Mickey Spillane och jag...

Ett sommarlov i mina tidiga tonår slukade jag allt jag kom över i den hårdkokta deckarförfattaren Mickey Spillanes serie om den hårdföre privatdetektiven Mike Hammer. Mike Hammer var den ensamma, starka mannen. Han var en whiskeydrickande, hamburgeätande underdog som löste kniviga fall som 50-talets Manhattanpolis inte rådde på. Hans metoder var råa, men hans moral var hög. Mike Hammer kämpade för rättvisan och stod alltid på den lilla människans sida.
Inledningen var den samma i varje bok: en underskön, storbystad kvinna dyker upp på privatdetektiven Mike Hammers kontor med ett delikat ärende som bara han kan hjälpa henne med.
Även om jag aldrig hade hört det föraktfullt uttalade ordet kioskdeckare, så anade jag nog att detta var en bok som Mamma Svenskläraren kanske inte hade valt som lämplig läsning till sin 13-åriga dotter. Och även om jag förstod att kvinnosynen (bara för att nämna en sak) i böckerna hade en del i övrigt att önska så hade böckerna en lockelse, likt en nyöppnad påse smågodis, som jag inte förmådde stå emot. Den hårdföra mansvärld på andra sidan Atlanten som öppnades för mig fick mig helt att glömma att jag befann mig på en vacker skärgårdsö utan för Stockholm där solen sken och vattnet var varmt och badbart. Det blev inte många timmar sol den sommaren.

Nu var det mycket länge sedan jag läste, eller för den delen, ens såg en Mike Hammer-bok. Men känslan och tjusningen i att så totalt uppslukas av läsning finns kvar.
För inte alls länge sedan snubblade jag över Bo R Holmbergs ungdomsserie om tonårsdeckaren Robert Parkman och snacka om att det var ett kärt möte. En hårdför (nåja!) outsider till femtonåring, som har sett alldeles för många hårdkokta deckarserier på TV inleder en karriär som privatdetektiv. Böckerna är en underbar pastisch på de hårdföra kioskdeckare som många med mig under en period av sitt liv har älskat. Likt Mike Hammer är Robert Parkman en moralens man. Han slåss i underläge - men han slåss för vad som är rätt och sant.
Den första boken "Skuggaren" inleds med att en underskön tonårsflicka har tagit sig in på Roberts "kontor" för att tårögt böna och be om hans hjälp. Och vem är då Robert Parkman (eller Mike Hammer för den delen) att säga nej när fagra utsatta kvinnor behöver hans hjälp?
Om Robert Parkman finns hittills tre böcker:
Skuggaren , Rånaren , Ristaren
Du som älskade Mike Hammer kommer att avguda Robert Parkman. Det gör i alla fall jag.