Böcker som du har tröttnat på - guldkorn för andra

Imorgon är det dags för den årliga Bokbytardagen på Jakobsbergs bibliotek. Klockan 11 slår vi upp portarna och då är det djungelns lag som gäller. Våra besökare brukar köa ett bra tag innan vi öppnar, och sedan gäller det att hitta just sina nya favoriter på bokbytarborden ute på Hyllan (tidnings- och tidskriftsrummet).

Bokbytardagen brukar vara en givande upplevelse. Det går till så att under en veckas tid kan du lämna in böcker till biblioteket. För varje inlämnad bok får du en kupong som är en valuta på själva Bokbytardagen. Du får alltså exakt lika många nya böcker som du själv har lämnat in! Ekonomiskt, miljövänligt och framförallt roligt! Bilderna nedanför är från förra året. Den första timmen brukar det vara packat med folk.

Jag har just varit och plockat upp alla böcker. Det är många i år. Kanske till och med fler än tidigare år. Och än är det inte försent att lämna in fler! Och måste själv hem och rota i hyllorna, jag har nämligen spanat in en biografi om Morrissey, en diktsamling av Karin Boye samt diverse guldkorn som skulle förgylla min bokhylla hemma. Alla kommer säkerligen hitta något som passar just dem, det kan jag (nästan) garantera!

Kom och byt imorgon klockan 11! (Obs, dessutom bjuder vi på godis!!!)

I nattens mörker

På sistone har det blivit väldigt populärt med vampyrer. Det skrivs böcker och det görs filmer som aldrig förr. Alla verkar ha fått upp ögonen för dem. Varulvarna lockar kanske inte en lika stor publik som vampyrerna, men även de blir mer uppmärksammade än vanligt. Jag vet inte vad du har för åsikter om det, men jag tror att det beror mycket på en viss bok som många nog tänker på när man hör något om vampyrer. Kan du gissa vilken bok? Just det. Twilight. Eller, som den översatts från engelskan, boken ”Om jag kunde drömma”, tillsammans med sina uppföljare. Har du läst boken så vet du förmodligen vad jag menar när jag säger att det är väldigt svårt att slita sig ifrån den och man önskar att den aldrig ska ta slut. Själv är jag helt såld på boken, och jag vet inte någon som har läst boken och som inte tycker att den är bra. Har du inte läst den, så tycker jag absolut att du borde det! Det är en väldigt annorlunda bok om man tänker på vad man är van vid att höra om vampyrer. Här finns allt – skräck, humor, vänskap, kärlek. Jag kan avslöja att det även kommer varulvar med i historien, redan i bok 2, som heter ”När jag hör din röst”.

Böckerna handlar om Bella, en helt vanlig, fullt mänsklig tjej, som blir kär i Edward, en vampyr. Detta är början på en otroligt vacker kärlekshistoria, t.o.m. den vackraste jag någonsin har läst. Stephenie Meyer, författaren, skriver väldigt fängslande om omöjlig kärlek och konsekvenserna det får om man låter känslorna styra. Boken har även blivit film, och nästa vecka har den premiär (vilken jag självklart ska gå på). Men nu är det nog pratat om den boken (för den här gången).

Tycker du om att läsa om vampyrer och varulvar? Eller du kanske tycker att de är läskiga, men vill ändå läsa om dem? Då kan de här böckerna vara något för dig! Här finner du allt från goda vampyrer till varulvar som önskar att de vore vanliga människor. Alltså inte bara den gamla vanliga skräcken som brukar finnas med när man nämner orden vampyr och varulv. Men jag har även letat upp de traditionella skräckhistorierna, så här finns något för alla.

Legenden om Darren Shan
En vampyrs bekännelse av Anne Rice
Dracula av Bram Stoker
Vampyr av Rebecca Brander
Varulv av Tormod Haugen
Varulvar, vampyrer & andra läskiga varelser av Nicolas Jacquemot
Greve Draculas hemliga dagböcker av Roderick Anscombe

Jag hoppas att ni hittar några böcker som ni gillar.
/ Olivia, praoelev i Viksjö

När Stephen King blev finkultur (typ)

Senaste numret av tidskriften Bang har tema ”De intellektuella”. Bara den titeln gör mig nervös. Vad menas med de intellektuella? När blir man det? Intellektuell – är man allmänbildad eller insnöad? Bang kallar det en klassresa, när man går från ”dum och normal” till ”intellektuell och smart”.

Jag fastnar för Maria Svelands (som debuterade med Bitterfittan 2007) artiklar om hennes egen "klassresa" - från dum till smart. Hon beskriver hur det kändes att älska en bok som inte var klassad som ”bra nog”. Hon – som så många andra författare – hade en intensiv period av Stephen King-läsande i ungdomen. En slags uppenbarelse, en frossa och en ingång till ett intensivt intresse för det skrivna ordet. Men så skedde det tillplattande - hon gick till biblioteket. Och det här är tyvärr en historia jag känner igen.

Hon insåg att hon nu skulle kunna läsa obegränsat med Stephen King-böcker helt gratis! Men vid bokstaven ”K” hittar hon bara Kafka och andra gubbar. Och en överseende leende bibliotekarie förklarade att Stephen King inte är tillräckligt ”bra” litteratur. Det tog nästan knäcken på Sveland - "Är min smak inte bra nog?". Efter detta blev Stephen King något ”fult” som hon gärna gömde längst in i bokhyllan.

Maria Sveland menar att hon idag har fått upprättelse. Alla bibliotek skyltar gärna med sina Stephen King-böcker. Avhandlingar och seriösa analyser appliceras på Pestens tid och Den gröna milen. Nu kan hon med gott samvete och stolthet läsa senaste Stephen King på tunnelbanan och ögonbryn som höjs är endast nyfikna. Hon menar att detta är "de intellektuellas" privilegie, att läsa lättsmält "populärkultur" anses coolt. "Vanliga dödliga" med en Stephen King i handen är fortfarande inte accepterat. "De vet inte bättre", är domen.

Intellektuell är ett smått obehagligt ord. Ett maktgalet ord. Jag tror inte jag vill använda det något mer. Det får Bang göra åt mig.

Vad har pilates för plats på ett bibliotek?

Biblioteken är i ett speciellt skede. Vår statistik är beroende av konjunkturer, trender och konkurrenskraft. Många kan hävda att det inte är så, att bibliotek finns i gemene mans hjärta, men när så mycket kan fås tag på genom nedladdning och böcker är billiga måste vi inse att detta inte är något vi kan sätta tillit till. Biblioteken måste tänka nytt. Och vi måste framförallt vara trendkänsliga. Ligga rätt i tiden. Vara attraktiva. Meddela människor att vi har lokaler och media skräddarsydda efter just deras önskemål.

Jakobsbergs bibliotek tänkte testa något sprillans nytt. Vi bjuder in allmänheten till ett pilatespass på onsdagsförmiddagarna klockan 10. Alla är välkomna. Vi utnyttjar vår arbetskraft till fullo och låter vår pilatesinstruktör Lena leda oss in i magmusklernas värld. En värld jag gärna träder in i. I samband med träningspasset kan man självklart låna böcker om träning och hälsa.

Om någon undrar varför pilates skulle höra hemma på ett bibliotek så kontrar jag med – varför inte?

Nörden omvärderad

Nörd är ett ord som hittills har riktat tankarna till en något udda person med specialiteten att kunna grotta ner sig i frågor och saker som de allra flesta av oss bara är beredda att ägna en flyktig tanke åt. Men värderingen av det här begreppet håller på att skifta i nyans. Nörden möts allt oftare av intresserade och imponerade människor. Kanske beror det här på att dagens samhälle med tidsbrist, snabbhet och flyktighet väcker en längtan efter att faktiskt få fokusera till 100 % på bara en sak. Att verkligen förstå något innan man måste hasta vidare till nästa fråga.

På Tekniska museet har man tagit fasta på det här. Under hösten har de dragit i gång Nördcaféer, där museets besökare får berätta om sitt specialintresse eller visa en egen uppfinning. Caféerna har handlat om så olika saker som kärnkraft och stickning, latin och teknik och retrodataspel.

Själv ramlade jag in på ett spontanbesök när jag besökte museet för några lördagar sedan. Hade ingen aning om varken vad det var för program eller innehåll. Men jag blev sittande och lyssnade på en tjej som berättade om Robotprogrammering. Tänk, jag hade ingen aning om att jag var intresserad av det! Men så kan det vara, om bara framförandet är bra så kan man bli fängslad av de mest oväntade saker.

Spännande, skrämmande, förtjusande!

I lördags var Tytte Hellmans småfarliga djur på Viksjö bibliotek. Eller så värst farliga var de inte. Hon hade med sig en liten boaorm och en kelig fågelspindel som hon berättade om och visade. Alla som ville fick klappa och känna på djuren. Spindeln ville inte bli klappad på frambenen, då tyckte den att det var farligt och backade. Men den gillade att bli klappad på de ludna bakbenen! Ormen var ganska liten men inte alla boaormar är så stora som man ofta tänker att de ska vara. Spännande både för barn och vuxna.








Det är något speciellt med ormar och spindlar, alla reagerar på något sätt och har en speciell uppfattning om dessa djur. Vissa fascineras, många är rädda och en del begränsas av fobier. Själv reagerar jag med någon slags skräckblandad förtjusning. Jag gillar att titta på ormar, ödlor, spindlar men helst bakom glas... I naturen är det något helt annat att se en slingrande orm och ändå är svenska ormar och spindlar jämförelsevis ganska små och ofarliga.

Om man vill läsa mer om ormar, spindlar, fobier eller liknande finns mycket att tillgå på biblioteket!

Har vi porr på biblioteket?

Jag träffade idag 31 stycken ungdomar för bokprat. Ett rakt upp och ner fullständigt underbart möte där hela vårt lilla bibliotek fylls av läshunger, nyfikenhet och litteraturpassion.
Detta trots att temat för dagen är klassiker.

Jag brukar oftast prata om moderna, ofta helt nyutkomna ungdomsböcker. Företrädesvis med mer lättsålda ingredienser som kärlek, passion, svartsjuka, ensamhet, kriminalitet, utanförskap, självmord och oönskade graviditeter. Men förresten - det är ju samma ingredienser som många klassiker innehåller. Den brinnande frågan är dock hur jag ska få en hel drös 15 åringar att förstå det.

Jag har tidigare träffat just den här klassen och talat om ungdomsböcker med betoning på kärlek och passion där Katarina von Bredow och Kate Cann varit självklara och väldigt populära inslag. Frågan är om triangeldramat i Doktor Glas och de sensuella, närmast osedliga berättelserna i Decamerone och mörkret och ondskan i Dvärgen kan att väcka samma läshunger. Någonstans anar jag att det är upp till mig. Kan jag få texterna att leva? Förmår jag skapa ett intresse och en nyfikenhet som ser bortom de slitna gamla luntorna på min rangliga bokvagn?

Vi inleder med en diskussion om vad en klassiker egentligen är och hur olika syn man kan ha på detta omtvistade, ömsom bespottade, ömsom omhuldade uttryck.
Jag fortsätter sedan med att berätta att jag har valt böcker som är ganska oomtvistade i sin egenskap som klassiker men där budskap och tidsanda har åldrats lite olika väl.

Kolonialisten och den självmedvetne slavägaren Robinson ligger inte riktigt så vackert i munnen på mig som på 1700-talets upplysningsmän, inte heller de ganska grova gliringarna och raljerandet över den obildade ”bondlurken” Sancho Pancha känns riktigt njutbara i mina 2000-tals-öron.
Därför, för att ge böckerna ett mer tydligt berättigande som värda att lägga lästid på, försöker jag helt kort skapa en historisk och litterär kontext till böckerna och deras upphovsmän. Hur mottogs böckerna på sin tid? Doktor Glas med sin osmickrande skildring av tidens auktoriteter: präst och läkare togs inte enbart emot med jubel och skönsång, medan Robinson Crusoe ansågs oerhört lämplig som läsning för flygfärdiga ungdomar under 1700-talets upplysningstid. Och Decamerone, ja Decamerone är ju helt enkelt en historia för sig själv…

”Decamerone!” frustar en av mina kollegor när jag berättar om mitt bokprat – ”Det är ju porr. Har vi porr på biblioteket?”

Och då jag nyligen med anledning av förberedelserna inför mitt bokprat läst valda delar av sagda Decamerone är jag av nöden tvungen att säga: ”Jo, visst har vi det!"

Behöver jag säga att vartenda exemplar jag hade av Decamerone lånades ut. Vilket i och för sig gällde även de andra böckerna jag pratade om, utom just slavdrivaren Robinson då...

Böckerna jag pratade om är :

Doktor Glas
Dvärgen
Robinson Crusoe
Don Quijote
Decamerone

Bokvagnen var även fylld av en massa andra klassiker som: Greven av Montecristo, Barnens Ö, Unga kvinnor, Gullivers resor, De tre musketörerna, David Copperfield, Mina drömmars stad, Den hemliga trädgården, Godnatt Mister Tom, Jane Eyre, Anteckningar från ett källarhål, Slottet, Oliver Twist, Fettpärlan, Tarzan, Djungelboken, Ringaren i Notre Dame mfl.

Rysk fantasy

Jag såg det inte komma. Nog borde jag anat. Sammansvärjningen. Små antydningar, menande blickar, meddelanden, lappar, fraser. Men jag vet vilka ni är. Nu vet jag. Men nu är det alldeles för sent. Alldeles… Gnuggar ögon. Masserar tinningar. Smider hämndplaner. Många har varma fiskar att vänta. Henrik, före detta arbetskamrat och fortfarande vän. Bibliotekstjänsts lektör. DN:s recensent; säkert Jonas Thente, som brukar pracka på mig saker (såsom åsikter). Förlaget Ersatz. Författaren själv – roten till allt.

Det var så här det började. Hade en lång, utstuderad lista över böcker som skulle läsas till hösten. Lång. Välplanerad. Välartad. Vacker. Vad händer? Det viskas. Viskas att en rysk episk fantasy nalkas österifrån. Rysk? Vad innebär det? Borde jag veta? Sen dimper de in, recensionerna. Och sen kommer Henrik med sitt leende. Som om han visste något jag inte. Som om han vore rikare. Rysk fantasy. Jaha. Sluta plåga mig! Jag har en vacker kö! Ahrg. Rubbar mina cirklar, välter min ordning. Lömskt!

Nu sitter jag här, redan inne på del två av Nick Perumovs ryska fantasyepos. Oj vad det är ryskt. Långt öster om anglosachsisk godhet och ondska, så tillrättalagd och tydlig. Här är istället hämnden och makt allt. Suktar du inte efter hämnd så är det makt du vill ha, så hjälte du är. Här står pogromerna som spön i backen. Här bränner vi häxor och förtrycker allt och alla. De vi inte förtrycker tar vi av daga med allehanda instrument. Men låångsamt. Jag kan delvis förstå mina fantasyläsande låntagare som kommer tillbaka med rynkor i sina unga pannor och, nej, det var inte riktigt vad de ville läsa, nej. Ofta handlar fantasy om igenkänning. Det här är öster om igenkänning. Här är språket annorlunda, oväntat och vackert. Underbart. Mörkret mörkare, katakomberna djupare och ondskan äldre. Det är inte alltid perfekt, fyra av fem yxor kanske. För ibland blir det lite bombastiskt och man blir mätt på alla uråldriga magiska ritualer, men vad skönt att läsa någonting, inom genren, som inte är anglosachsiskt. Vad skönt att det är så bra, men…

…jag ser dödsregnens härskare i sin rostiga rustning komma närmare. Hösten är här. Horisonten mörknar. Han svänger sin lykta. Fram och tillbaka.

Min fina lista är förstörd. Smider hämndplaner.

Bibliotekens katakomber

Det har inte blivit många inlägg från min hand, ack nej, men de som ändå varit har haft en sak gemensamt, en ödmjuk observation om att allt jag recenserar (alla två sakerna) har stått att återfinna i bibliotekens magasin.

Vad finns mer i bibliotekens lönnliga magasin? Vad döljer sig i dessa labyrinter? Vart leder dessa tunga dörrar och mörka trappor? Barkarby och Viksjö vet jag icke, ty jag har aldrig vågat mig ner förbi. Jag minns själv berättelsen om vad det blev av den senaste lycksökaren som försökte passera ner genom Barkarbys mytomspunna port, här kort återgivet av Vidstiges levnadstecknare:

Framför honom låg benen efter en storvuxen man. Han hade varit iförd pansar, och rustningen låg där ännu hel; ty grottans luft var torr som damm, och brynjan var förgylld. Bältet var av guld och granater, och rikt guldbeklädd var hjälmen på hans huvudskalle som låg med ansiktet mot marken. Han hade stupat nära grottans bortre vägg, som nu kunde urskiljas, och framför honom fanns en stendörr, stängd och låst: fingrarna krafsade ännu i springorna. Ett sargat och brutet svärd låg bredvid honom, som om han i en sista desperat ansträngning hade huggit i stenen. Aragorn rörde honom inte, men efter att ha tittat tigande en stund reste han sig och suckade. ”Här skall simbelmyne inte blomma så länge världen består”, muttrade han. ”På nio högar och sju växer nu gräset grönt, och under alla långa år har han legat vid en dörr han inte kunde öppna. Vart leder den? Varför ville han in? Det ska ingen få veta!
Ur Konungens Återkomst av J.R.R. Tolkien

Kallhälls sjungade källarsalar har jag visiterat en gång i min ungdom, men i Jakobsberg har med lykta och garnnystan mer än en gång vågat mig ner och in. Och se vad jag funnit! Rikedomar! Dessutom är jag, i denna blygsamma lekamen, själv att betrakta som väktare av gymnasiebibliotekets magasin. Jag bär en särdeles speciell nyckel, som leder genom den första porten, vilken leder till en dyster och giftosande korridor långt nere i underjorden, därnere tvingas jag nyttja ytterligare en nyckel för att ta mig in i de glömda böckernas katakomb.

Vad finner jag därbakom. Böcker. Gamla böcker. Böcker man inte ser i hyllan längre. Men de finns. De tisslar, viskar och tasslar därnere. Och om man släcker och står riktigt tyst kan man höra hur de läser varandra. För vem annars läser dem?

Vad jag vill säga är med denna långa harang är följande. Biblioteken har långt fler böcker (och andra saker, vissa bibliotek ståtar med dolda skivor, tidskrifter, annat gott) än vad man ser när man promenerar mellan hyllorna. Böckerna plockas bort från de allmänna utrymmena på grund av platsbrist, på grund av att de blivit slitna och sköra, på grund av få utlån, på grund av att de inte åldrats med värdighet, men de finns där. Man kan se dem om man letar i bibliotekskatalogen på sin dator. Det är väl värt ansträngningen. Och ja, visst önskar vi att vi hade obegränsat med utrymme, så allt kunde stå framme. Vad vi har är viljan att hjälpa, så fråga oss om böcker som inte står på hyllorna i biblioteken. Magasinen förtjänar att utforskas.

Jag får inte nog av skräck!

Halloween är över. Jag tycker inte om Halloween som kommersiell företeelse, att barn ska gå ut och tigga godis och hota om bus (det räcker väl med påsken, va?) men i övrigt är Halloween min absoluta favorithappening på året. Nyår kan slänga sig i väggen, sista april likaså. Att få klä ut sig till ett lik och sedan shoppa plastglas på Ica Nära har en faslig charm över sig.

Så nu är jag fast i ett skräckfascinerat tillstånd. Jag såg Guillermo del Toros Barnhemmet förra veckan men såg den mest bakom täcket. Barn och dockor är ju bland de läskigaste ingredienserna som finns! (Barnhemmet är beställd till biblioteket, håll utkik efter en recension på bloggen så fort den är inkommen!)

Dessutom har jag ju upptäckt BBC's fantastiska moderna remake av Dr Jekyll och Mr Hyde, som bara heter just Jekyll, som går på 1:an på söndagskvällarna. Dr Jackman försöker hålla en balanserad distans till sitt alterego som tar sig namnet Hyde - han läste nämligen Stevensons klassiker och gillade den så mycket att han bestämde sig för att döpa sig efter sitt föregångsfreak. Dr Jackman och Hyde har en överrenskommelse; Hyde får inte mörda någon för då går Jackman och anmäler sig själv hos polisen, men Jackman får heller inte försöka hitta något botemedel, då bryter helvetet lös, menar Hyde. Men när Hyde plötsligt får reda på att Jackman har familj blir balansgången så mycket svårare. Vem vinner denna besinningslösa maktkamp? Vem trampar över gränsen först?

Det är blodigt, absurdt och kusligt humoristiskt. Missa inte de fyra resterande delarna på söndagar 21.15!

Och låna boken på biblioteket förstås!

Skam inför Gud (om Gud finns)

Förra veckan var jag på teater. Tunnelbanan bar mig till Skärholmen med deras skinande nya galleria, men svänger man runt höger hörn hittar man Stadsteatern. Vi väntar i en gruvligt mysig lounge med värmande färgbelysning och kaffetermosar. Nu ska det bli av! Vi ska se Jonas Hassen Khemiris nya pjäs. Förra pjäsen Invasion! var en höjdare om utanförskap i ett så kallat ”öppet” Sverige och nu har alltså Fem gånger Gud haft premiär.

Jonas Hassen Khemiri har alltid varit en snackis på vårt bibliotek. Hälften av oss är förälskade i honom och kommentarer såsom ”Såg du Jonas på tv igår?” och ”Du hörde väl att Jonas ska spela skivor på Debaser ikväll?” går varma i lunchrummet. Jonas är Jonas vid förnamn hos oss. Därför blir det alltid en extra exalterad känsla vid hans teaterpremiärer eller boksläpp.

Det finns en speciell känsla i Jonas pjäser. I programmet till pjäsen har GullBritt Rahm, psykoterapeut, skrivit ett slags förord; om skam. Skammen som vi alla lever med men som vi översätter i kodord som att vara sårad, känna sig löjlig, hjälplös och kränkt. Khemiri tar fasta på den här känslan, denna gnagande magkänsla som styr så mycket över våra liv. Dialogerna är ibland oerhört stereotypa, dumdristiga och töntiga, ”Din mamma!” ”Jag vill bli filmstjärna!” och liknande. Men precis när jag ska hånskratta, eller skratta för att det är roligt, jag vet inte riktigt, så slår det över och blir allvarligt och töntigt åt andra hållet. Pjäsen går upp och ner i känsloläge och lämnar publiken i en slags handlingsförlamning, ska man skratta eller gråta? Om jag skrattar nu, får jag skämmas då? Khemiri leder alltså in publiken i känslan han vill förmedla, hur skammen styr oss. Skammen som en övermäktig Gud.

Och Guden då. De olika karaktärerna har olika uppfattningar om Gud. Om någon Gud ens finns. Dramaeleverna och läraren Rolf ska sätta upp en egen version av Strindbergs ”Ett drömspel”, där alla eleverna får spela upp en del om och av sig själva. I pauserna emellan sticker Rolf in det klassiska citatet ”Det är synd om människorna!”.

Jag är fascinerad. Jag är fundersam. Den har satt sig i huvudet. Khemiris texter stannar och växer och mal och bryter ner och bygger upp.

Ett försök att hålla ett löfte...

I ett tidigare inlägg utlovade en recension av Den moderna kvinnans guide till sex och europeiska tänkare och här är ett försök att leva upp till det löftet.

Det lät så lovande, jag gillade titeln och upplägget lät också spännande. En ung kvinna som söker svar på sina livs- och kärleksproblem i filosofin, i stället för att älta dem med sina vänner. En Sofies värld för en lite äldre målgrupp. Men jag fixar det inte, boken är alldeles för pratig för min smak. Huvudpersonen Susannah berättar i detalj vad hon gör och hur hon reagerar, vad hon ska ta på sig och om den tio år äldre pojkvännen, som hon bor ihop med, har ringt eller inte. Efter 70 sidor ger jag upp, jag blir bara på dåligt humör och kan inte alls ta till mig det lilla som hittills kommit fram av hennes filosofiläsning. Tror jag får vända mig direkt till tänkarna istället.

Smaken som baken och en ”riktig” recension av boken finns t.ex. på dagens bok, där recensenten ger boken detta utslag: ”Sammanfattningsvis – innovativ, intressant och rätt så bra bok, usel översättning”.

Tack, Anna-Clara!

Meningen med det här inlägget var egentligen att skriva en liten hyllning till Anna Clara Tidholms illustrationer och barnböcker. Men det visade sig att det blev något helt annat..
Så här gick det till:

Ska man skriva om en författare, vad är då en av de första saker man gör? Ju, man går in på google. Vilket jag gjorde. Och väl inne på google hittade jag först bokförlaget alfabetas hemsida, uppgifter om vilka priser Anna Clara Tidholm har fått de senaste åren, en lista på alla hennes böcker med mera.

Nästa träff i google-listan heter Ställen där jag suttit, i Hälsingland - Anna-Clara Tidholm. Låter intressant - jag klickar. Och följer med Anna Clara till, just det, platser där hon suttit. Först kommer en bild på själva platsen, och efter ett klick får man se utsikten från platsen. Vilka fina ställen, och vilka fina utsikter! Och så text under varje bild. Jag stannar en stund, läser texten, låter mig förtrollas av bilder och ord - och njuter. Ett litet uppehåll i den annars ofta så stressiga vardagen.

Så i stället för boktips så får det bli tips om en hemsida. En som jag verkligen tycker om. Men barnböckerna, då-ju, de är helt underbara! Sådana som barnen vill läsa om och om igen. Favoriten just nu är En liten stund, den handlar om kaninpojken Nino som bjuder kaninflickan Anni på pannkakor. Så enkelt är det! På bokförlagets hemsida står det så här om boken:

Vad kan väl vara bättre än att få dela med sig av det godaste man vet. Pannkakor smakar bäst tillsammans. Pannkakor med mycket sylt och grädde! Anna-Clara Tidholm har skrivit en liten bok om vänskap som får oss att må bra. Bilderna är fyllda av värme och fast de ser enkla ut så är de mycket uttrycksfulla.

Jag håller med! Hon får oss att må bra, barnen med bilderböckerna och mig med en riktig fin sida på nätet.

Tack, Anna Clara!

/Eva Brünahl

Ett historiskt val

Det har väl inte undgått någon att Barack Obama vann det amerikanska presidentvalet med bred marginal. Av totalt 538 elektorsröster har 338 hittills gått till Obama. För första gången har en afro-amerikansk man makten i USA. Den amerikanska medborgarrättsrörelsen mot ras-åtskillnadslagarna startade 1955, Martin Luther King höll sitt berömda tal ”I have a dream” 1963, men först nu har USA alltså fått en president som inte är vit.

Valet är inte avslutat ännu, rösträkningen pågår fortfarande. Men redan har debatten kommit igång huruvida Obama verkligen kommer att göra skillnad för USA och för världen i stort. Kommer han att kunna påverka ekonomin och finanskrisen som drivs fram av en globaliserad marknad? Kommer han att t ex kunna driva igenom allmän sjukförsäkring, något som tidigare demokratiska presidenter gått bet på?

Komplicerade och intressanta frågor som det kanske kan vara svårt att hitta entydiga svar på. En bra början kan vara att läsa om Barack Obama och om USA:s historia.
På biblioteket finns mycket att välja på, här är några förslag:

Biblioteket har två böcker av Barack Obama:
Min far hade en dröm.
Att våga hoppas. Tankar om den amerikanska drömmen.

och dessutom:
Andreas Bågenholm: Styrelseskick i elva länder

Howard Zinn: Det amerikanska folkets historia

En person som har bidragit till att bilden och kunskaperna om USA har breddats och nyanserats i Sverige, är Göran Rosenberg, författare och reporter på TV 4. Han har skrivit boken Friare kan ingen vara. Den amerikanska idén från revolution till Reagan – och lite till. Boken är mycket intressant läsning om USA:s politiska historia.

Under oktober har TV 4 visat hans reportageserie: Rosenbergs Amerikas val. Serien visar ett mer mångfacetterat USA, långt från de klichébilder som vi vanligtvis får oss serverat genom olika mainstream filmer och TV-serier. Den som missade serien när den sändes, kan se den på TV 4 webb.

Förälskad i bokstäver

Tecken till kärlek är en bok som bokstavligen handlar om om tecken, bokstäver, grafiska typer och typsnitt. Den grafiska formgivaren Cecilia är bokens huvudperson. Hela hennes uppväxt har präglats av bokstäver, tecken och trycksaker. Hennes farfar är stenhuggare och ibland får hon hjälpa honom att förgylla bokstäver på gravstenar.

Boken inleds med att Cecilia blir påkörd och räddas av en man. Hon känner igen sin räddare som den man hon sett på spårvagnen med en ring märkt med bokstaven ”A” . Det är alltså bokstavens form hon först blir besatt av, sedan av mannen…

Cecilias högsta dröm är att skapa det perfekta alfabetet. Ett alfabet som är så vackert och formfulländat att skriften inte skymmer budskapet. I sin strävan efter perfektion skyr hon inga medel och historien ändras från kärlekshistoria till deckare.

Jan Kjaerstad är en av Norges främsta författare. Han har bland annat skrivit trilogin om Jonas Wergeland; Förföraren, Erövraren och Upptäckaren som gav honom Nordiska rådets litteraturpris. ”Tecken till kärlek” är en vacker kärleksroman, en bok om längtan och om kärlek till både människor och bokstäver.

/Kerstin Gerén

Att läsa noveller

Jag är dålig på att läsa noveller, jag glömmer liksom bort att de finns. Dessutom gäller det att hitta en metod, tror jag, att variera sig med olika författares noveller och inte en författares hela novellsamling från pärm till pärm, utan ta dem som godisbitar då och då, inte vräka i sig hela skålen. (Jag vet inte om det är bästa metoden för mig, som nog helst vräker i mig godiset). En del novellsamlingar har ju dessutom en röd tråd, som i Jonas Karlssons Det andra målet, där personer och historier återkommer, men ur en annan vinkling. (Min recension hittas här). Det jag behöver lära mig när det gäller novelläsning är just att få en hel historia i kortformat, och ge den tid att sjunka in och för reflektion.

Om jag är dålig på att komma ihåg att noveller finns, är jag bra på att lyssna på P1. Ibland drabbas jag av något program. Så var det när novellerna som är nominerade till Sveriges radios novellpris började sändas. P1 hade den goda smaken att lägga det första avsnittet direkt efter ett sommarprogram. Första novellen som sändes var Svarta stjärnor av Oline Stig.








En 12-åriga flicka är novellens jag och hon har en mamma som blir sjuk av konstiga saker. Det gör hennes liv komplicerat och Oline Stig skildrar vuxenvärlden utifrån tolvåringen, rättframt och osentimentalt. Att få novellen uppläst med den fantastiska skådespelaren Anna Björks lite barnsliga röst drabbade mig verkligen, jag stannade av helt och bara lyssnade. Den fick mig att lyssna på samtliga nominerade noveller. Bland övriga nomineringar måste jag nämna mina två favorit-Jonas, Jonas Karlsson med novellen Skummisar och Jonas Hassen Khemiri med Oändrat oändlig, som vann tävlingen. Novellerna går att låna på biblioteket (utom Per Hagmans novell, som inte är publicerad i någon bok än). Jag rekommendera högläsning, novellers korta, men ofta underfundiga och innehållsrika format lämpar sig att lyssna på.

Noveller är förresten utmärkta som resesällskap. Det upptäckte jag på en långresa då en vän gav mig Gabriel Garcia Márquez novellsamling Den otroliga och sorgliga historien om den troskyldiga Eréndira och hennes hjärtlösa farmor. Förutom att Garcia Márquez är en ordkonstnär utan dess like (vilket märks redan på titeln) var det verkligen perfekt på resan. Jag tvingade mig själv att läsa långsamt och ofta avslutade jag en novell på en buss och lät den sjunka in och njöt av utsikten. Jag vill lära mig att läsa noveller som jag njuter av mörk choklad, långsamt, en bit i taget.

Det bästa djuret

Det finns ett djur som jag har älskat sen jag var väldigt liten. ROCKAN. Rockor i alla dess former, alla raser, alla storlekar. Jag kunde sitta i timmar vid "klapp"-polerna vid zoon och mata rockorna med fisk. Det var som en sugkopp som åt upp fisken ur min hand. I ett både spännande och traumatisk ögonblick i mitt liv klappade jag vuxna, icke-tama rockor i en mörk pool med höga staket jag smet under. Djurskötaren berättade efteråt att de var stingrockor med sina dödliga taggar kvar på svansarna. Rädd blev jag, men fortsatte att vara lika fascinerad.

I senaste numret av Illustrerad Vetenskap finns det två helsidor tillägnade dessa urhäftiga djur. Vet ni att vissa rockor kan bli sju meter och väga flera ton? Vet ni att några kan hoppa två meter upp ur vattnet, och ingen riktigt vet varför de gör det? De är precis som delfiner, lekfulla och kloka, och har i förhållande till sin kroppstorlek den största hjärnan i haven. Forskarna vet fortfarande inte hur de använder sin kolossala hjärna, men är mycket nyfikna på deras sociala liv och jakttaktiker. De är ofta kontaktsökande när dykare simmar i deras hemhav, kanske för att de gillar luftbubblorna, eller helt enkelt för att fånga uppmärksamhet.

Du kan läsa alla senaste nummer av bibliotekets tidskrifter på biblioteket. Alla äldre nummer kan du låna hem.

Småfarliga djur i Viksjö

Nu på lördag 8 november besöker Tytte Hellman Viksjö bibliotek. Med sig har hon några spännande kompisar, bland annat en boaorm och en fågelspindel.

Ta chansen att klappa en livs levande orm eller en hårig spindel. Passar alla barn från 3 år!

Det är två föreställningar under dagen, 12.00 och 13.30. Hämta gratis biljetter på Viksjö bibliotek. Än finns biljetter kvar!

Biblioteket är öppet som vanligt 11-15 och efter föreställningen kan ni passa på att låna böcker om ormar, spindlar och andra småläskiga djur!

Evenemangen är ett samarrangemang mellan Viksjö bibliotek, Viksjöbibliotekets vänner och Naturskyddsföreningen i Järfälla.

Guldstunder och skuggsidor

Ibland har man riktiga guldstunder på jobbet. En grupp tonåringar gör entré på biblioteket för att lyssna på när jag pratar om böcker. Det är skoltid och de kommer med sin lärare, men ändå. Jag hinner inte ens prata klart om den ena boken förrän en av killarna har den i ett fast grepp i handen. 16 åriga Simons öde som uteliggare, avhoppad elev och knarklangare på skuggsidan av ett iskallt Sverige berör uppenbarligen. Simon envisas med att genomgående göra fel val, trots att han är en kille med hjärtat på det rätta stället och jag kommer på mig själv med att verkligen gilla Simon och önska honom lite medvind i livet

Den bedårande privatdetektiven Johnny Delgado är det också lätt att tycka om. Smickrad av ett par undersköna, jämnåriga tjejer åtar han sig att skugga den ena tjejens pojkvän, den ökände, livsfarliga gängledaren Lee Kirk. Föga anar han att han lurats i en fälla och plötsligt befinner sig Johnny 23 våningar upp på ett höghustak där han med fullt fog misstänker att hans första fall som privatdetektiv också håller på att bli hans sista.

Jag pratar också om den oerhört gripande romanen En enda kväll av Mats Bergren. Tre ungdomar möts av en slump på tunnelbanan. Fattiga desillusionerade Martin, stenhårda feministen och rapparen Esperanza och den deprimerade överklassflickan Alexandra. De möts bara under en enda kväll, men deras dramatiska möte kommer att förändra livet för alla tre.

Om en liten, liten stund kommer ännu en grupp tonåringar och jag ska prata om samma böcker. Det blir spännande att se om det är Simons, Johnny Delgados eller Esperanzas, Alxandra och Martins öde som de vill läsa om!

Nu när dagen är till ända tar jag med mig hem det bästa betyg jag fått på länge:

"Måste du berätta så spännande om alla böcker, det blir så svårt att välja då...?"

Mitt jobb är helt fantastiskt!

Johnny Delgado: privatdetektiv

Johnny Delgado: I faderns spår

Avhopparen

En enda kväll

/Sarah Utas

This is Halloween!

I fredags förvandlades Jakobsbergs bibliotek till en skräckkammare och gasthåla. Alla som kom in på biblioteket möttes av hiskeliga odjur och bestar. Ville man pröva lyckan bland alla skräckinjagande ljud som spelades i biblioteket kunde man gå bibliotekets tipspromenad. Den ena frågan värre än den andra... De överlevande kunde lämna in sin tipsrad i hopp om att vinna ett läskigt litteraturpaket. 19 stycken vågade livet och vinnaren är Adam Bengtsson, den enda som hade alla rätt!

Robin Dracula

Dr Jekyll & Ms Lind samt Svarta Madame

Bibliotekets fruktansvärda personal

Pomperipossa hjälper besökare

SKRÄCKhörnan

Början på tipspromenaden

Onda men glada