Jag tror vi behöver prata faktiskt är en bok av Jon Jefferson Klingberg som är journalist och basist i Docenterna, alltså välkänd och igenkänd av vissa. Denna bok handlar om journalisten Karl-Mikaels skilsmässa från sin fru som också är journalist, bara så mycket mer framgångsrik än han. Boken är skriven i dagboksform och om Karl-Mikaels liv och tankar under och efter skilsmässan. De två barnen bor varannan vecka hos föräldrarna som båda hittar varsin liten lägenhet i innerstan, självklart Söder.
Att författaren själv nyligen skilt sig från en namnkunnig journalist som både synts i tv och hörts i radion nämns i alla intervjuer och artiklar om boken. Boken känns alltså mer som en självbiografi än en roman och man läser den som om den handlar just om författaren själv, något som han måste ha varit medveten om skulle hända när han skrev den.
Tyvärr är igenkänningsfaktorn för mig i denna bok lika med noll. Jag bor inte i innerstan, jag har aldrig skilt mig, jag har aldrig haft barnen varannan vecka, jag umgås inte i mediakretsar eller spelar i något häftigt rockband och jag är inte man. Det känns som om alla, eller de flesta, av dessa attribut, behövs för att man ska känna igen sig i boken, och för att tycka att boken är bra måste man känna igen sig. Författaren slänger sig också med vissa kändisars riktiga namn medan andra (man förstår att man säkert skulle känna igen dem) är ändrade till något annat märkligt namn. Varför?
Det som gjorde att jag trots allt läste ut boken var att det trots allt är lite intressant att frottera sig med kändisar och kändisliv...
En annan självutlämnande "roman" från ett mer kvinnligt perspektiv är Myggor och tigrar av Maja Lundgren. Läs och jämför!
Att författaren själv nyligen skilt sig från en namnkunnig journalist som både synts i tv och hörts i radion nämns i alla intervjuer och artiklar om boken. Boken känns alltså mer som en självbiografi än en roman och man läser den som om den handlar just om författaren själv, något som han måste ha varit medveten om skulle hända när han skrev den.
Tyvärr är igenkänningsfaktorn för mig i denna bok lika med noll. Jag bor inte i innerstan, jag har aldrig skilt mig, jag har aldrig haft barnen varannan vecka, jag umgås inte i mediakretsar eller spelar i något häftigt rockband och jag är inte man. Det känns som om alla, eller de flesta, av dessa attribut, behövs för att man ska känna igen sig i boken, och för att tycka att boken är bra måste man känna igen sig. Författaren slänger sig också med vissa kändisars riktiga namn medan andra (man förstår att man säkert skulle känna igen dem) är ändrade till något annat märkligt namn. Varför?
Det som gjorde att jag trots allt läste ut boken var att det trots allt är lite intressant att frottera sig med kändisar och kändisliv...
En annan självutlämnande "roman" från ett mer kvinnligt perspektiv är Myggor och tigrar av Maja Lundgren. Läs och jämför!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar