Sagan om svärdet

Vad är nu det här, som jag fiskat fram? Långt ner i Jakobsbergs bokmagasin, kryptiskt klassificerat som ”germansk religion” står en liten grå bok, skriven i slutet på 1800-talet men inte utgiven förrän 1993. Nej, inte riktigt sant, ett par populariserade bearbetningar dök upp under 80-talet (artonhundra). Nu står den i magasinet om inte det här övertalar någon att flytta upp den på hyllan, och någon annan att faktiskt låna och läsa den. Ty, det äro icke rätt och riktigt att denna saga försmäkta uti mörkan grop, utan torde rakryggad och stolt paradera i skaran bredvid sagor om ringar och hulda ordkonster. Han vurmade för forna norden, Viktor. Här så ett epos baserat på gudasagorna, från skapelse till Ragnarök, men i centrum står tre stolta alvsmeder, tillika bröder, och deras vassa mästersmide. Verket smakar Tolkiens Silmarillion lång väg, men eftersom Sagan om Svärdet är skriven på 1880-talet och inte ens Tolkien var född då, anar man att de två öst ur samma brunn. Och jag älskar boken – som saga, som historielektion, jag älskar det gammeldags språket, högtidligheten, det ödesmättade. Snälla Jakobsberg. Plocka fram den igen. Vad gömmer sig mer i underjorden, i bibliotekens svartaste mörker, dit inget ljus dristar nedstiga