Min mormor hade ett skrivbord, tungt som ett dåligt år. Mörkt trä, vackrare än Strindbergs i Blå Tornet, slitet efter genuint skrivande, grunnande, armbågar, tid. Ingen som ristat in sitt namn, men kaffespill och tappade pappersvikter. I trettio år stod det och såg ner på grusvägen som går rakt genom Duvebo, men sedan flyttade mormor in till Tranås, och skrivbordet flyttade med mig till Sundbyberg, Svealand. I Duvebo stod det tryckt mot en vägg vid ett fönster, men när jag drog ut den för att lasta ombord fann jag att där fanns två hyllor som varit osynliga mot element och tapet under all denna tid. Ett och annat fynd, mycket inte. Där låg en tidskrift. Tip-Top N:o 43, onsdagen den 25 oktober 1916. Underrubrik ”Nöjesläsning för gammal och ung”. Värdigt sprödgulnad. Tidningen är äldre än mormor, och vems den var från början är ett mysterium jag låter vila. Nej, tidningen finns inte att tillgå på biblioteket. Den är inte särdeles bra, men fin. Ett utmärkt tidsdokument som absurt konsekvent undviker att tala om det pågående världskrigets fasor, och istället gör reklam för ”Låt uppstoppa Edra jakt-troféer.” och ”Buljongtärningen ’Rex’”.
Nå. I slutet av nämnda nöjesläsning skriver signaturen ”Tant Maj” en betraktelse som jag ämnar förmedla i jämställdhetens kölvatten. Järfälla bibliotek arbetar mycket med jämställdhet vad gäller medieutbud, lokalernas beskaffenhet och bemötande, så i kulturspaningens namn och för allas nöje 92 år försent delger jag er härmed följande uppmaning.
Till Våra flickor,
som en gång skola bliva dugliga kvinnor.
Några år bortåt ha vi flickor, gripna av de många idéerna om all sköns ”frigörelse”, helt naturligt tappat fotfästet om vad som tillkommer en kvinna att kunna eller icke kunna göra. Vi ha våra lärda flickor, som med all flit och framgång studera till lärarinnor, läkare o.s.v. Vi ha våra konstnärsflickor, som vandra omkring i mer eller mindre reformerade dräkter och i det stora hela verka hemmagjort estetiska, och sedan ha vi den praktiska flickan som blir sjuksköterska eller skolkökslärarinna eller dylikt. Allt det där är utomordentligt gott och väl, om det hela endast sker av verklig känsla för att detta är mitt arbete och ingen annans. En liten förmåga i en eller annan riktning, som eldas upp av den tanken, att det ena eller andra arbetet är särskilt ”stiligt”, duger inte att bygga ett helt livs strävan på. Och detta gäller nu för både gossar och flickor.
Man har i de krigförande länderna och även hos oss, fast naturligtvis i mindre grad, här riktigt fått genom erfarenheten inpräntat vad det betyder både för män och kvinnor att verkligen och på allvar förstå sig på något praktiskt arbete. Det är icke så, att alla människor skola kunna allting, men om varje människa lärde sig att ordentligt utföra någon av alldaglighetssysslorna utom eller inom hemmet, så skulle under landens stora kristider den så tryckande praktiska bördan visserligen bliva långt lättare att bära.
Man hör så ofta, att en ung flicka, som sysslar för sitt levebröds skull men t.ex. lärarinneverksamhet eller de förberedande studierna därtill, vid tillfrågan, om hon kan laga mat svara: ”ja, visst kan jag väl koka kaffe och potatis - -.” Det är gott och väl, men så långt ifrån till fyllest, att det i fall av verkligt prövande omständigheter alls ej kan räknas. Att koka kaffe och potatis kan efter instruktion varje människa med vanligt sunt bondförnuft. Men att laga mat är sannerligen en annan sak! Det är så, ser ni, att för att göra det praktiskt och målmedvetet tarvas en aldrig tröttnande omsorg och omtanke. Det är meningen att ni vackert och snällt, kära flickor, skola bedja edra mödrar eller kvinnliga anhöriga, att de taga er i lära och verkligen uppfostra er till allt detta, som de i sin tur hava helt mödosamt fått lära sig. Det lönar sig inte att göra sura miner åt att skala potatis, rensa fisk eller skura pannor. Man kan inte göra det, om man ej försökt, om man skall föra försöket så, som det inte vore en tillfällighetssak, utan något, som man kanske blir tvungen att göra dag ut och dag in i hela sitt liv. Så är det med alla praktiska sysslor, hurudana de än äro. Med dem följer ett enkelt måste, som borde tvinga oss att lära oss dem var och en efter tid och förmåga. Ingen något så när vuxen flicka tycker det är för mycket begärt, om man fordrar att hon skall tvätta sig ordentligt samt kamma sig prydligt och nätt, men hon tycker ofta att orimliga anspråk ställas på hennes tid, om man ber henne t.ex. verkligen åtaga sig dukning till måltiderna eller en viss del av hemmets städning. Dock måste alla flickor komma ihåg, att just hemmet tillhör dem som intet annat, att det verkligen är en del av deras existens och att det är meningen att så skall vara.
Nu är det visserligen icke min mening att ni, kära flickor, ideligen skola stå i köket, om det är er särskilt svårt och tungt eller förhållandena att få lära hemmatlagning ordentligt äro mycket motiga. Det finns så mycket annat! Man har sömnad, ej konstdito, ty knuten är att fort och riktigt kunna sy ihop ett användbart plagg. Man har vävning, ej konstdito, utan låt oss öva oss att fort, väl och ordentligt sätta upp och ordna en vanlig slät väv och sedan få den färdig med kläm. Ni förstår, att man i det oändliga skulle kunna draga opp dylika exempel. I allvarstiderna kommer det alltid att behövas praktisk kraft och därför, flickor, menar jag, att det är vars och ens plikt att vid sidan om det vi arbeta för brödfödan – om nu det arbetet ej hör till det praktiska – verkligen själva kunna sätta oss i stånd att kunna sköta ett eller annat av det s.k. dagligdagsgörat, och verkligen kunna säga ”det här tar jag på min andel, det behöver ingen annan ha bekymmer för”.
Tant Maj
Bibblatomtarna har invaderat barnavdelningen på Jakobsbergs bibliotek. Nu sitter de i sin monter och plirar på oss vanliga dödliga. Blinkar i smyg när vi tittar bort. Min favorit är nog tomten med den gigantiska näsan. Men tomten som rider på en isbjörn är urtuff. De små tomteljushållarna från 1929 är brända och svedda men söta ändå.
Nu är den årliga adventskalendern åter igång med en ny lucka som öppnas varje dag. Järfälla folkbiblioteks personal har varsin lucka där man tipsar om en vintrig favorit. Följ adventskalendern på bibliotekets webbplats här. Och här fyller vi på den med nya tips varje dag. Glöm inte att kika varje dag!
Och idag har jag satt upp min årliga adventskalender. Nästan hela personalstyrkan har varsin lucka där de tipsar om något vintrigt (i väldigt bred bemärkelse). Det roliga är att det bara är jag som vet vilken lucka alla biblioteksmedarbetare har. Så det är med viss rädsla och förtjusning en ny lucka kommer öppnas varje dag från 1 december; "HJÄLP! Är det mitt tips idag!!!". Jag har dessutom hotat med att leta efter foton i mina gömmor. Mina gömmor har växt sig stora sen jag började här för fyra och ett halvt år sedan. Dessutom är det alltid frågan rörande vem som ska få vilken lucka. Vissa har bett på sina bara knän att slippa nummer 13 och vem får den storslagna uppgiften att fylla nummer 24? Jag gnor mina händer med förtjusning. Det är så här det känns att vara maktfullkomlig! 
Kari iförd Selmainspirerad långklänning, med gammaldags mönster. Observera berlock samt pärlhalsband, högsta mode år 1900.
Här ser vi Elisabet i en klassisk spetsblus i smutsvitt (i god bemärkelse). Långkjol med silverstänk ger en stabil grund, och en svart franssjal samt berlock som sätter pricken över i:et.
Lena is going all out! En fantastisk gammelrosa heldräkt med vita spetskanter och en dramatisk hatt sitter verkligen där den ska. Inte att förglömma spetsunderbyxorna som pillimariskt sticker fram.
Årets tredje Bok&Mat lockade totalt 38 nyfikna och julklappstipsbehövande. Biblioteket hade tre bokpratsvana biblioteksarbetare för att presentera sina favoriter just nu. Katarina Forsberg valde att ge oss tips på fyra nya barn- och ungdomsböcker. Vi får uppleva en remake av den gamla visan "Mors lilla Olle" och en bok om en vild kanin med ryggsäck, hiphoparen Steve (med svenskt uttal) som skriver uppnosiga hophiptexter och Augustnominerade Ett litet hål i mörkret.
Katarina visar och läser ur Mammas lilla Olle
Så här snyggt och prydligt såg det ut innan.
Inlägg
