Keep calm and carry on

En dag läste jag i Svenska Dagbladet om den brittiska bibliotekarie som hittat en propagandaaffisch från andra världskriget med budskapet "Keep calm and carry on". Originalaffischen var vackert röd och väckte genast mitt intresse. Så typisk för det brittiska kynnet!

Tänkte tillbaka på när jag var i London och många Londonbor drabbades av terrorattentaten i tunnelbanan, sommaren 2005. Tänkte på hur engelsmännen vägrade låta sig lamslås utan fortsatte leva sina liv - självklart och utan att låta sig skrämmas av terrorister. Business as usual. Keep calm trots rädsla för ditt liv.

Att jag fastnade för "Keep calm and carry on" beror inte bara på de oroliga tiderna, den ekonomiska krisen i Sverige och världen. Nej, affischen talade direkt till mig som drabbats av den ena krämpan efter den andra under lång tid. Varför klaga? Jag som har det så bra! Varför vänta på att bli frisk? Nej, lika bra att bita ihop och kämpa på.

Upptäckte en underbar Keep calm-webbplats, kolla här.

Beställde genast en marinblå Keep calm-väska och i måndags fick jag äntligen det långväga paketet. Jättefin! Nu gäller det att leva upp till mottot, inte det lättaste.

Kämpa på ja, leva i nuet. Ta en dag i taget. Du ska se att det snart går över. Allt fler talar om att sitta still i båten, vara nöjd med det man har, bli vid sin läst. Det är inte läge för stora beslut. Vem törs köpa hus eller byta arbete nu? Är det fegt? Tråkigt? Nödvändigt? Biblioteket har förstås böcker om de stora frågorna lycka, kolla i bibliotekskatalogen här och lidande, kolla här.

Många vill finna sitt inre lugn och metoden i ropet heter mindfulness. På svenska blir det medveten närvaro. Visst låter det lika vackert på engelska som på svenska? Mindfulness sägs hjälpa mot stress, nedstämdhet ochordineras av allt fler läkare. Eftersom jag varit nyfiken på mindfulness ett tag har även jag börjat en kurs i medveten närvaro i S:t Lukas kyrka i Kallhäll. Kursen ges även i Maria kyrka nu i vår. Det gäller att försöka leva här och nu, vara snäll mot sig själv och andra, att inte döma och värdera. Centralt är att inte gräma sig över vad som har varit och inte oroa sig för framtiden. Viktigt men ack så svårt!

Biblioteket har flera böcker och ljudbokkurser om mindfulness, se i bibliotekskatalogen här.

Jag kan även tipsa om Anna Kåvers bok från 2004: Att leva ett liv, inte vinna ett krig : om acceptans.

En av vårens mest omtalade böcker, Good enough av Elizabeth Gummesson, handlar om hur man kan byta livsinställning från perfektionist (som ofta hindrar sig själv) till en människa som lever fullt ut och känner att du duger precis som du är - good enough.

Tillbaka till väskan. Hjälper den mig att behålla lugnet och kämpa på? Ja, faktiskt!

/Kerstin Gerén

Gästblogg av Theodor Kallifatides

Sjuttio år gammal. Två barn, två barnbarn, hustrun. I närmare fyrtio år har hon funnits alldeles intill, att se henne på morgonen är som att öppna fönstret.

Allt annat var borta. Året innan hade min mor dött. Hennes balkong, där så många tankar och berättelser skänkts mig, var borta.

Skulle jag någonsin mer undfå välsignelsen av en bärande tanke, av en angelägen berättelse?

Det trodde jag inte. Så fort något formulerades i mitt huvud formulerades också motfrågan: Vem skulle bry sig om det?

Det fanns sådana som brydde sig, som kom till mina aftnar på olika bibliotek runt om i landet, som hade läst någon eller några av mina böcker, som gav mig värme, nästan kärlek.

Tacksam över allt detta fortsatte jag och kunde fullborda ”Vänner och älskare” som jag ska presentera den 23 april på Biblioteket.

Allt gott!

/Theodor Kallifatides

Not: Theodor Kallifatides besöker Jakobsbergs bibliotek torsdag 23 april kl. 18.30. Fri entré!

Vem ska jag ge en ros? Eller en bok? ...Eller hur var det nu?

Imorgon är det Världsbokdagen! Järfälla folkbibliotek firar med rosor, boklunch och författarbesök. Världsbokdagen sammanfaller nämligen med Rosens dag, och enligt en gammal katalansk tradition går det ut på att man ger en bok till någon man tycker om, och får en ros tillbaka! Jag är spänd på att se om den personen man ger en bok har en ros redo att ge mig. Jag skulle bli mäkta förvånad om det var så, men upp till bevis nu då! Alla borde prova, skänk böcker till höger och vänster och se hur många rosor du får tillbaka. Eller... låna en bok på biblioteket och förbered er prunkande balkong eller rabatt med en rosbuske! Inspiriation finns hejdlöst på biblioteket.

Jag minns när jag den enda gången i mitt liv har haft en balkong. Jag var salig. Jag hade storartade planer. Jag vet inte hur många böcker om "gröna balkonger", "gröna fingrar" och "grönskande uteplatser" jag lånade. Jag planterade frön, köpte tomatbuskar och diverse kryddor. När det väl var dags för det stora grönskandet att börja var jag på väg till nästa lägenhet. Utan balkong. Allt slit förgäves.

Men ni som är förunnade med balkong eller uteplats borde verkligen passa på nu. Tänk på mig som bor i en glasartad skyskrapa! Så ett frö för mig, en vinbärsbuske i min ära!

Världsbokdagen och Rosens dag firas på Jakobsbergs bibliotek. Vi börjar dagen med en stadig boklunch, Bok&Mat, kl.12.00-12.45 (alltså imorgon, men man måste köpa biljett - 50 kr - senast idag! Inkluderar lunch, kaffe, kaka). Bibliotekets personal pratar om vårliga böcker, och det finns mycket att tolka in under begrepper "vår", det lovar jag! Ät lunch och skaffa läsinspiration samtidigt.

På kvällen är det sedan dags för författarbesök med Theodor Kallifatides på Jakobsbergs bibliotek! Missa verkligen inte det här, imorgon torsdag kl 18.30. Fri entré såklart! Missa inte heller att Kallifatides gästbloggar på Järfälla folkbiblioteks blogg, någon gång under dagen.

Bang!

Jag missade filmen om journalisten Barbro Alving, Bang och världshistorien när den visades på tv i julas. Trodde naturligtvis att jag skulle kunna se den på webben, men det visade sig att svt inte hade rättigheter att visa den. Såg istället till att den köptes in till bibblan.

Nu har jag sett den, en film om en enastående kvinna. Berättelsen utgår från de världshändelser Bang bevakade, men vi möter framför allt en djupt rörande historia om en journalist som slogs för det hon trodde på och som trotsade allt motstånd hon mötte för sina åsikter, sitt sätt att leva och för att hon var kvinna. Samtidigt är hon hård mot sig själv och det liv hon inte kan motstå att välja. Det kan vi bara tacka för idag. Jag ryser flera gånger av hennes formuleringar, som är träffade, klockrena, syniska, vackra, sjävkritiska och alltid kloka.

Sättet filmen är uppbyggd på påminner mycket om filmen om Sigrid och Isaac som jag höjt till skyarna tidigare. Bilderna utgörs av mellan foton, filmsekvenser och Bangs reportage. Berättandet bygger på Bangs brev och dagboksanteckningar. Det ger filmen en närhet som fullständigt griper mig. Tur att hennes 100-årsdag i januari återväckt intresset kring denna makalösa kvinna så att jag får chans att stifta en djupare bekantskap med henne. Det finns förstås massor att läsa av och om henne.
Själv ser jag fram emot att läsa Bang om Bang, där dottern Ruffa samlat moders texter.

Dinosauriernas tid

Nu har dinosaurietiden kommit till Barkarby bibliotek. Hela vår stora glasmonter är full av skräcködlor av alla de slag.

En skräckinjagande tyrannusaurus rex lurar i bakgrunden medan en brachiosaurus längansfullt blickar ut genom glaset. "Släpp ut mig i biblioteket...snälla, jag vill bara läsa en liten bok..."

En hungrig baronyx fångar sig en fisk...

För den som är lässugen har biblioteket massor av fakta böcker om dinosaurier:

Det var en gång - massor av dinosaurier
Dinosaurier
Dinosaurier: Fakta i närbild
Dinosaurier

Vi har även en del skönlitteratur:
Dinosaurieflykten: destination: USA
Harry och dinosaurierna

Kalaskul i träsket

Skräcködlornas dal
Dinosaurieklubben

/Sarah Utas

Juryn har fällt sin dom.

Ja. Det har den. En pärs var vad det var.

Järfälla gymnasiebibliotek i samarbete med gymnasieskolorna håller nämligen för femte året i följd en berättartävling. Bidragsgivarna är gymnasieelever. Deltagandet ytterst frivilligt.

Temat denna vår har varit Hemligheter. Vi försöker hålla ämnena breda och fantasieggande, och det har betalat sig väl varje gång. Här finns hemligheter manifesterade, personifierade hemligheter, hemlighållanden, frisläppanden, vikten av att få ha hemligheter, vikten av att slippa ha hemligheter, självupplevda, påhittade, poesi, prosa. Tack alla ni som bidragit. Jag är så imponerad. Dels av berättelserna, som är fenomenala, förtjusande, skrämmande. Men mycket också av modet att lämna ut era berättelser överhuvudtaget.

Prisutdelningen som sådan sker i gymnasiet för gymnasiets elever, konferencier är detta år Helge Skoog. Tyvärr är det inte möjligt för skolorna att bjuda in intresserade utifrån, det saknas helt enkelt platser, så jag utelämnar datumet för tilldragelsen, men vinnarna kommer att förkunnas i samband med att Helge läser upp vinnarbidragen. Så inte heller om detta kan jag orda. Utan bara pusta och tacka inblandade.

Skarpt svårt att värdera och väga berättarglädje, originalitet. Alla är så olika, berättade med sådan fantasi och sådant engagemang. Lycklig blir jag av att det finns så många elever som har historier att berätta, lycklig av att ni vill berätta dem för andra. Gymnasiebiblioteket kommer som vanligt att låta trycka upp berättelserna, i den mån vi fått tillåtelse därtill. Hoppas ni som skrivit fortsätter! Hoppas ni inspirerar andra. Ni inspirerar oss på gymnasiebiblioteket. Vad är det du brukar säga, Sarah?

Jag gillar verkligen mitt jobb.

Tänk om författaren driver med mig...

I förrgår snappade jag upp Alex Schulmans bok "Skynda att älska" som handlar om sorgearbetet efter en far, Allan Schulman, som avled för ungefär 6 år sedan. Sedan dess har Alex medvetet tvingat sig själv att inte tänka på honom, och det är först när han träffar teurapeuten Leo som han inser att sorgen har blivit ett elakt litet monster inuti honom som krafsar på hans inälvor, kräver uppmärksamhet. Och att monstret måste få låta, skrika, gråta.

Än så länge gillar jag boken. Jag tycker den är vacker, rättfram och fylld av igenkänningsfaktorer. Men vad jag inte kan bli kvitt är känslan av att jag kanske blir förd bakom ljuset. Jag vill verkligen inte tänka så, just nu har jag byggt en förtroendefull relation till Schulman och jag litar på honom. Men det gnager och biter. Lurar han mig? Vi är vana vid en ironisk och elak herr Schulman. Jag läste hans blogg när den var som allra störst, och hade faktiskt... roligt. Han var elak mot alla. Ingen kom undan. Jag minns allra mest hur han brukade skriva om sitt syskonbarn Saga. Hur helt fullkomligt inkapabel hon var till att rita. Jag menar, vem i hela världen säger till ett barn att hästen har väl ändå inte TRE ben?! Men Schulman gjorde det givetvis med kärlek i tangenterna. Kanske var det därför jag gillade bloggen. Han frammande kärlek i de mest groteska lägena. Det blev kontrastrikt och spännande. Förbjudet. Taktlöst. Kärleksfullt.

När han skriver om sin far som vid varje fotbollscup utropar "Väl skjutet!" kan jag inte låta bli att tänka på alla de gånger Alex har skrivit "Väl rutet!" åt alla som någonsin har försökt ge honom svar på tal i kommentarsfältet. Att varje gång något går det minsta på tok i Allan Schulmans liv så undslipper han ett "äsch".

Men jag hoppas och tror ändå att den stabila grund jag nu har byggt upp för oss kommer att hålla. Att hans ord om sin åldrande far är ord som är sanna, och som känns viktiga. Att han skriver för mig. Att han inte driver med mig.

Nä. Det gör han inte.

Väl?

Vi bygger om också...

Många funderar säkert på vad som händer på bibblan innan öppning. Just nu är det verkstad på Jakobsbergs bibliotek. Det är lika spännande varje dag att se vad som hänt sedan dagen innan. Och det går undan. I samband med att vi inför självbetjäning på alla bibliotek passar vi på att förändra i lokalerna. De stora diskarna ska bort, vi möblerar om och försöker skapa attraktiva bibliotek med något för alla och där alla känner sig välkomna. Vi tar gärna emot synpunkter från alla om hur vi kan uppnå detta!

Jag har de senaste dagarna sprungit runt med kameran för att dokumentera en del av förändringarna. Följden av det är att jag är ökänd hos snickarna som igår utbrast: "Nu kommer hon med kameran igen!", "hon är ju livsfarlig", vilket jag gladeligen bemötte med: "Nu hamnar ni på vår blogg." Här följer ett smakprov på vad som pågår.

En alldeles vanlig lånedisk för ett par veckor sedan.

Det börjar hända saker.
Ordning och oreda.

Krypande ingår numera i arbetsrutinerna.

En ny vägg!

Jag vill ha både Shakespeare och Meyer!

Den här debatten börjar bli absurd. Jag tycker givetvis också att biblioteken ska förmedla kvalitetslitteratur, men varför ska all utveckling stanna vid det? Det är som att bibliotekarien Christer Hermansson i sin debattarikel i GP vill slå dövörat till när det är något som han inte anser vara "kvalificerat" i hans tycke och smak.

Jag anser det orimligt att vi ska agera domare för all slags litteratur. Jag anser det orimligt att vi ska ha mage att snacka ner andra läsares personliga smak. Jag blir oerhört ledsen och deprimerad när jag hör de klassiska historierna om ungdomar som har upptäckt biblioteket för första gången men får ett snäsigt svar när just deras favvoförfattare förs på tal. Man förminskar människor! Människor som har klivit över tröskeln, kanske med ett visst motstånd. Sådana här debattartiklar kommer att bidra att alla unga tjejer som avgudar Stephenie Meyers böcker aldrig någonsin kommer vilja besöka ett bibliotek, eller ska vi kalla det ett fascistiskt kulturlandskap? "Vi är bättre än du?" Jag skulle i ren protest aldrig sätta min fot på ett bibliotek som anser att böcker jag gillar (av någon anledning, vilken som helst) inte är "bra" nog. Dessutom vänder vindarna, Stephen King är numera helt accepterad på ett bibliotek, liksom Shakespeare (som ansågs vara populärlitteratur i historisk samtid) och Dante (som skrev med ett "vulgärt" språk under dennes samtid.) (Andreas H kom med danna klarsynta poäng)

Maken till översitteri får man leta efter. Jag tänker faktiskt inte skräda orden, kallar man Bokhoras skribenter för "några kvinnor som är amatörer på att läsa och skriva om litteratur" samt att påpeka om och om igen att det är KVINNOR som skriver om böcker på en blogg så får han skylla sig själv. Vad jag ser är ett tvättäkta gubbigt förakt mot duktiga unga kvinnor. Gubbarna själva säger sig vara medvetna och vilja motverka, men när de kommer till kritan är de helt döva och blinda. Jag ser tydliga referenser till boken Bitterfittan (som jag precis har läst, jag är lite efter) där huvudpersonen Sara närapå går under i sitt arbete som journalist eftersom (den manliga) redaktören och (den manliga) producenten envist avsnäser alla hennes idéer till tv-reportage, "de passar inte målgruppen", medan hennes manliga kollega som går in med EXAKT samma idé som henne genast får genomslag och uppmuntran. Hade det varit ambitiösa unga grabbar som hade drivit bloggen hade det nog inte varit ett sånt liv på herr Christer.

Man tror att det är skräckscenarion, men det är det inte. Det är en verklighet som vi måste fäktas och slåss emot. Hur kommer det sig egentligen att det inte finns en enda debattartikel om all "dålig" fantasy som finns på biblioteken? Den fantasy som unga killar älskar? Varför är det Twilight-serien som råkar illa ut? För ingen kan väl på allvar tro att de diskutabla könsmönstrena i Twilight på något vis kan konkurrera med all gubblitteratur med diskutabelt innehåll? Ska vi röja ut allt sånt också? Då ryker nog många härliga kultklassiker.

Hur vet Christer ens vilka som läser bokhora.se? Har han tagit någon slags statistik? En "kvalificerad" gissning? Ah, han har läst kommentarerna och dragit slutsats därifrån. Ett säkert kort.

"Skit i dator- och tv-spelen och ägna er åt litteratur istället" avlutar Hermansson sin "debattartikel" med. Jag vet inte vilket århundrade Christer är ifrån (eller jo, tittar jag på hans "pressbild" på nätet så ser han väl ut att vara född på... 60-talet) men om han har missat det så finns det numera tv-spel som är fantastiska episka äventyr som ofta är bättre än viss litteratur. Jag har spelat massa tv-spel och varit uppslukad av karaktärernas mångsidighet, deras svagheter och styrkor (som JAG kan vara med att påverka!), kärlekshistorierna, krigen, farkosterna, städerna.... Om hans sista mening skulle vara ett försök till ironi så var det ett misslyckat forum att försöka vara ironisk i.

I Järfälla fortsätter vi att kämpa för ett mångsidigt bibliotek där alla är välkomna. Är det bok som saknas i vårt bestånd kommer vi förklara varför den inte finns där eller köpa in den.

Baka mera...

Påskledigheten har varit uppfriskande lång med underbart soligt väder. Då hela min familj är mycket förtjust i att fika har vi suttit på vår soliga trapp och balanserat tekoppar och saftglas tillsammans med assietter och servetter med nybakat.

Alla barnen älskar att baka så brist på kaffebröd råder i princip aldrig. Att baka är ju helt suveränt, dels för att resultatet blir så härligt, men det finns faktiskt även vissa nyttosapekter att väga in i proceduren, för den som är skeptisk till detta omåttliga frossande i fett och socker. Den som kan baka behöver aldrig gå hungrig. Den som kan baka kan med enkla mått glädja sin omgivning med sin bakglädje. Man får en förståelse för råvaror och matens tillblivningsprocess och man blir faktiskt även riktigt duktig även på att räkna, mäta och väga av allt bakande.

Så fort mina barn har kunnat stå stadigt på en stol och hålla i något slags tillhygge - visp, slev, slickpott... så har de fått hjälpa till i köket.

Johanna Westmans Minsta kokboken är en superfräsch inspirationsbok för unga kockar med snygga och tydliga bilder av författarens dotter och kompis i full gång i köket.

Under årens gång har det bakats muffins, chokladbollar, kokosrutor, mjuka pepparkakor, kladdkakor, arbogakringlor, radiokakor och kanelbullar och mycket mer så det står härliga till hemma hos oss. Alla har sina specialiteter. Mellansonen är vass på glacerade munkar, medan lilltjejen gärna bakar chokladmuffins. Just nu är vi fullständigt maniska på Leilas "Chocolate Cupcakes" från A piece of cake. De måste bara prövas av alla som ännu inte gjort det. Dessa muffins är nog så nära himmelriket en hedning som jag kommer...

Ett annat chokladigt bakverk som vi är svaga för är den kultförklarade radiokakan. Min farmor som var en riktig hejare i köket bakade alltid radiokaka på sommrarna när jag var liten och sedan dess har den varit något av en favorit som jag gärna bakar både till jul och som fika att medtaga till badstrandens picknickkorgar. Radiokakan är snygg, superlätt, jättegod och kräver inte ens ugn. Vad mer kan önska?


Recept kommer här:
Ingredienser:
250 g kokosfett
200 g mörk blockchoklad
2 ägg
3 dl florsocker
25 Mariekex, snyggast blir det med Fingermarie som ger mer symetriska lager än vanliga runda kex. Och symetri och estetik är förstås superviktigt även när man bakar.

Gör så här:
Smält kokosfett och blockchoklad på svag värme i en kastrull.

Låt svalna.

Vispa under tiden ägg och florsocker fluffigt.

Vänd ner chokladsmeten i äggsmeten.

Klä en avlång form, ca 1,5 liter, med bakplåtspapper. Vill det blanka pappret halka runt så kan man fästa det med ett par klädnypor tills smeten tynger ner det.

Häll först 1 cm chokladsmet i botten och täck med kex, varva därefter chokladsmet och kex i ca 5 lager. Sista lagret ska vara chokladsmet.Ställ kakan i kylen och låt stelna. Tag fram denna ofantligt vackra skapelse och skär i tunna skivor.
Mums! Mums! 70-tals-retro-mums!


För den som vi blotta ordet Radiokaka drabbas av 70-talsnostalgi kan jag rekommendera:

Nostalgiboken och Nostalgiboken om godis och glass.



Moni Nilsson Brännström - ni vet hon med Tsatsiki-böckerna - har gjort en så underbart härlig bak- och matlagningsbok för barn som heter Smått och gott med Samuel Svensson. Det är en bok om 10-åriga Samuel som nyss har fått sin första hemmanyckel. Det allra första han vill denna premiärdag som egen nyckelinnehavare är att gå direkt hem från skolan och husera fritt i köket utan någon som stör honom. Samuels skaparkraft är oerhört inspirerande och i slutet av kapitlet får vi läsare recepten på alla godsaker som Samuel svängt ihop i köket.

Apropå godsaker måste jag bara puffa för Gudrun Wessnerts Nunnorna och hönsen en härligt myllrarnde bok som utspelar sig i San Zaccaria - ett anrikt nunnekloster - i medeltidens Venedig. De njutningslystna nunnorna har fullständiga orgier på bakverk tillredda med insmugglat socker och mjöl. Förutom att frossa i bakverk ägnar sig nunnorna åt spel och dobbel på hög nivå. De föder nämligen upp och tävlar med kapplöpninghöns. Och på dessa höns spelas och satsas det friskt. Det vill säga ända tills klostret skall inspekteras av den oerhört stränga patriarken Fransesco Vendramin...

Har ni inte blivit baksugna nu så kommer ni garanterat att bli det om ni kikar i någon av följande böcker:

Riddarbageriets söta
Konditorns bästa
Sju sorters kakor
Första bakboken


/Sarah Utas

Nya Prometheusfigurer...

Stormmolnen hopar sig över Svedala. I krisens efterdyningar ser vi förödelse varthän vi fäster vår blick. Besparingar, besparingar, besparingar ekar det mellan sammanträdesrummens blekgrå väggar. Olycksbådande besvärjelser slungas från talarstolarna i vilka man kan ana att de yttersta dagarnas alla prövningar och vedermödor snart är här.

Men medborgare fatta mod! Det finns progressiva krafter som verkar i kulisserna. Till dessa måste Sundbybergs stad sällas. Denna kommun beslutade nämligen för en tid sedan att öka medieanslagen, alltså pengarna till att handla böcker, filmer, skivor med mera för, till biblioteken med 30% samt att öppna en ny modern biblioteksfilial i Hallonbergen! Är det inte vackert?! Projektet skall naturligtvis hyllas som en kulturgärning och Järfälla folkbibliotek stämmer in i gratulationskören (måhända i en ton sprucken av en viss avund). Nu, kanske mer än på länge, behöver vi tillgång till de välsignelser som gratis kultur medför.

NOT: Att kalla oss på biblioteket för jäviga är naturligtvis bara barnsligt…

Inget sex i USA

Jag såg på Kobra häromdagen där de pratade om den kommande lanseringen av två svenska författares verk i USA. Det fick mig verkligen att fundera på den dubbelmoral som frodas i det amerikanska samhället, och hur författare från Sverige ska förhålla sig till det.

Sara Kadefors ska ge ut den underbara, fantastiska, älskade Sandor/Slash/Ida, med den något cheesy titeln "Are you for real?" i USA. Tyvärr har förlaget overseas bestämt att valda delar måste strykas, flyttas om, skrivas om för att boken ska passa klimatet därborta. Ida, eller Kyla som heter i den amerikanska versionen, får inte prata om sex. Trots att hennes tidiga sexdebut och trassliga familjeförhållanden är avgörande aspekter för hur hon har formats som person finns det enligt förlaget ingen möjlighet att boken kommer kunna distribueras med dessa avsnitt. Bokhandlarna kommer vägra sälja boken, lärare kommer vägra låta sina elever läsa den. Trots att tonåringarna har sex åt alla håll och kanter även i USA så ska det verkligen inte pratas om. Inte skrivas om. Inte läsas om. Ignorera och le. Låtsas som att det regnar.

Kadefors var uppenbart tudelad inför förlagets beslut. Men hon bestämde sig att det var viktigare att boken trycktes upp och såldes, än att stå för sin egen skapelse. Till viss del förstår jag henne, Sandor/Slash/Ida är en makalös bok och jag vill också att den ska finnas till för amerikanska ungdomar. Trots att handlingen har förflyttats till Los Angeles och Oakland istället för Stockholm och någonstans utanför Göteborg. Och vi får väl hoppas att något uns av sexsnacket finns med i den slutliga upplagan, att Kadefors kräver sista ordet.

Problemet som Kadefors dessutom stod inför var att hon är debutant i USA. Linda Olsson som debuterade med Nu vill jag sjunga dig milda sånger blev en internationell succé. När hennes andra bok Sonat till Miram kom ut stod förlagen på kö. Hon hade mycket större möjlighet att påverka, så när det amerikanska förlaget "hade problem" med hennes kvinnliga karaktär som väljer att lämna sitt nyfödda barn, så var förlaget tvungen att acceptera alla hennes egenskaper, annars blev det ingen bokutgivning. Basta.

Hur mycket ska man vika sig som författare? När och hur prioriterar man? Vad är mest värdefullt? Att något enda uns av författarens ståndpunkt sprider sig, eller att inget sprider sig?

Att baka sitt eget bröd

Jag tycker att baka är rena meditationen efter en lång arbetsdag. Att få koppla av hjärnan som hela dagen har gått på högvarv med att knåda en motsträvig deg gör mig trevlig och relativt medgörlig (!) resten av kvällen.

Efter att jag läste Den hemliga kocken och likt många andra förfasat mig över alla tillsatser i våra livsmedel fick jag ännu ett incitament för att baka mitt eget bröd.

Mina telingar är inte helt och hållet tacksamma. De gillar köpebröd bäst. Men det håller jag nogsamt på att ta ur dem, genom att kittla deras smaklökar med än det ena än det andra goda HEMBAKTA brödet. Jag har släpat hem de flesta av bibliotekets böcker om brödbak för att få inspiration till olika roliga och spännande brödsorter.

När vi har arbetsmöten på biblioteket brukar jag ofta baka eget bröd för att kunna bjuda mina kära kollegor på när vi har fikapaus. Ganska ofta uppskattas det. På vårt senaste möte bakade jag ett bröd från ett recept som jag i min tur har fått av en av en arbetskamrat. Alla ville omedelbart ha receptet, vilket naturligtvis fixades - med tillbörlig källanvisning till den person som var så vänlig och undfägnade mig med receptet från allra första början.

Det här brödet är nog mitt absoluta älsklingsbröd och bakas mycket ofta hemma hos oss. Jag misstänker att det framledes även kommer att bakas hos en och annan kollega på Järfälla folkbibliotek. Kanske kommer detta bröd bli något av ett signum för Järfälla folkbibliotek i framtiden. Det är mångsidigt, snyggt, lättillgängligt (ingen jäst bara bikarbonat) men samtidigt nyttigt (dinkel, fyrkornskross, linfrö…) men ändå flärdfullt med sina pumpakärnor och solrosfrön som pricken över i:et. Jag använder bara ekologiska mjölsorter/frön när jag bakar men det är ju en smaksak.

Receptet kommer här dock i något förvanskad form:

1 liter filmjölk

1 msk sirap

1 påse brödkryddor

4 tsk bikarbonat

1/2 tsk salt
1 dl vetegroddar

2 dl fyrkornskross

2,5 dl grahamsmjöl

5 dl dinkelmjöl

3 dl rågmjöl

1/2 dl krossade linfrön

Pumpafrön (efter behag)

Solrosfrön (efter behag)

Alla ingredienser blandas i en bunke och hälls sedan ner i två smorda avlånga bakformar.

Grädda i 175 graders värme i ca 70 minuter. När bröden är färdiga, tippa ut dem ur formarna och låt svalna på galler under bakduk.

På biblioteket har vi många inspirerande bakböcker. Några personliga favoriter kommer här:
Bröd för alla sinnen

A piece of cake

Riddarbageriets bröd

Bakgrunder: för dig som vill baka bröd och kakor

Till fots och med cykel genom USA

Den ena cyklar på sin gamla barncykel tvärs genom USA, den andra spatserar vägen fram mot havet tillsammans med sin son och en kundvagn. Mycket folk på väg någonstans just nu. I mina böcker, vill säga. Underligt att man ser långsökta sammanhang först när man ska försöka sätta på pränt vad man läst och gillat på sistone.

Å ena sidan, en medelålders, gravt överviktig amerikan, som först förlorar sina föräldrar i en trafikolycka, och när han sorterar deras överblivna post hittar ett kort telegram från andra sidan kontinenten, där hans syster identifierats med hjälp av tandkort. Det blir för mycket, så i dimman av en rejäl bläcka sätter han sig på den cykel han älskade när han var barn och hans schizofrena syster var hans bästa vän, och trampar iväg. Tafatt cyklar han åt sydväst, medan tankarna vandrar kring hur livet blev så tomt och ödsligt som det blev. Vartannat kapitel ägnar sig åt mannen på cykeln, vartannat åt barndomen. Inte helt oväntat blir resan en väckarklocka tillbaka till livet, men det är resan – berättelserna och mötena som ger den här boken charm. Mannens varma fatalitet och tilltagande mod är upplyftande, och boken är mycket väl berättad. Jag minns att jag sprang heter den, författaren Ron McLarty.

Å andra, en öde väg, kanske samma som i Jag minns..? Den här vägen känns rakare, längre, och saknar kringelikrokar, diken, gräs, ja allt, egentligen. Världen är döende, katastrofen är numera blott ett minne. Inget växer längre. Inga djur lever. Kvar finns människor.

Boken heter Vägen, och är skriven av Cormac McCarthy, vars No Country for Old Men blev film av bröderna Cohen och fick Oscar som bästa. När jag såg den på bio satt jag på helspänn rakt igenom hela filmen. Beredd att ducka, kasta mig ut, springa iväg, ja, göra vad som krävdes för att överleva. Jag var helt slut efteråt. Den här då? Den här boken gjorde mig också till ett totalt nervvrak. På avskalat, nästan gammeltestamentligt språk (vänner som läst den på engelska säger att det låter som poesi) går vi vägen fram.

Pappa, sa pojken. Det är bäst vi går härifrån. Pappa.
Det finns en anledning till att det här är låst.
Pojken ryckte honom i handen. Han var gråtfärdig. Pappa? Sa han.
Vi måste skaffa något att äta.
Pappa, jag är inte hungrig. Det är jag inte.
Vi måste hitta någon sorts bräckjärn.

Varje ruin är en fara. Varje människa ett hot. För i boken finns ingen mat längre, men människor. Då går ju alltid människor bra som mat? Pappan har fostrat pojken och säger att man inte får äta andra, och någonstans finns där goda människor. Pojken undrar om han och pappan är goda? Ja, svarar pappan, vi äter inte människor. Pojken är född efter katastrofen, och vet inget annat än den. Så där finns i eländet en flimrande låga av tro på människans godhet, för pojken lever i naiv tro på dessa ”goda” människor. Den hopplösa vandringen mot någonannanstans blir till Dantes nedstigning i ett så grymt inferno att det bara kan vara skapat av människor. Istället för i en spiral neråt går helvetesvandringen rakt fram, och pappan blir vägvisaren Vergilius, portförbjuden till himmelriket genom att vara en del av världen före.

Den här boken ska bli film. Musik av Nick Cave. Skulle vilja se mig själv sitta i biosalongen. Förväntar mig ett rejält motionspass, så paranoid som jag blev av att läsa Vägen! Men vänta inte på filmen. Läs boken först. Lägg den ifrån dig. Rys, och köp mer burkmat. Ni kommer förstå vad jag menar. Kanske nästa 33 cl. Coca-cola är den sista existerande i världen. Njut med andakt?

Drags, fags och allt däremellan

Det finns en dokusåpa som jag följer slaviskt. Det är designtävlingen Project Runway som visas på måndagskvällarna på trean. Jag är väldigt förtjust i att se på modeshower, men inte för mycket och helst inte alltför ordinärt och tråkigt. Det får gärna vara lite mycket av det goda på modeshower, att designers har tänkt utanför lådan och svängt runt och snurrat till. Det är något man verkligen får i Project Runway. Ikväll ska de kvarvarande designerna tillverka kläder till drag queens. Jag tjöt av lycka när de avslöjade temat förra veckan!


Jag älskar maskerader vilket antagligen är en bidragande orsak till att jag gillar drag queens med sina extrema sminkningar och glittriga kläder med fjäderplymer i alla dess färger. Även om drag queens är extrema i sitt utförande, så är det en tydlig ståndpunkt att försöka bryta tråkiga könsroller. På scen handlar drag queens framförallt om en show, ett uppträdande, och skiljer sig markant från "vanliga" transvestiter. För något år sedan fick de anställda i Järfälla kommun tillfälle att höra en fantastisk föreläsare som berättade om transvestiter och transsexualitet i ord som alla kunde förstå och ta till sig av. Transor blev något som alla i föreläsningssalen kunde förhålla sig till, inte bli skrämda av, och en bubblande nyfikenhet tog istället över. Har ni möjlighet att ta hjälp av Sara Lund/Claes Schmidt så gör det! Framför allt så får man ett ansikte på en företeelse som kanske tidigare har varit väldigt främmande och abstrakt. Även jag - som ändå är rätt intresserad av allt "sånt där" - fick ut en positiv upplevelse av föreläsningen.

Och jag med måste ju också säga hej till den nya könsneutrala äktenskapslagen! Hej FRAMTIDEN, varför har du dröjt så länge!? Om man nu nödvändigtvis vill gifta sig ska man väl få gifta sig med precis vem man vill. I somras var jag på en gay-parad i San Diego där det tågade "strävsamma" par, och jag blev nästan tårögd när jag såg deras skyltar; "Been together for 30 years, getting married next month!" och liknande, och dessa skyltar paraderade i det oändliga.

Det finns dåligt med böcker om drag queens upptäckte jag när jag började leta. Däremot har biblioteket två nya tidskrifter som skriver om sexualitet och könsroller på ett mångsidigt och roligt sätt. Kom gärna in och läs! (QX och Kom ut)

Rollin'

Läser, läser och läser. Två av de senaste böckerna har haft det gemensamt att de har varit roadmovies (underlig genre för en bok) och att de har varit svåra att lägga ifrån sig. Därför tackar jag min lyckliga stjärna att jag har pendeln, som erbjuder daglig dos dödtid till och från Järfälla, med inget annat att göra än att läsa. Sova är inte ett alternativ, ack nej.

Ty.

Regel två för min läsning lyder, för att inte såsa ner mig i verkligheten alldeles, minst tjugo sidor skönlitteratur om dagen, kryddat med ett uppslag poesi, men det sistnämnda bör avnjutas hemma, då jag har svårt att tillgodogöra mig lyrik om jag inte får läsa högt. Och sakta. Och om. Skönlitteratur läses varhelst det finns en stunds väntan, vilket medför att där inte är någon stunds väntan, utan en stund av frihet! De tjugo sidorna utgör en punkt på mitt oskrivna läsmanifest, anno 1995, icke attesterat då det bara existerar här uppe bakom näsan och härnere, bakom revbenen. Det har sålunda varit efterlevt tretton år nu, men sedan jag flyttade upp hit till Stockholm har det blivit väldans lätt att följa just stadga numero två, eftersom stor del av tillvaron här utgörs av att vänta på färdmedel som för mig från plats A till plats B, med möjligt byte för vidare resa mot C.

Faktum är, att beväpnad med en god bok kan jag se fram mot stunder på pendel, tunnelbana och buss, och höjden av lycka, är inte det en solig vårmorgon, med William Faulkner på fickan och sex minuters försening på grund av signalfel, så säg?

En gång, endast en gång, har jag missat att kliva av i Jakobsberg och istället fått vända i Kallhäll. Stephen Kings fel. Han hade mig att vandra på den Gröna milen mot den väntande elektriska stolen, och… där tog tåget ny fart. Mina kollegor förlät mig min sena ankomst.

Swebus-resorna är kortare. Tågresorna söderut är en bagatell. Jag älskar att vara på väg någonstans med tillräckligt mycket litteratur i packningen. När jag läste Människohamn av John Ajvide Lindqvist, blev jag arg över att jag kom fram till Nils Ericson-terminalen i Göteborg. Ta ett varv till, va!

Roadmovie-böckerna? Vägen av Cormac McCarthy och Jag minns att jag sprang av Ron McLarty. Förtjänar eget blogginlägg.

Bli först med att låna ljudbok på minneskort!

Sara berättar i sitt senaste inlägg om att vi snart börjar med ljudböcker på minneskort, som man kan enkelt kan ladda över till sin mp3-spelare eller mobiltelefon eller med usb-adaptern som följer med ladda över till sin dator. Redan nu hittar du de nio titlar som finns i vår katalog, så passa på och ställ dig i kö.

Att skrämma en svenne

1,3 miljoner människor i Sverige har sysslat med illegal nedladdning enligt dagstidningarnas siffror. När Ipred-lagen trädde i kraft i onsdags påstår SvD (och Metro) att internettrafiken har sjunkit med 30 - 50 %!

Men svenskar har ju rykte om sig att vara ett laglydigt folk. Vi står i kö där köer finns och blir FLY förbannade om någon tränger sig före. Jag är precis likadan. Men är vi verkligen SÅHÄR laglydiga? Jag måste erkänna att jag blev lite förvånad. Eller är det bara sådär som det är i början? Lyda lag för att lag har uppmärksammats i media för att sedan sakta glömmas bort? Jag vet inte.

I Finland var reaktionen likadan när Ipred-lagen infördes, för att därefter återgå till nästan lika hög internettrafikering. Skrämselhicka?

Flera tidningar (Metro) har dessutom uppmärksammat rusningen efter tjänster som gör dig anonym på nätet. Jaha. Så man kan betala för att undvika lagen. Kostar typ 50 spänn i månaden. Vad gör lagen för nytta då?

Men om man då ska vara lite självisk (det får man väl vara nu så här i vårtider) så väcker lagen en lite schizofren djävul/ängel på axeln. - "Nu kommer folk låna fler ljudböcker på biblioteket!" - "Att strypa en så fantastisk teknik som fildelning är dumt och bakåtsträvande!" - "Nu ökar lånen! Nu kommer fler besökare!"- "Fildelning går inte att hindra!". Däremot vet jag inte vem som är ängeln och vem som är djävulen.

Något gott som kan komma ur lagen är en snabbare teknikutveckling på biblioteksområdet. Laglig nedladdning skriker efter en plattform. Och som jag tidigare har bloggat om så tror jag definitivt att biblioteket är lösningen och framtiden, det demokratiska och kreativa mötet mellan användare och upphovman.

Apropå ljudböcker så har tekniken länge befunnit så någonstans i limbo. Cd-skivor är för många, har plats för alldeles för lite information och är krångliga att föra över till en bärbar mp3-spelare. Mp3-skivorna är visserligen lite enklare att hantera, men det är än så länge bara ett förlag som ger ut dem, vilket ger ett begränsat utbud. Men nu! Nu har det hänt något ännu litet steg på vägen i ljudboksbranschen, nämligen ljudfil på minneskort (läs SvD här). Du lånar en liten låda som ser ut som en bok, i boken finns ett minneskort samt en USB-enhet. Minneskortet kan du sätta direkt i nyare mobiltelefoner eller sätta in i USB-enheten och koppla direkt till din mp3-spelare. Utbudet är begränsat, men vi beräknar starta utlåningen nästa vecka (v.15). Låna och testa!

Hemma hos Astrid!

Den som är lika nyfiken som jag kan nu hälsa på hemma hos Astrid Lindgren. Hennes hem på Dalagatan i Stockholm har nämligen blivit ett virtuellt museum. Man kan klicka sig runt mellan de olika rummen och titta runt, det finns pilar och informationsknappar där man kan få veta mer om olika föremål eller få veta mer om hur Astrid levde och jobbade. Jättefint och spännande!

På barnavdelningarna på Järfällas bibliotek har vi samlat Astrid Lindgrens böcker, filmer, ljudböcker, musik och även böcker om henne på en särskild Astrid Lindgren-Hylla. Allt som finns på hyllan hittar man här. Astrid Lindgrens böcker finns förstås på många andra språk än svenska.

Vem har inte en relation till Astrids figurer? Igår kväll gladde jag mig åt regnet som smälte den sista snön så jag slapp, som Madicken och Lisabet, "smälta den sista snön i vattentunnan, för att det fortare ska bli vår". Och visst är det vår idag! Ett annat underbart citat är: "utan snus i tre dagar försmäktar vi på denna ö...". Ni minns väl när Pippi ska skicka flaskpost? Min absoluta favorit och den bästa relationsbeskrivning som finns hittas i Ronja Rövardotter (och jag hittar den verkligen alltid, av någon outgrundlig anledning slår jag alltid upp rätt sida). "Lev ihop med din kniv du! Om du kan hitta den!" Har du glömt den scenen så leta upp boken (på biblioteket förslagsvis!) och läs den. Älskade Astrid!