Den förlorade manliga vänskapen

Jag var alldeles för ung när En förlorad värld sändes på tv. Sen har jag hört flertalet röster som propagerar för att det är den bästa tv-serien som gjorts - ever! Jag var övertalad. Jag såg det påstådda underverket. Men åh! så betagen jag blev! Det engelska sceniska landskapet, de uppstoppade tweedgossarna och de makalösa kreationerna kvinnorna bär. Och sedan allt det där som pågår under ytan. Känslorna är stormande, men förtrycks. Alla har sina problem, men försöker hålla tyst. Minuterna tickar på i maklig takt, men bär mig försvinnande långt bort.

Karaktärerna är verkligen outstanding. Vi har den sociala, charmanta adelspojken Sebastian som förgås i akoholens dimma, ständigt med sin onda mors (är hon ond? eller bara nitiskt katolitisk?) inspekterande blick i nacken. Charles som är huvudpersonen, men alltid bakgrundsfiguren. Ställer aldrig till med några scener och har alla på sin sida, men i kontrast till resten av de förstörda själarna blir han en dramatisk paradox. De är sammansvetsade som unga studenter, men omständigheterna driver deras vänskap åt helt skilda håll. Och så jokern Julia - som jag aldrig riktigt sympatiserar med, men som ändå nöter sig in under skinnet. Och rollbesättaren måste ha pris i alla kategorier vad beträffande bifiguren Anthony, en ultragay, stammande lyxprofitör utan dess like. Jag är helt såld!

Nyligen kom en nyinspelad långfilm ut av En förlorad värld. Jag har inte sett den, men besvikelsen måste vara ett faktum, det går inte att göra en filmatisering bättre än 80-talets tv-version.

Och såklart! Allt är ju baserat på Evelyn Waughs bok En förlorad värld.