagt sig. En hel del snöar det i vårvintriga Berlin där romanen Alla Själars Dag utspelas. I Berlin vandrar huvudpersonen, en välrenommerad dokumentärfilmare i självvald exil på jakt efter mening och mål. Han har förlorat sin familj i en olycka för länge sedan och letar lite på måfå. Efter meningen kanske eller bekräftelsen om frånvaron av mening? Kanske efter alltings nyckfullhet? På vad hänger man upp sitt liv när man förlorat allt? Jag vet inte om det är ett syfte med boken, men den väcker sådana tankar hos mig medan jag pulsar fram i den.

Nå, Berlin verkar vara ett bra ställe att leta på, och i all outtalad misströstan finns platser där tröst faktiskt finns att finna. Gå in i en gränd, bortom alla nybyggda glasbyggnader och 1900-talsmonument, avsiktliga och oavsiktliga och du hittar en pub. Därinne sitter dina vänner och diskuterar ovidkommande viktigheter, som de alltid gjort. Jag läser och känner värmen. De tittar knappast upp, men ändå finns plats just för dig. De visste inte ens att du var tillbaka i stan. Det är inte vad berättelsen egentligen handlar om, men den genomsyrar ändå hela historien. Det här att det finns vänner som utan att fråga alltid finns där, som håller under armarna när man inte ens själv vet om att man behöver det.

Vänskapen som man kan lita på utan att be om det, men som också går att förutsäga i varje ordvändning hur den kommer att utvecklas kring bordet. Alla vet redan vad alla tycker. Den självklaraste. Som ibland blir så självklar att jag glömmer hur fin den är. Boken är värd att läsa bara för den vackra och ömma redogörelsen för vad vänskap kan vara.

Sedan handlar själva berättelsen inte om det. Den handlar om kärlek och att hitta tillbaka till mening och mål. Det är vad som driver boken och vad jag vill ha svar på medan jag läser. Vad jag berättat ovan kommer på köpet.

Men den där steppdansen framemot slutet, den lurar fram klumpen i hjärtat… Vad vänner ändå… ja, jösses.

Sedan är det här inte den första Nooteboom jag läser, och jag undrar vad det är med honom och unga kvinnors kärlek till medelålders humanister… Lite irriterande.

Men låna.

Plocka böcker på känsla

Nu har jag gjort det igen!! Bara strövat runt i biblioteket och lånat sånt som ser häftigt ut. Är inte bibliotek det bästa egentligen? Bara gå runt och ta vad man vill ha, just för tillfället, och sen bara pluppa in dem i en automat och sen dra. Man behöver inte prata med nån, om man inte vill, eller inte låna nått alls, om man inte vill.

Jag är just nu väldigt fantasybiten. Gärna lite ungdomsfantasy så här på sommarkvällskvisten. Jag har precis plockat åt mig Tunnlar av Roderick Gordon och Brian Williams. Kan bli bra. Jag vet inte något alls om den, men den ser rätt häftig ut på framsidan. Utöver detta har jag lånat två delar till ur Ursula Le Guins serie om Övärlden. Verkar lovande. Just nu har Ged, hjälten, seglat till drakön...

Sen hittade jag två fina engelska böcker som verkligen lockade till läsning. Interworld av Neil Gaiman och Michael Reaves. Det KAN ju inte heller bli dåligt. Och en spökhistoria som heter Breathe - A Ghost Story av Cliff McNish.

Det blir fina tre semesterveckor det här. Det känner jag i mina läsnerver.

Regnbågsfärgat på biblioteket

Pride är igång!!!! För tolfte året i rad går Stockholm Pride av stapeln, till mångas glädje. Stockholm sprakar i färger, regnbågsflaggor fladdrar på bussarnas tak, alla är liksom lite gladare. Jag planerar på att gå och titta på Pride-paraden och annat smått och gott. Pride känns lite grand som ett smörgåsbord.

Årets tema är Hetero. Eller snarare heteronormen. Hur vi förväntas vara som människor. Att relationen mellan man och kvinna alltid ses som det normala, och allt annat är avvikande. Det finns givetvis otaliga exempel på hur heteronormen begränsar dig, begränsar alla, begränsar pojkar och flickor, begränsar män och kvinnor att göra det de drömmer om. Eller att man inte ens tänker på vad man drömmer om. Jag brukar ofta försöka göra saker som genom normen anses okvinnliga, byta däck på bilen, borra upp hyllor, men det känns konstigt att jag måste påminna mig själv om att göra dessa saker. Det faller sig inte helt naturligt, därför att mitt liv, liksom andras, är genomsyrat om heteronormen. Sen när jag väl borrar och byter däck så faller det sig så att jag tycker att det är rätt kul.

Jag tror det är viktigt att hela tiden tänka på vad man gör så man inte faller in i föråldrade mönster. Är det svårt att byta däck? Nä. Är det svårt att borra? Nä. Varför inte göra det själv då? Och om det är svårt, träna då!

Jag har tidigare bloggat om föräldrarledigheten. För mig är det självklart att den ska delas lika av båda föräldrarna - no questions asked. För börjar frågorna ställas, då hittar man gärna på undanflykter och det hela slutar med att mamman tar ut tre fjärdedelar av ledigheten. (Senaste statistiken tyvärr). Många hävdar rätten till att kunna bestämma över sitt eget liv - men det är ju NORMEN som bestämmer över livet när kvinnan fortfarande tar ut så pass mycket av ledigheten. Detta leder givetvis till lägre lön och sämre karriärsmöjligheter för kvinnan. Dessutom förstör man för andra kvinnor - tänk på alla som försöker göra en jämställd karriär vid sidan av männen där dessa mäns fruar tar ut den mesta ledigheten och ger dessa män försprång. Kvinnan kan aldrig få lika stor makt som männen, om inte föräldraledigheten delas rakt av - lika - jämställt.

På biblioteket har vi väldigt mycket böcker om heteronormer och hbtq-rörelsen (homosexuella/bisexuella/transpersoner/queer). Det finns ett brett utbud, både romaner, faktaböcker, biografier, barn- och ungdomsböcker. Jag var och kollade på min lilla bilderboksutställning alldeles nyss - nästan allt var utlånat! Jag tror att småbarnsföräldrar idag är relativt intresserade och insatta i hur man kan avvärja heteronormen och begränsningarna den medför. Dessutom är den tråkig!

/Sara Lind

I avgrunden

Detta är förvisso inte ett samtal hämtat från "tjuvlyssnat på biblioteket" men väl ett av mig drömt scenario:

”-Jasså du gillar böcker med annorlunda teman. Som gärna får behandla esoteriska spörsmål och obskyra ämnen såsom exempelvis ockultism och svarta mässor. Författade på snårig och högtravande prosa. Med en sådan stil att man ibland är tvungen att läsa om för att resonemangen är så snåriga och dunkla. Jasså, ja, då har jag nog boken för dig; ”I avgrunden” av J.-K Huysmans. Huysmans kan nog sägas tillhöra det sena 1800-talets dekadenta Fin du Siècle litteratur…”

Jag vet inte varför men, utan att söka alltför djupt i själens skrymslen och vrår, kan jag bara konstatera att jag gillar den här sortens böcker. Demokraten i mig föraktar naturligtvis "litterära aristokrater” som Huysmans men köttet är svagt säger dem ju. Och i mitt fall så även anden.

Blocketknarkande och loppisbesatthet

Jag har ju nyligen flyttat till en egen lägenhet. Då ska man köpa saker, har jag upptäckt. Upptäckt både med sorg och glädje. Glädjen är att man kan göra fynd, sorgen är att man inte har tillräckligt med pengar.

Nu har jag alltså börjat utleva alla mina drömmar om 1800-tal och rokoko och pråligt och härligt. Jag går på varenda loppis jag kan hitta och letar skrivbord och soffor på onlineauktionssajter. Det blir som en drog! För att inte tala om Blocket.se. Där hänger jag så ofta jag hinner.

Och fyndat har jag ju gjort! Bland annat så skänktes det bort en rokokosoffa på Ingarö! Lite sliten, men det gör inget. Den påminner om den på bilden, men ljusare. Tyvärr har jag ingen kamera att foto den med. Oj, nu upptäcker jag att jag dessutom låter som en gammal tant; "Jag har ingen kamera och har bara möbler från förra seklet...". Obs, jag är 26 år!

När jag går på semester om en vecka ska jag åka till alla loppisar som finns i Stockholmsområdet. Och utanför Stockholmsområdet. Jag hittade en helt fantastisk lada med underbara loppismöbler i Västland, nära Älvkarleby. Missa inte den om ni åker förbi där!

På biblioteket finns massor av bra hjälpmedel om man vill bli loppis- och second handexpert. Läs till exempel boken Lilla Fyndguiden som tipsar om hur du gör fynd på loppisar.

Eller om du nu redan har fyndat på loppis så kanske du behöver tips och råd om hur du renoverar eller fixar till din skatt på bästa vis. Slipa, klä om, måla - hur gör man? Nött blir nytt ger dig svaren!

Tänk på att sommartider är loppistider!

Nu förstår jag inte riktigt

Jag har precis läst ut barnboken Kurt i Kurtby av Erland Loe som precis ramlade in på biblioteket. Mamma mailade mig och sa; "Du mååååste blogga om den här boken!" och då ska jag väl inte vara sämre än att jag gör det!

Jag är väldigt kluven, måste jag säga. Jag har läst lite Erland Loe tidigare, och då vuxenböcker, men han är lite... hur ska man säga... lite för tokrolig för min smak. Även om det ofta ligger allvarliga ämnen inunder blir de ibland bortkollrade av tokiga formuleringar eller lättköpta skämt. Inget är subtilt med Erland Loe. Inget är humoristiskt med ena mungipan, utan meningen är att man ska gapflabba. Men jag orkar liksom inte sitta och skratta högt när jag läser. Okej, ett fnitter då och då, men sen får det räcka.

Men nu har Erland Loe alltså skrivit en barnbok om en helt vanlig norsk familj som irrar bort sig i svenska skogar. Helt plötsligt uppenbarar sig Kurtby inför deras ögon, där pappa Kurt genast blir helgonförklarad som pastor i den lilla byn där Kirsti Brud regerar. En pastor måste en by nämligen ha. Annars blir skaran förvirrad. Í Kurtby tillverkar man pingisbord, går på gudtjänst och äter gammalt kött. Kurts fru Anne-Lise försöker revoltera mot alla absurditeter men Kirsti hotar då genast med att pastorsfruar så väldigt lätt halkar i badkar. Pastorsfruar ska sitta och virka, hela dagarna. Det är Jesus ord. Och förresten ska hon, Kirsti Brud, ge ut en cd-skiva med Guds ord. Gör man inte som Kirsti Brud säger får man smisk på snoppen eller snippan.

Det är inte subtilt alls. För en vuxen. Men fattar barn det här? Fattar de att det är en parodi på Knutby? Vet barn att folk "halkade" i badkar och faktiskt dog? Vet barn att Knutby finns? (Hjälp mig, ni som har barn, vet de det?) Och ska man samtidigt som man läser för barnen förklara hur det hela hänger ihop? För jag tycker inte att boken håller om man inte vet om Knutby. Och då faller ju hela poängen. Hörru, Erland, hur hade du tänkt egentligen???

Jag är konfunderad och vill ha svar!

Får man? Jag tycker att man får!

Jag har ju tidigare skrivit, mycket exalterat, över att boken Pride & Prejudice & Zombies skulle ges ut som bok (för att därefter transformeras till film). Nu har jag hört av säkra källor att boken är bra och rekommenderas! Jag väntar fortfarande på att boken ska köpas in till Järfällas bibliotek. Jag tror mitt inköpsförslag ligger och bränner i någon slags "kanske"-hög. För det är kanske inte helt lätt att veta hur man ska ställa sig till sånna här "parodi"-böcker. Det är ju både en parodi på den älskade klassikern och en parodi på zombiegenren. På ett sätt tar de två parodierna ut varandra för att helt plötsligt kännas självklara!

Jag tycker att klassiker aldrig får vara "hands-off", rör-mig-ej, utan de ska leva med oss, genom oss och vara våra följeslagare. Genom att slänga in zombies med min älskade hjältinna Elisabeth och ungdomsförälskelse Mr Darcy tvingar man upp dem till ytan igen. Inget är självklart, och böcker är kända en tid för att därefter glömmas bort. Inget garanterar att Stolthet och fördom alltid kommer att vara en klassiker. Därför måste man ständigt uppmärksamma den på nya sätt, för att låta nya generationer sätta sin egen prägel och kunna identifiera sig själva i det gamla. Kanske genom zombies. Det är bara ett sätt. Det finns otaliga.


Den här nya "tillspetsade" genren kallas Quirk klassiker, quirk är ett ord för att beskriva en "odd habit" enligt wikipedia. Och jag tror att vi bara har sett början, nu har nämligen en trailer för boken "Sense & Sensibility & Sea Monsters" börjat snurra på YouTube.

Jag älskar't. Fortsätt värna och vanära - allt som är publicitet betyder att fler upptäcker originalet. Jane Austen kommer aldrig glömmas!